Vet du att det kan bli krig?

Som ny på jobbet frågade jag med flackande blick min handledare vad han tyckte att jag skulle läsa, vad som var viktigast. Skulle jag börja med manualen för KBT vid tvångssyndrom, sen den om ADHD och sen läsa utvecklingspsykologi från födseln till dödseln?

“Det har du väl redan gjort? “Säger han på stockholmska, det låter extra nonchalant i mina öron. “Men jag minns inte exakt, det var längesen!”

Efter en tystnad kommer en utläggning som jag inte förstod då, och inte riktigt nu heller. Typ: “Det är bra att läsa. Du kan välja mellan biografier och skönlitteratur, men inte facklitteratur just nu. Antingen lär du dig något om huvudpersonerna om det är verkliga berättelser, eller om författaren. Du kan fokusera på att förstå eftersom du inte behöver hjälpa karaktärerna.”

En duktig student gör som handledaren säger så jag har fortsatt att läsa allt möjligt med mina; kanske-lär-jag-mig-nåt-om-psykologi-glasögon.

Efter att ha läst den färdiga delen av Jan Guillous Det stora århundradet, har jag lärt mig en hel del. Jag vill stanna i början, när 1900-talet bara slått upp ögonen. Den här bokrecensionen har förresten ingen spoileralert, för den är mest några tankar.

20140719-131942-47982235.jpg

Jag tror att många med mig fick ett melankoliskt leende vid läsningen om rektorns examenstal 1901, vid ingenjörsutbildningen i Dresden. Han menade att eftersom så stora tekniska framgångar kommer att göras de närmsta hundra åren blir också krig obsolet. Det kommer varken vara nödvändigt eller möjligt att föra krig. Vapen kommer vara så farliga så att man kommer inte att använda dem.

Plus att vi liksom helt enkelt är så utvecklade, så civiliserade att vi kan andas ut, ingen kommer mer dö i krig.


Efter fortsatt läsning där Guillou som vanligt skriver så att man tror att man är där, börjar det kännas sant. Man skäms för att man tyckte att de var naiva, de är ju lika med som alla andra, som lever nu. Och det är då det slår till med full kraft; hur kan jag vara så säker på att jag aldrig kommer att uppleva krig? För jag är bergsäker. Precis som alla patienter jag nånsin mött som varit i krig trodde att de aldrig skulle uppleva det. Och när man väl vet att det kan hända kan man spendera resten av livet i beredskap. Då säger vi att man behöver komma tillbaka till känslan att det inte kan hända. “Men det kan ju hända”. “Jo, men risken är liten. Du klarar ändå inte av ett kommande krig bättre för att du oroat dig innan och bla bla bla”.  Men till slut får vi enas om att det inte finns några bra argument, vi kan bara inte både leva med riktig insikt i att kriget kan hända mig och samtidigt leva livet. Den naiva tron är det som gör det möjligt att fortsätta med vardagen, att tänka att saker spelar roll, att blogga!

När första världskriget kommer fortsätter karaktärerna att inte förstå vad de ser och hör. Kriget rasar, men de tänker, “nu är det över, det kommer inte bli värre, ingen jag känner kommer dö.” Och när det händer, “nu har jag inget att förlora så det kommer inte komma mer sorg . Kriget tar slut”.  Vissa drabbas av motsatsen, “allt är över, jorden går under. ” Men ingen tänker realistiskt “miljontals kommer dö i plågor, kanske jag och de jag älskar. Sen går livet vidare.” Allt detta kan läsaren tänka, men någonstans i hjärnan finns en liten karbinhake till säkerhetslinan att vi får tänka så, men det är inte på riktigt eftersom det faktiskt inte kommer hända mig.

Samtidigt som jag blir irriterad på mig och karaktärerna som inte fattar det uppenbara, att kriget kommer och all tid är lånad vet jag att det är min hake till hälsa. Utan den skulle jag aldrig slappna av och sänka garden. Så jag förlåter bröderna Lauritzen och tackar Guillou för lärdomen; lev i okunskap om kriget, även när det står i farstun.