Var dag har nog med sin egen plåga

Jag vill möta livets makter vapenlös.

Orden är Karin Boyes. Jag vet inte vad hon menade med dem eller om hon lyckades med det. Just idag får hennes ord mig att tänka på vila. Den där vilan som vi alla vet att vi behöver, men som verkar så svår att nå. Vilan dör bakom måsten, borden och oron. Ni vet, den där oron som maler, gnager, nästan förintar. Samtidigt är det svårt för vissa att släppa taget om oron. Som om att oron för livets makter fungerar som en rustning. Oroandet får en del att återta kontrollen över en okontrollerbar värld.

Men där finns ju ingen vila. Och kontrollen – den är inbillad. När livets makter slår till gör det alltid ont. Om du oroat dig utmattad dessförinnan kanske slaget känns desto mer. I vilan behöver vi vara vapenlösa, trygga, kanske till och med naiva. Kanske var det det Lina Sandell menade med “blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Prova en stund att lägga ned dina vapen och vila. Du kan behöva dina krafter när som helst.

image