Vad ska man tro på? Mer om mindfullness

Anna, nu skrev du om mindfullness på riktigt i förra inlägget. Det var fint att tänka på mindfullness som medveten närvaro. Att vara här och nu i början av december och inte dras med i julstress och svarta fredagar. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad min, och andras, mormor hade sagt. Den för henne kristna högtiden ska upplevas med buddistisk meditation.

Vi verkar ha mer eller mindre nolltolerans mot religion i vården. Patienter från olika trosuppfattningar berättar att om man söker hjälp för psykisk ohälsa får man ofta rådet att lämna sitt samfund, som antas vara kärnan av problemen.

Att finna stillhet, tröst och trygghet i bön vet vi är positivt för troende när det handlar om återhämtning från ohälsa, både kroppsligt och mentalt. Vi vet att social samvaro är bra vid depression.

Mindfullness kan ibland uppfattas som en snäll och mysig metod. Det håller jag inte med om. Den kan vara en potent behandling; rätt administrerad. Nyligen kom en ny patientlag som avhandlar patientens medbestämmande till vården. Jag tycker den är användbar gällande mindfullness (stavar jag fel?). Kollar vi med personen om det känns okej? För många upplevs metoden som en form av bön inom buddismen vilket kan kännas både konstigt och onödigt om man har ett annat sätt att be på.

I Stockholm finns en kyrka för ateister. Då menar jag inte att man tillber vetenskapen, utan en plats för stillhet och eftertanke utan specifik trostillhörighet. Det visar att människan har ett behov av platser som den, samvaro och eftertanke när man har det svårt. Men också att det är viktigt att själv få forma stödet efter egna värderingar.

Jag gillar att vården är neutral så att varje patient kan få tro som hen vill, och ändra sig om hen vill. Därför är det olyckligt att vi så utan urskiljning placerar patienter i behandling utan att kolla läget först. Mindfullness är på många vårdcentraler till exempel ett förstahandsval oavsett patientens egna uppfattning. I kroppslig vård låter vi annars människor ha det som de själva vill, när det gäller donationer, födsel, kring döden och så vidare. Även om personalen har en uppfattning om vad som är bäst, måste ändå patienten ha makten att välja. Det är svårt när det har blivit en så spridd metod, med god evidens. När den ges av icke-buddhister kan det vara svårt att hävda att det känns obekvämt.

Som du skriver finns det många sätt att vara här och nu. Att låta december vara en tid för att se varandra, vara givmilda, vi som kan. Att få nåt religiöst i blicken, oavsett vad det är.

IMG_0373.JPG