Till smileys försvar

Är Emojis vårt sätt att utarma språket? De gula gubbarna, hotar de variation och djup i kommunikationen mellan människor?

Om en språkpolis påstår det får du lite ammunition nedan. 

Forskning på känslor har visat att det finns nio grundkänslor och resten är blandningar. Som färger. Blått och rött blir lila. Arg och ledsen blir besviken. Man upptäckte grundkänslorna genom att åka runt och visa människor ansiktsuttryck och bad dem berätta vad de såg. De känslor som alla, oavsett språk sa samma sak om, de kallar man grundkänslor. Speciellt intressant var att man fick samma resultat när man visade bilderna för grupper av människor som aldrig kommit i kontakt med det vi kallar civilisationen. 

Emojis visar grundkänslorna. Det är därför det finns fler för negativa känslor än positiva. Det vi kallar negativa känslor är nämligen viktigare för överlevnad. Sorg, ilska, rädsla, äckel, skam, avsmak, överraskad,  nyfikenhet och glädje är grundkänslorna som inte av en slump också är vanligaste emojina. 

Innan vi kommunicerade med ord kommunicerade vi med ansiktsuttryck endast. Kanske har de flesta märkt att vi gör det fast vi inte använder ord. Vi vet vad Joey menar när han anklagar Chandler; it wasn’t what you said, it was the way you said it. När vi skriver går hela det djupet förlorat OM inte vi använder Emojis. Det lämnar mindre utrymme för missförstånd (eftersom alla kan grundkänslorna) och mer åt känslomässigt relaterande. 

Jag ser framför mig hur vi kan använda Emojis, om vi kan sudda ut den vulgära känslan med dem. Böcker, tidningar och poesi kan få ett helt nytt liv. Det var de vetenskapliga argumenten. Annars räcker det med att iaktta konsekvenserna; man blir på gott humör av en glad gubbe.