Thrive – Ode till tillgängligheten

I förrgår hölls en liten föreläsning av David Clark, Lord Layard och Andrew Marr om en kommande bok; Thrive. Clarks fullständigt fantastiska arbete med tillgängligheten av evidensbaserad psykoterapeutisk behandling vid psykisk ohälsa i Storbitannien berörs i samtalet som du kan lyssna här

Man arbetar mycket med lobby och opinion på ett föredömligt sätt. Jag har bara ett litet tyck om detta. Av naturliga skäl handlar mycket om pengar.

På frågan om hur man påverka det tragiska faktum att bara 13 % av personer i England med ångest eller depression får någon typ av vård och köerna är lååånga menar man;

we need an army of therapists

Clark och flera andra har arbetat både för att effektivisera genom att få mer resurser och påverka politiker för att utbilda fler. Jättebra! Det har gett utdelning också, och många fler får nu bättre vård. Vad gäller väntetider vill man arbeta genom att öka resurserna också det här med stegvis vård. Det gör att vi sparar på befintliga resurser genom att man inte får mer vård än vad som är effektivt. Det är hur bra som helst och verkligen något för oss att ta efter.

Publiken frågar om två viktiga punkter; förebyggande och hänsyn till sociala faktorer som vi också måste arbeta vidare med (kan dock tycka det är ledsamt att en person som Clark som gjort så mycket ska till svars för allt som inte görs).

Mitt tyck handlar om den större delen av föreläsningen som handlade om resurser. Här känns det som att vi hamnar i en slags kohandel. Pengarna för att utbilda personal måste tas någonstans ifrån hur mycket man än kan visa på besparingar. Men om de tas från ett visst ställe, vad måste vi ge efter på då, eller från ett annat men då kan vi inte…

De lyfter även fram att behandlingarna är högst specialiserade (en behandling för en diagnos) och att de har vissa svårigheter att få sitt program att fungera på landet.

Jag delar Clarks fanatism över tillgänglighet. Med risk för att vara tjatig, gruppbehandling måste nämnas i detta sammanhang. Varje soldat i hans army kan ju behandla så många fler. Om bara en liten del av alla patienter istället får behandling i grupp (likvärdig behandling med många fördelar som jag inte ska gå in på här) skulle vi ha en helt annan situation. Mitt tyck handlar om det styvmoderliga sätt vi har mot gruppbehandling. Denna del av lösningen finns rakt framför ögonen på oss, jag tror det hade varit en bra sak att ta upp i de här sammanhanget. Sen hade det sannolikt varit lättare för landsbygden både att få duktiga behandlare och få till mer effektiv behandling, till exempel i grupp, om man i projektet tänkte mer transdiagnostiskt.

20140712-180105-64865769.jpg

Jag tänker att ju mer vi jobbar med tillgänglighet inom befintliga resurser ju mindre kohandel. Men nu ser vi fram emot boken Thrive och hur vi kan använda Clark & Layards klokskap om tillgänglighet här hemma.