Terapi enligt Rickardsson

Jag har lite dåligt samvete. Jag har tjuvlyssnat. Jenny Rickardsson har skrivit en bok till människor som funderar på att gå i terapi. Jag har läst den, fast jag inte alls tänker gå i terapi.

Som kollega är det fantastiskt att få se hur någon annan förklarar sådana saker som vad gör en coach och vad är egentligen genomsnittlig kostnad för ett samtal. Man får fundera över hur man själv ser på sakerna, hur man själv uttrycker sig men jag fick också veta några saker som jag inte visste innan, som att psykoanalytiker är en egen utbildning.

Jag håller inte med om allt som står. Jag skulle inte kalla IPT en humanistisk metod. Det gör ingenting. En orsak till att den här boken inte redan finns tror jag är att ingen vågat säga det så tydligt; så här funkar terapi. Fastän alla som jobbar med det klart har en åsikt om det och ofta förklarar för patienter, anhöriga, grannar och så vidare.
Författaren gör något mycket modigt i denna enkla text. Hon vågar ge en hjälp, utifrån förmåga, till de som har frågor kring terapi. Med det öppnar hon sig också för en hel del kritik från det egna ledet. Eftersom ingen person kan kunna alla dessa delar kommer experterna på varje område inte gilla hur just mitt område framställs. Det gör hennes bok banbrytande i sin enkelhet.

Hon ger en lätt och tydlig instruktion för hur man kan få hjälp med psykisk ohälsa. Jag skulle gärna stoppa den i händerna på osäkra vänner eller sätta den i väntrummet på vårdcentralen.

Men för mig är den något mer alltså. Jag får tänka till. Boken visar patientens resa genom förändring och markerar tydligt terapi som en av flera faser på den. En del av förändringen påbörjas innan och det mesta sker efteråt. I mitten kan patienten ta hjälp av terapeuten och använda dess kunskap för egen del. Den påminner om att terapeuten är en biroll i patientens liv, nog så viktig, men aldrig i huvudrollen.

Sammantaget så tycker jag om att läsa den här boken. Jag får tjuvlyssna på psykologen men också på vad patienter tänker om sina terapeuter. Sånt där som jag aldrig får höra annars. En viktig påminnelse om hur lite jag vet om hur det jag gör uppfattas av den andre. Som vanligt är den där nyfikenheten som får en att vilja veta saker som inte är riktat till en själv, en tillnyktrande upplevelse. Någonstans landar jag i att de som citeras i boken uppskattar tydlighet och ärlighet. En patient kände sig pjoskad med när psykologen hela tiden la huvudet på sned. Men så blev han tagen på allvar, tyckte han när nästa psykolog säger:

Vad fan, vad är problemet?

För den nyfikna terapeuten; Jenny Rickardsson skriver “Jag tror jag måste prata med nån, en guide till terapi” riktad till den som går i terapitankar.

IMG_0327-0.JPG