Sofias val

Sofia Helin sommarpratade idag. Det är hon som spelar i Bron och som Arns vackra käresta. Hon berättar så att man förstår hur det är att leva som terapishoppare.

Hennes farmor och namne led av samma depressivitet som Sofia själv. Men hon var fattig, födde elva barn, och stämplades som sinnessjuk. Hon försökte gå i sjön men blev upphämtad och var på mentalsjukhus.

Sofia junior har haft andra möjligheter, förstås ekonomiska och som kvinna. Men hon lyfter fram skillnaden att haft möjligheten till terapi. Tur! Eller?

12 år var terapidebuten. Hon fick träffa en psykolog för att reda ut varför hon inte blev bättre i sin astma. Hemma fanns en pappa med depression och alkoholism. Men det var astman och bindningen till mamma som var fokus för terapin. Sedan har det varit alla möjliga behandlingar från KBT till Rosenterapi.

Hon låter tacksam i sitt program för det hon lärt sig i terapi och ser den som det som hindrar att depressionen nu blommar ut. Trots hundratusentals kronor i terapeuters fickor för att förstå sig själv. För förutom en verklig hjälp med en ibland handikappande sjukdom, är terapi för henne en hobby.

Jag är som en sån som meckar med samma båt eller bil år ut och år in, bara det att bilen eller båten är jag.

Det är en hobby som är en stor tillgång i jobbet. Hon berättar hemlighetsfullt om hur kollegorna byter nummer till terapeuter med varandra. Det verkar göra skådespeleriet bättre på något vis.

För mig är det jobbigt att terapierna har varit både viktiga verktyg för att minska depressionerna och deras påverkan på livet. Men så var de också en hobby, som hon beskriver som snaskigt självcentrerat. Som att hon bara inte får nog av att prata om sig själv och istället för att bli fri från depression blir det ett bitterljuvt ältande. Det är jobbigt för att det är på två sätt och enligt det ena var det tur att hon gjort terapi och den andre var det i bästa fall dyrt och i sämsta fall vidmakthållande för depressionen. Jag får inte ihop det, men jag förstår Sofia bättre och kan förhoppningvis vara mer ödmjuk nästa gång jag möter fenomenet.

Vad är härnäst för Sofia? Vilken terapi ska hon välja? När hon är färdig med gruppbehandling för medberoende som hon går just nu skulle jag sätta en slant på ACT som känns ljust och fräscht. Men jag hoppas kanske ändå att hon prövar livet efter terapi och lyssnar till kloka Arn; vi ger oss inte av för att vinna kriget utan för att vinna freden.

20140711-220057-79257414.jpg