Social smärta

Lite duggregn. Skolväskan hoppar runt på ryggen när jag springer. Skyndar innanför dörrarna. Slänger av luvan, får se en en klasskompis . Höjer huvudet och öppnar munnen för att hälsa. Men han tittar bort och går förbi mig. Känslan av overklighet. Det gör ont.

I svenska Dagbladet berättar idag polisen som sett allt och ingenting i tjänsten om hur det värsta han varit med om var att bli utfrusen på jobbet. Vid kaffeautomaten sa inte kollegorna hej till honom. Hjärtlöst.

En psykolog kommenterar i artikeln känslan och beskriver den som social pain. Social smärta. Alla har vi någon gång känt den. Kanske undrat varför det känns så mycket värre än ett slag eller kommentarer. Det där ingenting. Som att inte finnas.

För en tid sedan mötte jag en person som verkade leva som hemlös. Hej! Ropade hon. Hej. Sa jag. Okej, då finns jag! Säger hon då. Ja, svarar jag. Tack, bra, avslutar hon.

Det slår mig att inte bara har vi alla varit med om social smärta, vi har antagligen utsatt andra för den också. I artikel resonerar man utifrån evolutionsteorin. Det är nog vettigt. En skada kan vi återhämta oss från, en konflikt om rang kan lösas. Men uteslutning? Våra förfäder, som vi delar gener med, hade inte överlevt utan gruppen. Så kanske hotas vår själva överlevnad, vår existens, när vi inte bekräftas i en hälsning. Eller i alla fall är det inte så konstigt att det känns så. Att man frågar sig om man finns när någon inte hälsar.

Ha ett hjärta.

Säg hej!

IMG_0884.JPG