Smärta: ett problem.

IMG_0902-0.JPG

Frågan från förra inlägget var alltså om smärta är ett psykologiskt problem. Det borde man ju som psykolog veta. Men jag blev överväldigad av denna till synes korta och tydliga fråga. Jag ska försöka bena ut det.

Det beror på vad ett psykologiskt problem är. Att långvarig smärta är ett problem är sant. Att det får negativa konsekvenser för det psykiska måendet är också sant. Det får också negativa konsekvenser för det fysiska måendet (smärtspridning och känslighet för infektioner) och det sociala (arbetsförmåga och relationer påverkas).

Men frågan innebär ju också att orsaken skulle vara psykologisk. Forskningen visar att vissa saker gör att skador hos vissa personer kan leda till långvarig smärta och hos vissa till ingenting. En tendens till att ofta tänka katastroftankar är en statistisk risk för att också få långvarig smärta. Men det känns som att vi får vara lite försiktiga med den statistiken. Det är inte säkerställt att det är en orsak, bara att har man det ena så får man oftare det andra.

Vad vet vi om social utsatthet? Att leva med stort ansvar för hem och arbete på existensminimum kanske kan få vem som helst att bli oroad för framtiden. Och det är underbetalda medelålders kvinnor som oftast drabbas av långvarig smärta. Så katastroftankar kanske orsakas av svår tillvaro. Och smärta kanske lättare uppstår i fysiskt krävande yrken som oftast är de med lägst lön. Män med dessa yrken har också mer smärta än andra män. Men deras arbete kanske i högre grad slutar när de kommer hem från jobbet.

Det var lite tankar om psykologiska faktorer från forskningen. Från erfarenheten kan man resonera om några andra psykologiska faktorer. En tendens att i en miljö som är krävande kämpa på långt bortom kroppens förmåga verkar för mig vara vanlig hos personer med långvarig smärta. Trots att kroppen skriker efter en sovmorgon har man gått upp klockan fem, kört till dagis och sedan vårdat våra äldre en hel dag för att sedan handla, laga mat, diska städa läsa sagor… För att nästa dag göra det igen.

En dag säger kroppen stopp. Eftersom kroppen bara måste hålla blir smärtan också väldigt skrämmande. Det finns ingen som kan träda in och ta över om kroppen inte funkar. Kroppens signaler om återhämtning är sedan länge satta ur funktion. Så när det är bättre en dag passar man på att sträcka den till max för att sedan bli satt ur spel nästa dag.

Erfarenheten säger mig att tendensen att köra över kroppens signaler och kämpa är en psykologisk faktor som kan bidra till att smärtan blir långvarig. Eller? Om man inte har något val är det då ett socialt problem? Och kroppens signaler, de är ju fysiska. Det är i kroppen det gör ont. Om det inte gjorde det skulle det inte vara smärta utan depression eller nåt sånt.

Mitt svar blir alltså inget mer nyskapande än den gamla hederliga biopsykosociala modellen för smärta. Det går inte att skilja varken orsak eller verkan från varandra. Fysiska, psykiska och sociala faktorer bidrar och förstärker varandra.

I den här diskussionen är kanske inte det viktigaste varför man får långvarig smärta. Vi vet att team som jobbar på alla faktorerna samtidigt kan hjälpa och till och med rädda människor med svårt och dolt lidande. Smärta är ett problem.

Det andra vi inte får glömma är att “diagnosen” sveda- värk- och brännkärring inte är bortglömd hos allmänheten och i vården. Om vi börjar prata i termer av att smärta är ett psykologiskt problem kan vi, trots goda grunder och goda intentioner börja skuldbelägga den sjuka. Att antyda att om hon bara bet ihop och skärpte sig skulle smärtan gå över. De här associationerna skulle öka utsattheten och lägga över både vårdens och samhällets ansvar på individer. Förutom att det dessutom är helt fel. Trots att patienter och folk i allmänhet inbillar sig det är det inte personens eget fel att den fått långvarig smärta. Ingen skulle frivilligt gå med detta!

Snarare handlar det psykologiska arbetet om att hjälpa människor att sluta bita ihop och skapa möjligheter för att bättre ta hand om sig själv.

Var börjar och slutar en människa? Finns det en enskild kropp och enskild själ med olika sjukdomar? En deprimerad har förhöjda kortisolnivåer i blodet. En diabetiker känner sig utanför när den inte får äta av bröllopstårtan. Att säga att ett tillstånd som smärta bara kan förklaras på ett sätt är för mig att göra det enkelt för sig. Det handlar om hela liv, med förutsättningar, förmågor och drivkrafter mer komplexa än vi kan föreställa oss. Liv. Med problem.