Skam enligt media

SONY DSC

Skammen. Göra fel, vara pinsam. Få känslor har sådan makt över oss den är dramatisk. I stunden är den något av det mest plågsamma vi kan erfara. Men ju längre tiden går, allt från minuter till decennier bleknar den. Tänk på när du ramlar och slår dig när det är halt ute. I stunden låtsas de flesta inte om att det gör ont, speciellt om man är ensam på stan. Om någon erbjuder sig vill man inte ha hjälp. Redan samma dag kan vi skratta åt vårt eget beteende. Men i stunden är det inte roligt. Vi är sårbara när vi skäms.

Det är logiskt att det känns och helt naturligt. En del av att vara människa är att minnas hur det känns när man skäms och vilja undvika att känna skam. Då är det logiskt att samhället, som ju består av människor, gör samma sak.

När media berättar om saker som är skamfyllda gör man det därför alltid efteråt, när skammen inte är aktuell. Tänk på det. Vi hör och ser människor, och de vill prata öppet för att minska skammen. Och det är bra. Men det är alltid när man tagit sig ur något. Och gärna att man börjat hjälpa människor i samma situation. Eller hur, hur många har vi inte hört som berättat om missbruk, ätstörningar, fattigdom, utbrändhet, misshandel, spelberoende och så vidare.. Efteråt. När man är färdig kan få komma till tals och vara en förebild.

Det är inte bara plågsamt att skämmas, det är smärtsamt att se andra skämmas också. Vår rädsla för andras skam gör att vi gömmer undan människor. För det löser sig inte för alla. När man är i det behöver man inte bara se att det säkert kommer gå bra. Man behöver veta att man inte är ensam. Vi glömmer ofta att känslan av att inte vara den ende och medkänsla är det som behövs. Skammen går inte att ta bort genom uppmuntran. När vi inte låter människor prata om det de skäms för just nu skickar vi tydliga signaler om att man borde just skämmas. Att vi inte vill höra om problemen, inte förrän de är lösta. Tystnaden får människor att känna sig fullkomligt ensamma med sina problem. Och skammen har som överlevnadssyfte att göra så vi passar in. Det är bara det att det inte finns nåt att skämmas för. Problemen är jättevanliga. Man är faktiskt inte ensam. Skulle vi vara mer öppna med det skulle skammen bli konstig.

Tänk dig igen att du halkar. Men den här gången är ni två främlingar som trillar på övergångsstället. Samtidigt. Något händer med skammen. Plötsligt kan vi skratta tillsammans. Redan när det händer. Vi kan också få lov att ha ont, oja oss och hjälpa varandra på fötter. Vi skäms tillsammans men det är bara en bråkdel så plågsamt som när man tror att man är den enda som trillar just där. Så vi kan inte heller skylla på att det skulle bli värre om man pratade om en pågående skam, snarare skulle den lätta. Var inte rädd för andras skam, låt den höras.