Samtal om smärta

Ja, ont gör det varje gång jag tar ett steg.

Vid ett socialt sammanhang hörde jag den här kommentaren. Kvinnan som arbetar i vården, hon tyckte det var värt det onda eftersom att ta hand om sjuka kändes som hennes roll i livet.

Dagen innan, vid ett helt annat socialt sammanhang menar en annan ung kvinna att hon slutat ta läkemedel och söka vård för sin ryggsmärta. Detta för att: nu gör det visserligen mer ont, men jag har någon ork att lägga på annat och det blir ju ändå inte bättre.

När du tänker efter, känner du igen dig? Hör du hur människor du möter lever med plågsamma smärtor dag ut och dag in? När det händer igen, passa på att fråga hur de hanterar smärtan, hur de står ut?

Min helt ovetenskapliga erfarenhet är att de flesta gått igenom några faser som påminner om hur man pratat om kris tidigare. Man börjar med att bara portionsvis ta in hur ont det gör. Sedan övergår det i att fullständigt ta över, det blir svårt att prata om något annat och blir en kamp. Rent av ett krig. Läkarsamtalen blir slagfält. Hoppet lever om att hitta en lösning. När det inte sker kan brytet med sjukvården bli ganska abrupt. Man bestämmer sig för att det får vara som det är och fokuserar på annat.

Jag tänker dels att det överväldigande hur vanligt långvarig smärta är. Och hur hemskt det är att vi inte kan lindra mer än vi kan. Arbetar man med smärthantering skulle man vara rik om man fick en krona varje gång någon sa att de gärna hade amputerat kroppsdelar om det hjälpte mot smärta. Man vill gärna tro att vi har kommit längre i sjukvården vad gäller smärta än vad vi har.

Dels tänker jag på hur det här med smärthantering kanske ofta blir missat. Jag önskar att det fanns hundraprocentiga läkemedel utan biverkningar. Så länge det inte gör det är ändå psykologiska metoder relativt verksamma. Men det verkar endast erbjudas ganska sent in i patientens process. När de är på väg att göra slut med vården och ofta med en hel del bitterhet. När inget annat funkar, då tar vi till det paramedicinska.

Jag anser som så att vi hade nog fått bättre effekt av både medicinsk och paramedicinsk behandling om vi kört dem mer parallellt. Korspollinering.

Operationssjuksköterskor är vana vid att använda trygghet, kontroll och information. De ger stöd och guidar lugn andning. De påminner om de långsiktiga konsekvenserna. Så nära detta är hur vi arbetar med smärta paramedicinskt. Men patienterna möter inte våra begrepp förrän långt senare, i den fas som jag upplever starkt associeras till att hoppet är tappat.

Okej! Men det här är väl självklart? Nja, eftersom man inom rehabiliteringsgarantin bara ser psykologisk behandling som att den ska sättas in när man har svart på vitt att smärtan kommer bli långvarig. Vad beror det på? Varför har man antagit att denna kostnadseffektiva behandling bara ska ges när smärtan varat i månader, och med säkerhet kommer att vara i överskådlig framtid. Är den inte lika fin? Tycker man inte den är på riktigt utan bara någon placebo man kan kasta in när det ändå inte tar fokus från det medicinska?

Att börja med medicinsk och avsluta med psykologisk behandling skickar en signal till patient och anhöriga om vilket som är viktigast. Det renodlar också metoderna så att man gärna vill långt bort från det medicinska när det är det psykologiska som gäller. Medicinsk och paramedicinsk personal blir två olika grupper som säger olika saker och inte samarbetar.

Om man skull ge behandlingarna mer simultant, eller multimodalt som vi vill kalla det, innebär att man skulle behöva ge psykologisk behandling ovetande om hur långvarig smärtan är och vad den beror på.

Om man är rädd att patienten ska bli kränkt om man tidigt erbjuder behandlingen? Då behöver vi trycka på att metoderna inte har något med orsak att göra, det vill säga att det är inte ditt fel att du har ont. Vi behöver prata om behandlingen tidigt för att undvika just att patienten tar det som en förolämpning. Jag tror att mycket arbete vi lägger på motivation skulle vara onödigt om vi fick komma in tidigare. Det betyder förstås att vi även måste bli mer alerta i behandlingen och inte kategoriskt till exempel avråda från att söka somatisk vård.

Jag har inte kommit mig för i samtalen att fråga om den psykologiska sidan av mina närståendes smärtbehandling, bara den somatiska. Och det är lite ledsamt att tänka på att jag kanske omedvetet inte vill kränka någon eller skuldbelägga genom att fråga så. Vi behöver kanske både arbeta tidigare i processen och prata om det mer öppet.

Jag vill bara slutligen uppmärksamma alla som kämpar med sin smärta och förtjänar respekt och det stöd som finns att få. Ta hand om er!

20140714-224324-81804269.jpg