Säg den tupp som inte galer

“KBT är som onani och gör människor till autistiska nickedockor.”

Uttalandet kommer i P4 morgon från psykologen som arbetar med dem. Under gårdagen ringde en bekymrad lyssnare in. Han säger att han tror att uttalandet kan skada många människor som mår dåligt och behöver hjälp. Han säger också att han inte är säker eftersom han inte har utbildning i terapi men undrar om det kan vara så att psykologen ifråga inte hängt med i forskningen. Han avslutar med att psykologen har visat prov på okänslighet och bör lyftas ur tablån.

Inringaren låter klok i mina öron och har en högst resonerande ton. På detta skrattar programledarna och psykologen tillsammans en stund. Sedan övergår det i mer prat om hur dumma alla är. Jag antar att de menar till exempel Socialstyrelsen. Eftersom psykologen säger att de som arbetar med KBT är “besatta” och patienter som blir hjälpta har blivit det av placeboeffekten som uppstår eftersom alla tror på metoderna så mycket. Som en tupp är han helt okänslig för argumenten och säker på sin egen storhet.

Kanske har jag extra låg tolerans för sånt här just nu. Det politiska läget gör oss alla osäkra. Nyval är på gång. Vi är vana vid personangrepp och uttalanden om att meningsmotståndare är(…) fyll själv i valfritt nedsättande och kränkande uttalande i parentesen. I politiken får det negativa konsekvenser för styrningen av samhället. Inom psykologin får det just som den kloke mannen sa; konsekvenser för människor som mår dåligt.

När man mår psykiskt dåligt är man mer än vanligt bra på att uppmärksamma hot. Vi är liksom inställda på överlevnad och extra vaksamma. Att måla ut en behandlingsmetod som farlig får därför extra stort genomslag. Om man inte vet vad man ska tro på tar man det säkra före det osäkra och undviker det som kan vara farligt. Hade psykologen haft några som helst belägg hade det kanske varit okej. Men det har han inte. Vetenskapligt vet vi att KBT kan hjälpa många som plågas av psykisk ohälsa.

Som patient skulle jag bli skeptisk mot KBT om jag hörde programmet. Och kanske inte söka hjälp. Som behandlare blir jag i grunden skakad av att en kollega sitter och skrattar och raljerar över den metod jag mest använder mig av. I radio. Men samtidigt blir jag tacksam över den man som ringde in och satte ord på mina tankar. Det betyder att det inte bara var jag som reagerade och att det finns andra röster som hörs. Om än något mer lågmälda.

IMG_0395.JPG