Samtal om smärta

Ja, ont gör det varje gång jag tar ett steg.

Vid ett socialt sammanhang hörde jag den här kommentaren. Kvinnan som arbetar i vården, hon tyckte det var värt det onda eftersom att ta hand om sjuka kändes som hennes roll i livet.

Dagen innan, vid ett helt annat socialt sammanhang menar en annan ung kvinna att hon slutat ta läkemedel och söka vård för sin ryggsmärta. Detta för att: nu gör det visserligen mer ont, men jag har någon ork att lägga på annat och det blir ju ändå inte bättre.

När du tänker efter, känner du igen dig? Hör du hur människor du möter lever med plågsamma smärtor dag ut och dag in? När det händer igen, passa på att fråga hur de hanterar smärtan, hur de står ut?

Min helt ovetenskapliga erfarenhet är att de flesta gått igenom några faser som påminner om hur man pratat om kris tidigare. Man börjar med att bara portionsvis ta in hur ont det gör. Sedan övergår det i att fullständigt ta över, det blir svårt att prata om något annat och blir en kamp. Rent av ett krig. Läkarsamtalen blir slagfält. Hoppet lever om att hitta en lösning. När det inte sker kan brytet med sjukvården bli ganska abrupt. Man bestämmer sig för att det får vara som det är och fokuserar på annat.

Jag tänker dels att det överväldigande hur vanligt långvarig smärta är. Och hur hemskt det är att vi inte kan lindra mer än vi kan. Arbetar man med smärthantering skulle man vara rik om man fick en krona varje gång någon sa att de gärna hade amputerat kroppsdelar om det hjälpte mot smärta. Man vill gärna tro att vi har kommit längre i sjukvården vad gäller smärta än vad vi har.

Dels tänker jag på hur det här med smärthantering kanske ofta blir missat. Jag önskar att det fanns hundraprocentiga läkemedel utan biverkningar. Så länge det inte gör det är ändå psykologiska metoder relativt verksamma. Men det verkar endast erbjudas ganska sent in i patientens process. När de är på väg att göra slut med vården och ofta med en hel del bitterhet. När inget annat funkar, då tar vi till det paramedicinska.

Jag anser som så att vi hade nog fått bättre effekt av både medicinsk och paramedicinsk behandling om vi kört dem mer parallellt. Korspollinering.

Operationssjuksköterskor är vana vid att använda trygghet, kontroll och information. De ger stöd och guidar lugn andning. De påminner om de långsiktiga konsekvenserna. Så nära detta är hur vi arbetar med smärta paramedicinskt. Men patienterna möter inte våra begrepp förrän långt senare, i den fas som jag upplever starkt associeras till att hoppet är tappat.

Okej! Men det här är väl självklart? Nja, eftersom man inom rehabiliteringsgarantin bara ser psykologisk behandling som att den ska sättas in när man har svart på vitt att smärtan kommer bli långvarig. Vad beror det på? Varför har man antagit att denna kostnadseffektiva behandling bara ska ges när smärtan varat i månader, och med säkerhet kommer att vara i överskådlig framtid. Är den inte lika fin? Tycker man inte den är på riktigt utan bara någon placebo man kan kasta in när det ändå inte tar fokus från det medicinska?

Att börja med medicinsk och avsluta med psykologisk behandling skickar en signal till patient och anhöriga om vilket som är viktigast. Det renodlar också metoderna så att man gärna vill långt bort från det medicinska när det är det psykologiska som gäller. Medicinsk och paramedicinsk personal blir två olika grupper som säger olika saker och inte samarbetar.

Om man skull ge behandlingarna mer simultant, eller multimodalt som vi vill kalla det, innebär att man skulle behöva ge psykologisk behandling ovetande om hur långvarig smärtan är och vad den beror på.

Om man är rädd att patienten ska bli kränkt om man tidigt erbjuder behandlingen? Då behöver vi trycka på att metoderna inte har något med orsak att göra, det vill säga att det är inte ditt fel att du har ont. Vi behöver prata om behandlingen tidigt för att undvika just att patienten tar det som en förolämpning. Jag tror att mycket arbete vi lägger på motivation skulle vara onödigt om vi fick komma in tidigare. Det betyder förstås att vi även måste bli mer alerta i behandlingen och inte kategoriskt till exempel avråda från att söka somatisk vård.

Jag har inte kommit mig för i samtalen att fråga om den psykologiska sidan av mina närståendes smärtbehandling, bara den somatiska. Och det är lite ledsamt att tänka på att jag kanske omedvetet inte vill kränka någon eller skuldbelägga genom att fråga så. Vi behöver kanske både arbeta tidigare i processen och prata om det mer öppet.

Jag vill bara slutligen uppmärksamma alla som kämpar med sin smärta och förtjänar respekt och det stöd som finns att få. Ta hand om er!

20140714-224324-81804269.jpg

Thrive – Ode till tillgängligheten

I förrgår hölls en liten föreläsning av David Clark, Lord Layard och Andrew Marr om en kommande bok; Thrive. Clarks fullständigt fantastiska arbete med tillgängligheten av evidensbaserad psykoterapeutisk behandling vid psykisk ohälsa i Storbitannien berörs i samtalet som du kan lyssna här

Man arbetar mycket med lobby och opinion på ett föredömligt sätt. Jag har bara ett litet tyck om detta. Av naturliga skäl handlar mycket om pengar.

På frågan om hur man påverka det tragiska faktum att bara 13 % av personer i England med ångest eller depression får någon typ av vård och köerna är lååånga menar man;

we need an army of therapists

Clark och flera andra har arbetat både för att effektivisera genom att få mer resurser och påverka politiker för att utbilda fler. Jättebra! Det har gett utdelning också, och många fler får nu bättre vård. Vad gäller väntetider vill man arbeta genom att öka resurserna också det här med stegvis vård. Det gör att vi sparar på befintliga resurser genom att man inte får mer vård än vad som är effektivt. Det är hur bra som helst och verkligen något för oss att ta efter.

Publiken frågar om två viktiga punkter; förebyggande och hänsyn till sociala faktorer som vi också måste arbeta vidare med (kan dock tycka det är ledsamt att en person som Clark som gjort så mycket ska till svars för allt som inte görs).

Mitt tyck handlar om den större delen av föreläsningen som handlade om resurser. Här känns det som att vi hamnar i en slags kohandel. Pengarna för att utbilda personal måste tas någonstans ifrån hur mycket man än kan visa på besparingar. Men om de tas från ett visst ställe, vad måste vi ge efter på då, eller från ett annat men då kan vi inte…

De lyfter även fram att behandlingarna är högst specialiserade (en behandling för en diagnos) och att de har vissa svårigheter att få sitt program att fungera på landet.

Jag delar Clarks fanatism över tillgänglighet. Med risk för att vara tjatig, gruppbehandling måste nämnas i detta sammanhang. Varje soldat i hans army kan ju behandla så många fler. Om bara en liten del av alla patienter istället får behandling i grupp (likvärdig behandling med många fördelar som jag inte ska gå in på här) skulle vi ha en helt annan situation. Mitt tyck handlar om det styvmoderliga sätt vi har mot gruppbehandling. Denna del av lösningen finns rakt framför ögonen på oss, jag tror det hade varit en bra sak att ta upp i de här sammanhanget. Sen hade det sannolikt varit lättare för landsbygden både att få duktiga behandlare och få till mer effektiv behandling, till exempel i grupp, om man i projektet tänkte mer transdiagnostiskt.

20140712-180105-64865769.jpg

Jag tänker att ju mer vi jobbar med tillgänglighet inom befintliga resurser ju mindre kohandel. Men nu ser vi fram emot boken Thrive och hur vi kan använda Clark & Layards klokskap om tillgänglighet här hemma.

Sofias val

Sofia Helin sommarpratade idag. Det är hon som spelar i Bron och som Arns vackra käresta. Hon berättar så att man förstår hur det är att leva som terapishoppare.

Hennes farmor och namne led av samma depressivitet som Sofia själv. Men hon var fattig, födde elva barn, och stämplades som sinnessjuk. Hon försökte gå i sjön men blev upphämtad och var på mentalsjukhus.

Sofia junior har haft andra möjligheter, förstås ekonomiska och som kvinna. Men hon lyfter fram skillnaden att haft möjligheten till terapi. Tur! Eller?

12 år var terapidebuten. Hon fick träffa en psykolog för att reda ut varför hon inte blev bättre i sin astma. Hemma fanns en pappa med depression och alkoholism. Men det var astman och bindningen till mamma som var fokus för terapin. Sedan har det varit alla möjliga behandlingar från KBT till Rosenterapi.

Hon låter tacksam i sitt program för det hon lärt sig i terapi och ser den som det som hindrar att depressionen nu blommar ut. Trots hundratusentals kronor i terapeuters fickor för att förstå sig själv. För förutom en verklig hjälp med en ibland handikappande sjukdom, är terapi för henne en hobby.

Jag är som en sån som meckar med samma båt eller bil år ut och år in, bara det att bilen eller båten är jag.

Det är en hobby som är en stor tillgång i jobbet. Hon berättar hemlighetsfullt om hur kollegorna byter nummer till terapeuter med varandra. Det verkar göra skådespeleriet bättre på något vis.

För mig är det jobbigt att terapierna har varit både viktiga verktyg för att minska depressionerna och deras påverkan på livet. Men så var de också en hobby, som hon beskriver som snaskigt självcentrerat. Som att hon bara inte får nog av att prata om sig själv och istället för att bli fri från depression blir det ett bitterljuvt ältande. Det är jobbigt för att det är på två sätt och enligt det ena var det tur att hon gjort terapi och den andre var det i bästa fall dyrt och i sämsta fall vidmakthållande för depressionen. Jag får inte ihop det, men jag förstår Sofia bättre och kan förhoppningvis vara mer ödmjuk nästa gång jag möter fenomenet.

Vad är härnäst för Sofia? Vilken terapi ska hon välja? När hon är färdig med gruppbehandling för medberoende som hon går just nu skulle jag sätta en slant på ACT som känns ljust och fräscht. Men jag hoppas kanske ändå att hon prövar livet efter terapi och lyssnar till kloka Arn; vi ger oss inte av för att vinna kriget utan för att vinna freden.

20140711-220057-79257414.jpg

Vården väntar

Göteborgs-posten skriver idag att i en internationell jämförelse ligger Sverige dåligt till vad gäller vård vid psykisk ohälsa. De flesta länder har eftersatt psykiatri men Sverige i synnerhet.

Överraskad? Speciellt var kritiken riktad mot specialistvårdens oförmåga att behandla lindrig psykisk ohälsa. Oavsett var man tycker vården ska ske, är det synd. Vi kan bättre. Det finns hyfsade behandlingsmetoder som kan hjälpa många. Så om vi jobbar mer transdiagnostiskt och med gruppbehandling är det självklart att vi skulle kunna vara oändligt mer tillgängliga i psykvårdens alla nivåer. Tänk. Tänk en psykiatri man kan vara stolt över. Tänk Sverige som föregångsland där lindrig psykisk ohälsa alltid får vård. Tänk om vi kunde göra det utan att vänta på att psyk ska få mer pengar, vänta på att det ska bli verkligt illa så att någon bryr sig, sluta vänta på Godot. Låt oss lämna väntrummet och använda oss av allt vi har i gruppväg, samarbeta och vända det här!

20140709-144000-52800496.jpg

Jag ska bara…

Så här i semestertider kan det vara på sin plats att tala lite om ett av våra favoritämnen; måsten och lusten.

Mycket grovt förenklat består livet av måsten och lusten. Allra bäst är det naturligtvis när de båda sammanfaller, som när jag är dödshungrig och det vankas sushi. Lusten att njuta av maten matchas med måstet att få föda. Oftare är det inte alls på det sättet i våra liv. Vi ställs inför saker vi måste hantera och lusten ställs åt sidan. Så ska det vara när det handlar om viktiga saker för vår överlevnad eller våra relationer. Men kan det vara så att vi automatiskt väljer måsten före lusten lite för ofta? Och kan det också vara så att det där måstet inte alls är ett måste? Ibland kanske lusten dessutom är ett måste?

Grunna gärna en stund på hur du väljer att spendera din semester. Har du balans mellan dina måsten och dina lusten?

20140418_182556

Landstinget är till för alla

För en tid sedan hade vi en diskussion i media efter att en terapeut i Göteborg vägrat kalla en patient vid hen.

Efter noga avvägande kommer här några funderingar. Först och främst, det var inget okej med terapeutens beteende.
Det låter riktigt bra när man hör röster om att vi måste öka hbtq-kompetensen i vården. Men jag får en konstig känsla i magen. För vi vårdar bara sjukdomar och funktionsnedsättningar, eller? Jag utgår från att man måste behandla människor med respekt oavsett vad de har med sig in i terapirummet. Sexuell läggning kan precis som andra egenskaper leda till fördomar. Men är det inte alltid vårt jobb att arbeta med våra fördomar oavsett det är hudfärg, religion eller Göteborgare?

Min magkänsla är att just resonemanget kring specifik hbtqkompetens kan leda till det som hände i Göteborg. Att det är okej att avvisa och inte behandla en exempelvis transsexuell patient med hänvisning till att man inte har specifik kunskap om transsexualism. Och är inte det diskriminering i sin renaste form? Skulle verkligen terapeuten i Göteborg söka kursen om hbt? Kan jag inte diagnosticera och behandla bulimi ska jag inte jobba med det. Men har jag missat nåt i dsm5? Om en patient söker för något jag inte kan så ska jag inte utföra det. Om man söker andlig vägledning är inte vården lämplig. Om det handlar om juridiska frågor vid könsbyte är jurister bättre. När det är biverkningar av medicin är det doktor och så vidare.

Om en patient söker för en ångestsjukdom behöver vi tillsammans titta på viktiga faktorer. Här kan daglig mobbing i skolan på grund av sexuell läggning som exempel ha betydelse och kommer därför att hanteras i terapin. Men det skulle vara omänskligt att vara utbildad specialist på alla områden som kan påverka människor. Vad gör vi med en patient som är kortvuxen, bisexuell, har bipolär sjukdom, är
jehovas vittne och flykting? Hur många specialfunktioner ska vi ha?

Nu kommer vi tillser riktigt jobbiga. Våra kategorier av människor är så grovt tillyxade att vi skiljer oss mer inom grupper än utanför. Samma person kan sticka ut och bli utsatt på landsbygden som inte syns i storstaden eller till och med blir bemött som alldaglig. Hur många år måste jag studera hbtq för att förstå varje variant? Den slitna sägningen; alla lika, alla olika har en funktion här. Jag måste lyssna på varje person jag möter eftersom jag inte kan på förhand utrusta mig med kunskap om allt som kan dyka upp. Samtidigt kan jag luta mig mot att jag är mänsklig så jag kommer att vara mer lik än olik den jag möter. Vi kommer inte från olika planeter.

Min tanke efter den här långa utläggningen är att den ledsamma konsekvensen av den fina tanken att öka hbtqkompetensen, kanske bara är mer utanförskap. Och vi är ju på samma sida!

20140706-133042-48642748.jpg

Gör mig lycklig nu

“Du förtjänar att vara lycklig”. Lisa inledde förra inlägget med ett påstående som hon sedan snabbt dissekerade sönder. Jag har funderat en del på det här med lycka. Det är ett intressant ämne eftersom så många av oss söker lycka. Vad är det egentligen vi söker efter? Och varför är vår inställning till lycka så problematisk?

Det finns två innebörder av ordet lycka och redan där finner vi en stor anledning till våra ibland fruktlösa strävanden.

Lycka kan definieras både som något inre och något yttre. Lycka kan betyda välgång, framgång och tur. Lyckan finns i ett vackert hem man stolt kan visa upp. Lyckan finns i en framgångsrik karriär, ett CV fyllt av erövringar likt ett vikingabyte. Lyckan finns i en trisslott, plötsligt händer det. Fortes Fortuna Adiuvat – Lyckan står den djärva bi. Du kan bli lycklig om du kämpar tillräckligt hårt. Om du kämpar hårt nog har du förtjänat att bli lycklig. Inget fel i att glädjas över välgång, framgång och tur, men som recept på lycka leder tolkningen av ordet oss fel.

Lycka kan också definieras som en längre stund av glädje, sällhet, ja till och med eufori. Alla som spelar tennis vet att lycka är en riktigt välplacerad backhand eller stoppboll. Det där ögonblicket där allt annat upphör att existera och man bara är helt nöjd. Helt nöjd med att befinna sig i stunden, även om den infaller i en sunkig idrottshall under en annars hysterisk vardag. Du gnolar nöjt i duschen efter matchen. Du upplever helt enkelt lycka. Du upplever en längre stund av glädje. När du kommer ut till bilen och inser att någon parkerat för nära, slagit upp bildörren och gjort ett märke på din bil är stunden över.

20140622_203533

Vi är inte gjorda för att vara lyckliga hela tiden. Känslor kommer och går och vi agerar och reagerar på det vi upplever. Kjell Bergkvists rollfigur i en film jag glömt namnet på säger bistert till barnen “Passa på att ha roligt nu, för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång” och jag tänker att det ligger mycket i det.

Snacka går ju

Du förtjänar att vara lycklig! Typiskt psyksnack, eller psychobabble, något vi alla lärt oss att prata flytande.

Läser Stephen Briars Psyksnack. Den är en lisa för själen för alla vi IMG_0019som kräks lite i munnen när någon med drömsk blick berättar att om människor bara hade bättre självkänsla skulle vi må bättre, prestera bättre och paradiset skulle anlända.

Med klokskap och kompetens sätter Briars ord på sådant vi går och småstör oss på i klinisk vardag, och ger oss verktyg att förstå och besvara sägningar som;  “hon måste finna sitt rätta jag”.

Det är speciellt att uppfriskande att Briars kritiserar KBT som svar på allt, även som KBTare själv. Det är inte lätt att se fel hos de egna darlingsarna. Men istället borde vi blir nöjda när vi möter argument som; “Men det passar väl inte alla?”. Bra behandlingar passar vissa, gärna många. Inom KBT har man mer satsat på att visa hur det passar på allt och ingenting. Kanske skapar det mer skepsis än nyfikenhet i samhället. KBT beskrivs i boken också användas i populärpsykologi på ett oförsiktigt sätt, där vi förstärker dagens självcentrering vilket skapar de problem vi sedan säger oss kunna lösa åt folk. Fundera ett varv (!) på den onda cirkeln , och hur vi kan bryta en sådan utveckling.

Briars ger i boken underbara små presenter i form av citat av andra tänkare. Jag är mest tacksam för Arthur Hays Sulzberger:

“Jag tror på ett öppet sinne, men inte så öppet att hjärnan ramlar ut.”

Beauty Tips

beauty tips

Nu kan vi fortsätta undvika att göra verkliga förändringar i våra liv, utan att det får några negativa konsekvenser för vårt yttre. Ett annat alternativ hade ju förstås varit att gå och lägga sig. Men det är ju för mesar!

Upprörd!

Sveriges kommuner och landsting menar i sina nya indikationer för rehabilitering av smärtpatienter att inte alla lämpade för MMR. Gott så. Men om vi börjar titta endast på de utfallsmått vi satt finns risk att vi gör en ordentlig tankevurpa. Vi börjar tänka att ju mindre ångest patienterna har när jag börjar behandla, ju bättre kommer de må efteråt. Och det stämmer ju. Men vård och behandling är något mer än dessa resultat. Ett mindre framsteg långt ner på skalan är mer värt än ett längre upp, nämligen. Tänk dig att du bidrar med en limpa till en rik människa, hon blir mättare men det hade mindre betydelse än en skiva bröd till den svältande. För patienter med svåra smärttillstånd och mer långdragen eller djup psykisk ohälsa har det stor betydelse att känna mer lugn och hoppfullhet. Och det är helt okej för vården också, eftersom de söker mindre vård då och kostar mindre. Nej, låt de som vill vara med i rehabilitering även om ångesten är hög.

Det är inte okej att vi vänder ryggen mot de som har det sämst för att det inte ser bra ut i våra himla siffror!

Contact Us

https://www.facebook.com/pages/Prodest/721152687925796