“På min fritid gillar jag att”

Något som verkligen tråkar ut mig är moraliserande kring vilka aktiviteter människor ska välja att sysselsätta sig med. Ja, vi VET hur otroligt bra det är med promenader. När man får frågan om vad man gillar att göra på sin fritid gäller det att framhäva det där som anses fint. Emellanåt stöter man på det här i vården också. De där lätt överlägsna råden om att 30 minuters promenad skulle göra susen. Eller att det är väldigt dåligt att surfa på mobilen i sovrummet.

Inom KBT pratar vi ibland om beteendeaktivering som ett sätt att komma tillrätta med nedstämdhet. Det är en fantastisk metod i rätt händer. Du får identifiera vilka aktiviteter som skulle kunna ge dig känsla av lust eller nöjdhet. Att klara av att ringa det där jobbiga samtalet kanske skulle få dig att pusta ut av lättnad. Att pyssla i trädgården kanske får dig att förlora dig i ögonblicket och bara njuta. Poängen är att vad som är förstärkande för en person kanske inte alls stämmer överens med det som samhället tycker fint. I fel händer blir beteendeaktivering till allmänna råd byggda på den egna inställningen eller moral.

Lycka är, som alla vet, att hitta vetenskap som stöder ens egen tes. Som hängiven TV-tittare vet jag naturligtvis att TV-serier är en av de bästa aktiviteterna i livet. Nu verkar det dessutom som att det har som bonus att vi blir smartare. Läs gärna mer om det http://tvdags.se/artikel/neurovetenskapliga-fakta-att-kolla-tv-serier-ar-bra-for-hjarnan.

image

Diagnos och professionell olydnad

Den amerikanske psykiatern Allen Frances är på besök i Sverige. Han är en av läkarna bakom fjärde upplagan av diagnosmanualen DSM. Efter att ha sett hur manualen lett till ökning av psykiatriska diagnoser har han kommit att bli djupt kritisk till hur sjukvården använder sig av diagnoser. Han anser till exempel att vi diagnostiserar normala beteenden som orsakas av psykosociala faktorer. Överdiagnostisering leder till övermedikalisering och ökad ohälsa istället för det som avsetts. Han förutspår inte heller en ljusare framtid med femte upplagan av DSM.

Jag tycker att det är mycket bra att vi har en stark och levande debatt om diagnoser, behandlingar och sjukvården. Genom att se systemet ur olika vinklar kan vi utveckla och ifrågasätta ogrundade sanningar. I sjukvården arbetar vi med att ställa diagnos för att kunna avgöra vilken behandling som ska ges. Det är huvudsyftet med att sätta diagnos.

I Sverige har vi även valt att koppla en rad andra saker till diagnos. Skolan efterfrågar diagnos för att sätta in extra resurser. För att få rätt till insatser enligt LSS måste du ingå i en viss personkrets, dvs ha en viss diagnos. Sjukförsäkringen har beslutsstöd och riktlinjer för sjukskrivning och sjukersättning som bygger på diagnoser. Arbetsförmedlingen vill ha information om diagnoser för att ge stöd i form av lönebidrag.

Som systemet är uppbyggt krävs att vårdpersonal tar diagnostiserande på allvar. Som jag ser det kan man inte arbeta i sjukvården och sätta sig över detta. Man får arbeta med att förändra systemet på samhällelig nivå om man är kritisk. Ingen person med psykisk ohälsa ska gå miste om förmåner eller chanser i livet på grund av att hen råkar möta en enskild vårdpersonal som inte tror på diagnoser. Är du kritisk mot det nuvarande systemet? Upp med dig på barrikaderna och slåss för en förändring. Professionell olydnad riskerar att drabba just den du försöker hjälpa.

image

Vann rätt låt?

Oj, vad det är lätt att vara efterklok. Klok efter. Det är ingen match att vara det. När korten spelats, när krutröken lagt sig, när allt avslöjats och morgonen efter Melodifestivalen är vi som klokast. Så ska det vara även om det ibland kan irritera oss när andra är efterkloka. Om vi inte hade förmågan att se tillbaka på händelser och dra slutsatser skulle våra liv var mycket mer komplicerade än de redan är.

Jag vill bara be dig om en sak. Nästa gång du är efterklok när du gjort något svårt, säg då inte “det var ju inte så märkvärdigt gjort, det var ju inte ens svårt”. Var det jobbigt? Fick du kämpa? Ville du fly eller undvika? Då var det svårt. Punkt. Låt inte efterklokheten tala om för dig att du inte är märkvärdig. Malla dig lite istället. Det har du förtjänat.

image

Det egendomliga med att det finns två olika sorter

 Då har det gått en vecka sen kvinnodagen. Kvinnors utsatta situation runtom i världen uppmärksammades. Den mer lågmälda men alltid närvarande djupa orättvisa även nordiska kvinnor lever med synades i sömmarna. Det är bra. Men när jag försöker komma ihåg något jag läste, hörde och såg den dagen är det bara en artikel som dyker upp i minnet.

Dagens Nyheter valde den dagen att trycka en ledare om jämlikhet mellan könen. Närmare bestämt den oroväckande utvecklingen att pojkar presterar så mycket sämre i skolan än flickor. Det är oroväckande. Det går bara att spekulera i framtida konsekvenser. Men just den här dan hade jag lite svårt att bry mig. För jag vet att flickor i samma klassrum funderar på hur de ser ut och om de inte borde banta mer. Att det dåliga är så svårt att sätta fingret på. Så att vi fortfarande behöver den dagen i mars för att få syn på vad det är så pågår. Varför flickor, tjejer och kvinnor vet att de måste prestera fläckfritt inom livets alla områden. Fast jag vet inte riktigt vilka faktorer som får det att fortgå. Jag vet bara att jag är en del av det och det är så klistrat vid allt så att jag knappt kan urskilja det. Vilken färg på nagellacket utstrålar självsäkerhet och blygsamhet samtidigt? Hur så, förresten? Jag vet inte, därför behöver jag tänkande människor som uppmärksammar och förklara det för mig om så bara en gång om året.

Någon gång läste jag någonstans att komplicerade förhållanden behöver enkla frågor för att förstås. “Stora huvudfotiga” frågor. Vad är det där för egendomliga att det ska vara två sorters människor, män och kvinnor, egentligen? Vad är det där med att en sort är liksom… bättre? Till exempel. Finlands politiker gav ett förslag i dagarna som verkar vara svar på de kantiga frågorna: det ska inte vara förbjudet att ge ett barn med biologiskt mankön något som traditionellt ansetts vara ett namn för endast de med biologiskt kvinnokön. Namn som namn. Enkelt… Man blir glad, liksom.

FullSizeRender

Uttråkade hjärnceller gör dig tvångig

Har du sett en person på diet äta någon gång? Sannolikt. Har du märkt underliga ätbeteenden hos dig själv eller andra efter en tids framgångsrik LCHF, 5:2 eller stenålders? Eller har du försökt resonera med en vän om att en liten bit kaka väl är okej? 

Då kanske du märkt något som forskare idag kan förklara. En hjärncell som vanligtvis hanterar hunger och aptit börjar ändra sig när vi får mindre näring. Istället börjar samma celler ägna sig åt att upprepa saker, och att dubbelkolla allt. Efter ett tag på diet är man därför inte lika hungrig längre. Vissa kallar det att man blivit disciplinerad eller att sockeravtändningen är färdig. Men vad som händer är att hjärnceller inte bryr sig om att signalera hunger längre eftersom du ändå inte äter när du är hungrig. 

Istället märker vi att en kan bli lite irriterad om saker inte är som det ska, om den nyttiga kvargen inte finns hemma. Och att det ska vara fyra blåbär på, helst inte fem. Att det plötsligt är otänkbart att rucka på reglerna och ta en halv kaka. Fast man vet att det inte gör nån skillnad. Man blir halvt omöjlig att prata om mat med, eftersom allt handlar om bombsäkra övertygelser och indelning i rätt eller fel mat. Inget där emellan. 

Om man ska dra saken till sin spets så vet vi också att vid ätstörningar kommer tvångsproblematik som ett brev på posten. Det är lite lättare att förstå med de nya rönen. Forskarna fann också att upprepandet och kontrollerandet inte var ångestlindrande som det är när man har tvångssyndrom. Istället var det målmedvetet och helt orelaterat till ångest. Det verkade bara vara hjärnceller som sysselsatte sig när de inte hade en uppgift. 

Att greja med kroppens signaler har alltid ett pris. Ibland är det värt priset. Men gör ett medvetet val nästa gång du bantar och notera ditt eget ökade behov av kontroll. Och för säkerhets skull, prata inte med någon på diet om mat.

Till smileys försvar

Är Emojis vårt sätt att utarma språket? De gula gubbarna, hotar de variation och djup i kommunikationen mellan människor?

Om en språkpolis påstår det får du lite ammunition nedan. 

Forskning på känslor har visat att det finns nio grundkänslor och resten är blandningar. Som färger. Blått och rött blir lila. Arg och ledsen blir besviken. Man upptäckte grundkänslorna genom att åka runt och visa människor ansiktsuttryck och bad dem berätta vad de såg. De känslor som alla, oavsett språk sa samma sak om, de kallar man grundkänslor. Speciellt intressant var att man fick samma resultat när man visade bilderna för grupper av människor som aldrig kommit i kontakt med det vi kallar civilisationen. 

Emojis visar grundkänslorna. Det är därför det finns fler för negativa känslor än positiva. Det vi kallar negativa känslor är nämligen viktigare för överlevnad. Sorg, ilska, rädsla, äckel, skam, avsmak, överraskad,  nyfikenhet och glädje är grundkänslorna som inte av en slump också är vanligaste emojina. 

Innan vi kommunicerade med ord kommunicerade vi med ansiktsuttryck endast. Kanske har de flesta märkt att vi gör det fast vi inte använder ord. Vi vet vad Joey menar när han anklagar Chandler; it wasn’t what you said, it was the way you said it. När vi skriver går hela det djupet förlorat OM inte vi använder Emojis. Det lämnar mindre utrymme för missförstånd (eftersom alla kan grundkänslorna) och mer åt känslomässigt relaterande. 

Jag ser framför mig hur vi kan använda Emojis, om vi kan sudda ut den vulgära känslan med dem. Böcker, tidningar och poesi kan få ett helt nytt liv. Det var de vetenskapliga argumenten. Annars räcker det med att iaktta konsekvenserna; man blir på gott humör av en glad gubbe. 



Lite från ovan

Allt ser så litet ut när man ser det uppifrån. Dagliga bekymmer blir små när något större drabbar oss. I ljuset av nyheter från Sverige och världen blir nästan allt lyxproblem. Till och med svåra sjukdomar, vi har ju ändå bra vård. 

Men livet är ju inte från ovan. Kolla här: 

 

Det ser fint ut, ger ändå en harmonisk känsla. Men där nere springer någon över gatan bara för att missa bussen ändå. En ung tjej gör slut med sin kille. En tiggare fryser. Hundbajs. Avgaser. 

Nyttigt att ställa sig  utanför och betrakta. Men gör inte misstaget att få dåligt samvete över att vi engagerar oss i de små sakerna. Där nere på gatan där är livet. 

Jag är självständig -ständigt själv.

Filippa Bark myntade uttrycket i Melodifestivalen 2015. Hon har en poäng. Att vara självständig är ett mål som det i vår kultur är allmänt ansett är något av det högsta livet har att erbjuda. Från treåringen som kan själv till självförverkligande idol-sökande. Visst är det härligt att kunna grejer och stolt ska man få vara också. Men det finns ett pris. Ensam är stark och stark är ensam. Drivet att vara självständig kan leda till en ovilja att be om hjälp när en behöver. Så en egentligen klarar mindre. Men det känns ju bra att inte stå i någon inbillad skuld till någon som hjälpt till. Och eftersom inget går att göra på egen hand känner vi oss beroende och fortsätter strävan efter självständighet. Skulle det en dag fungera och vi finner oss självständiga, ja då kommer vi också vara ständigt själv.

(null)

Känner du dig generös?

Om nåt funkar vill vi ju inte snåla med det. Psykisk ohälsa är så dåligt för individ och samhälle att hittar vi motmedel är det en självklarhet att sätta in det. Läkemedel är en sån sak, och välkänt är att det är lätt och snabbt att få antidepressiva mediciner. Så har vi KBT, som visat god effekt och som vi blir bättre på att erbjuda många. På så vis täcker vi in två av tre faktorer som förklarar psykisk ohälsa -fysiskt och psykiskt. Det tredje benet är socialt.

Att man drar sig undan när man inte mår bra är naturligt. Men också att man mår dåligt av att dra sig undan. Därför finns det en hel del insatser för att bryta social isolering. Ensamhet, alltså. Som vissa terapier och olika arrangemang från samhälle och kommuner. Verksamheter som mötesplatser där man får komma ut och promenera tillsammans, laga mat eller bara vara. I nio månader gav några forskare 138 människor med psykisk ohälsa sociala insatser. Men de la in en twist. En del av dem fick också femhundra kronor att disponera fritt. Hur gick det?

Gruppen som inte fick några pengar kanske fick bättre effekt. Eftersom pengar inte är det viktiga, utan mänsklig kontakt och en positiv inställning. Och de som fick pengar kanske kände sig “förstärkta” i sin sjukdom och blev ännu mer sjuka och passiva. Nej. Det blev tvärtom. De som inte fick pengarna hade ingen effekt på sina symptom alls av insatserna. Medan de som fick sociala insatser och femhundringen fick en betydlig förbättring.

Det var en välgjord studie, och statistiskt kan vi lita på resultaten. Forskarna menar att relativ fattigdom som många människor befinner sig i som ett resultat av sin sjukdom i sig gör problemet värre. Femhundra kronor är billigare än den vård man skulle behöva kompensera med annars.

Så nu kommer väl femhundringarna vara standard i behandling när man blir psykiskt sjuk? Jag sätter en femhundring på att det inte blir så. För vi gillar inte tanken om allmosor. Och lön utan arbete. Vi kan sätta in nästan allt möjligt utan att höja på ögonbrynen när det handlar om rehabilitering som är betydligt dyrare. Så har vi hem att vila upp sig på, hästridning, trädgårdsskötsel, massage och akupunktur, med varierande forskningsresultat. Men att ge en behövande femhundra spänn utan motprestation, det sitter nog långt inne. Men om vi menar allvar med evidensbaserad vård har vi inget val.

IMG_0563

http://ltblekinge.se/Documents/Forskning%20och%20utveckling/Blekinge%20kompetenscentrum/Projekt/Pengar%20v%C3%A4nner%20psykiska%20problem/FOU_rapport%20pengar%20slutversion%20.pdf

paraskavedekatriafobi

Intensiv rädsla för datumet fredag den trettonde. Visste du att färre olyckor händer fredag den trettonde? Säg den rädsla som står i proportion till faran i fråga. Fler är som välkänt är, mer rädda för att flyga än att åka bil. Hur kan detta vara en nedärvd förmåga, som hjälper vår överlevnad? Rädsla verkar ju, även utan att vara en fobi, slå lite hursomhelst. Vi har alla någon åsikt om man bör gå under stegar, utföra ritualer på heliga platser eller ritualer lite i största allmänhet. En morgonritual gör att det går fortare på morgonen, alltid samma ordning på dusch och frukost. Men när vi försover oss och måste hoppa över delar i ritualen känns hela dagen konstig och det blir inte riktigt rätt förrän vi får utföra ritualen nästa dag.

Med förnuftet vet vi att den inte behövs. Det är först när jag hellre kommer försent för att göra ritualen som det hindrar livet och blir som ett tillstånd man behöver göra något åt.

Åsa Nilsonne har kommit ut med en skönlitterär bok, där karaktärerna föreställer olika delar av hjärnan. Amygdala som är hemvistelse för vår förmåga att bli rädda agerar fort. Hippocampus han fixar sambanden, håller ihop de olika karaktärerna. I främre delarna av hjärnbarken sitter delar han behöver, delar som tar in information, och så behöver han veta vad som hänt tidigare och vad som brukar hända. Det behöver han hela hjärnbarken till. Han är förnuftig.

Rädsla har ett viktigt överlevnadsvärde. Men inte ensam. Utan förnuftet, förmågan att sätta in rädslan i sitt samband kan den bli rent ut sagt det motsatta. Hindra oss från att både överleva och leva fullt ut.

Med förnuftet vet jag att den fjortonde februari inte är farlig. Men allt det där om att man ska vara så romantisk och äta nasty gelehjärtan… vad är det latinska ordet för fobi för alla hjärtans dag?

(null)

Contact Us

https://www.facebook.com/pages/Prodest/721152687925796