Varning för sjukdom och plötslig död

Idag skriver en professor i palliativ vård, alltså vård vid livets slut, om ensamhet i en morgontidning. Han har visst skrivit en bok om ämnet med. Det är rörande läsning. Han beskriver utvecklingen sedan ålderdomshemmens avvecklande. En änka utan utan familj och vännerna gått bort. Utan förmåga att röra sig utanför hemmet är hemtjänsten enda kontakten med en levande varelse. Och att det leder till demens och tidig död.

Vi känner igen bilden, och den smärtar på ett alldeles speciellt sätt. Ensamhet och utanförskap berör själen. Han har en teori som kanske är att dra det hela till sin spets, om skolskjutningar i USA. Ensamhet, säger han, leder oftast till två sätt att överleva. Antingen nedstämdhet och uppgivenhet eller ilska och aggression. Att den mobbade reagerar med ilska och tillgången till skjutvapen leder de till de tragiska dödsfallen. Det vet jag inte, men jag vet att äldre människor hånas när de ropar åt unga att hålla undan på trottoaren eller skäller om luddet i tumlaren.

Det finns en psykologisk behandling, Interpersonell terapi, som till en del arbetar med just ensamhet. Det kan vara den fysiska ensamheten där man saknar kontakt. Det kan också vara den typ av ensamhet som man har tillsammans med andra; utanförskapet. Jag tycker mig känna igen reaktionerna som han beskriver som högst mänskliga. Depression som följer av separationer eller konflikter leder till att man drar sig undan från just det man behöver; kontakt. Ångest kan leda till att man blir taggig och sur mot de viktigaste man har. Det är inte partikelfysik precis. Film, serier och litteratur bygger oftast på såna förvecklingar. Vi ser paret som borde vara tillsammans men drar sig undan från varandra eller bråkar för att inte bli sårade. Hur de säger “jag hatar dig”, men vi får se hur de i sin ensamhet sen längtar efter den som de sagt det till. Och hoppas att den andre ska fatta att just det där hatar egentligen betydde nåt helt annat. Men hur skulle vi kunna det? Vi brukar utgå från att andra säger som de tycker men att vi själva kan säga en sak och mena en annan.

Ensamhet och ensamhetskänslor kan få konsekvenser i fysisk eller psykisk form. Men det är inte därför som det är viktigt att välja och vårda sina relationer. Och jag kan heller inte säga exakt varför det är viktigt. Vi lever ju i en tid när man alltid egentligen måste redogöra för varför. Varför man ska äta blåbär eller röra på sig. Men jag vet inte, så jag ska inte hitta på något. Att säga det du faktiskt vill, att se folk i ögonen när du hejar, att respektera varandra i trafiken är viktigt. Inte känna sig som öar i busskuren även om vi inte pratar med varandra. För det bara är det.

FullSizeRender(1)

Akta dig inte för publiken

Det är inte så speciellt lätt.

Få känslor är så förlamande som att skämmas. Eller risken att göra nåt pinsamt. Man brukade säga inom psykologin att människor i sina tonår är skammens viktigaste villebråd. Eftersom den världsbild man då har är att man på ett obehagligt sätt är i centrum, och allt pinsamt man gör, tänker eller känner på något vis syns. Man aktar sig för “the invisible audience”.

Men nu är vi ju där allihop. Risken att synas på bild och inte komma till sin rätt finns alltid. Rätt sällan syns det vad vi gör, men tänk OM! Bäst att ta det försiktigt och uppföra sig som om man alltid hade publik. Vi vet ju också väl hur de går för dom som gör bort sig och säger fel. Nätet glömmer aldrig. Så vi har lärt att inte luta oss ut. Akta oss för helvetsgapet.

Samtidigt som det är en dålig idé att låta skammen bestämma. Risken är stor att man verkligen ångrar sig sen. För det stämmer att man ångrar mer det man inte gjort än det man gjort. Det är övervägande inblandat i psykisk ohälsa. När man aktat sig så mycket att det bara finns det tråkiga och smärtsamma kvar. Då är vägen lång tillbaka när man behöver utsätta sig för alla de smärtsamma sakerna. Låta skammen komma och låta den vara. Vi vet hur det känns, den brännande känslan, tomheten, vilja försvinna. Vågen som kommer och sköljer bort allt annat utom just -skam. Sen går den ju över, men det tänker man ju inte på just då.

Vi behöver luta oss ut och göra saker fast risken finns att det känns pinsamt och jobbigt. För alternativet, ett riskfritt liv, är inget alternativ.

Men det är inte så speciellt lätt. Det är inte bara att kasta sig ut. Men man kanske kan luta sig lite grann och se vad som händer. Vad som finns där ute. Och så kanske vi kan luta oss tillsammans. För skammens största vän är ensamhet. Tillsammans är vi mindre pinsamma.

IMG_0920

Vad som betyder något på riktigt

Körde bil och lyssnade på radio häromdagen. Inte P1 ska väl erkännas, utan något lite lättsammare. Jag kan därför inte garantera vetenskapligheten i den undersökning programledaren refererade till, men den var intressant.

Frågan var; vad avgör hur mycket dricks en servitris får? Servitrisen som skrev en smiley på kvittot fick utdelning, likaså om hon bjöd på en chokladbit när hon överlämnade notan. Att vara trevlig och serviceinriktad gick självklart också hem. Det visar sig också att servitriser som härmade kundens beteende uppskattades mer. Det tycker jag var intressant för visst är det så att servicepersonal som uppfattar min sinnesstämning och matchar den får mig att känna mig bättre till mods. Om det inte vore fredagskväll hade jag nu kanske orkat göra någon snygg koppling till spegelneuroner. Men nu ju är det ju fredag så jag går istället vidare på listan.

Det som placerade sig på första plats och som allra mest avgjorde dricksens storlek var…. trumvirvel – håll i er nu… om servitrisen hade stora bröst. Någonstans sitter Freud och skrockar nöjt “vad var det jag sa?” och jag undrar om jag slåss mot väderkvarnar.

image

Svartvitt tänkande

Game of thrones, säger du i förra inlägget kära Anna. Du skriver att serien kan påminna oss om att vänta med domen, att veta mer om människor innan vi dömer ut dom som bra eller dåliga. För där är ingen hjälte eller monster, alla har båda sidor i oss. Och det är svårt att tänka två tankar om någon samtidigt. 

Homo sum nihil humanum me stranum est-jag ärmänniska så inget mänskligt är främmande för mig. Det innebär att vi alla gör samma misstag. Hur välutbildad inom kognitiv forskning man än är hamnar vi alla i samma tankefällor. 

Namnet på fällan du hamnat i tillsammans med resten av mänskligheten (och mig) är dikotomt tänkande. Det är när något känns svart eller vitt. Gott eller ont. 

Det jobbiga är nu att vi just lärt oss att tänka två tankar samtidigt och ska nu ta in hela gråskalan också. Vi har justfrigjort oss från uppdelningen mellan kropp och själ och säger att de tu hör ihop. Att vi alla har både godhet och ondska i oss. Att arbete och fritid påverkar varandra. 

Men vi behöver nåt nytt sätt att första gråskalan när inte ens polerna gäller längre. 

Men nerifrån den här fällan kan jag inte se vad det är. När sista boken av game of thrones kommit vet vi kanske mer. 

Är katten ond eller god? 

  

Att rasa eller inte rasa

Låt oss tala lite om Game of Thrones. Var lugn, här kommer inga spoilers. Även du Lisa kan vara lugn, det här ska inte bli en TV-serieblogg (även om det är frestande). Nej, jag ska på något sätt använda Game of Thrones, vintern som just rasat, säkerhetsbeteende och lite andra ingredienser för att säga det som egentligen räcker med tre ord; allt är  relativt.

Game of Thrones är på många sätt en makalös TV-serie. Det jag gillar mest är komplexiteten i karaktärerna. Just när du tror att en person är god gör hen något som tyder motsatsen. När du sedan ägnat en tid åt att avsky den personen visas små sprickor i fasaden där medmänsklighet eller svaghet skymtar igenom. Som tittare måste du hela tiden vara beredd att omvärdera din syn på de människor du betraktar vilket gör det fruktansvärt frustrerande och mycket intressant.

Annars är det ju mest en massa rasande nuförtiden. På löpsedlar står om än den ena och än den andra personen som rasar. Den som begår ett misstag hängs brutalt ut. I den efterföljande debatten bestämmer folk sig snabbt för att den där personen är verkligen inget att ha. Allt som ligger i motsatt vågskål väger lätt i förhållande till det som nu väckt folkets vrede.

Ibland tänker jag att det kanske var lite enklare förr. Förr när överheten bestämde vad som gällde. Brukspatronen eller prästen pekade med hela handen och sa: “det här är ok”. Det är ju lite bökigt det här att vi måste gå till oss själva och tänka efter vad vi tycker eller vem vi tror att vi kan lita på. Som terapeut får jag ibland frågan om vad som är rätt. Rätt att göra, rätt att känna, rätt att tänka. Under utbildningen till psykoterapeut dök frågan ofta upp om ett beteende verkligen var bra eller om det kunde vara ett säkerhetsbeteende. Svaret blir ofta: “det beror på”.

Så nu när vintern rasat ut kanske vi kan vila lite på hanen innan vi avlossar nästa skott. Rasa när det verkligen betyder något och inte okynnesrasa över något som kanske inte spelar så stor roll, bygger på ett missförstånd eller bara var ett hederligt gammalt misstag.

image

Stay connected

Lena Dunham talade i veckan på ett event och valde då att belysa sina erfarenheter av att berätta om den våldtäkt hon utsatts för tidigare i livet. Den kända skådespelerskan sa bland annat:

Trauma can make us narcissistic and myopic, turning us inward as we struggle with what we have seen, felt, and repressed. Connecting with other survivors reopens our world.

image

Lisa och jag har i all blygsamhet en hypotes. Vi tror att grupp slår individuell terapi. Vi tror att patienterna är nöjdare efter en terapi i grupp. Vi tror att terapeuterna mår bättre efter en session i grupp. Vi tror att det patienterna lär sig under en terapi i grupp vidmakthålls under längre tid än efter en individuell terapi. Som passionerade kliniker hoppas vi att någon forskare plockar upp hypotesen och prövar den i en stor studie. Tills dess fortsätter vi att fundera på vad det är med grupp som förefaller funka så bra.

Lena Dunham sätter fingret rakt på en av anledningarna. I ensamhet blir vi inåtvända och försöker återta kontrollen genom mer isolering. I gemenskap återfår vi tillit. Tillit till andra och oss själva som ofta sätts ur spel efter ett trauma.

Saker jag lärde mig under golfrundan

I golf finns det något så fiffigt som handikapp. I golfens värld tar man hänsyn till spelarens handikapp. Om du är nybörjare eller lite sämre på golf så har du ett högre handikapp (eller handicap eftersom det är tjusigare med engelska termer även inom golfen). Golf går ut på att du ska ha så få slag som möjligt under en runda. Eftersom alla spelar på samma bana är det inte så rättvisa förutsättningar för att spela mot varandra. Då har man bestämt att ju högre handikapp man har desto mer slag får man tillgodo. Är det ett extra svårt hål kan man få extra slag om man behöver det. På så vis försöker man jämna man ut förutsättningarna mellan spelare. Man tar hänsyn till personens handikapp.

Om man spelar som ett lag kan det till och med vara bra att ha med en spelare med lite högre handikapp eftersom laget får tillgodoräkna sig de extra slagen. Det gör att nybörjaren får vara med, träna och bli bättre och laget som helhet kan dessutom bli starkare.

Om vi kunde ta en enda sak från golfens värld in i verkligheten skulle jag välja just det här. Att jämna ut olikheter för att ge så många som möjligt en ärlig chans att prestera utifrån de egna förutsättningarna, det vore något det. Pikétröjorna kan de däremot få behålla på golfbanan.

image

Var dag har nog med sin egen plåga

Jag vill möta livets makter vapenlös.

Orden är Karin Boyes. Jag vet inte vad hon menade med dem eller om hon lyckades med det. Just idag får hennes ord mig att tänka på vila. Den där vilan som vi alla vet att vi behöver, men som verkar så svår att nå. Vilan dör bakom måsten, borden och oron. Ni vet, den där oron som maler, gnager, nästan förintar. Samtidigt är det svårt för vissa att släppa taget om oron. Som om att oron för livets makter fungerar som en rustning. Oroandet får en del att återta kontrollen över en okontrollerbar värld.

Men där finns ju ingen vila. Och kontrollen – den är inbillad. När livets makter slår till gör det alltid ont. Om du oroat dig utmattad dessförinnan kanske slaget känns desto mer. I vilan behöver vi vara vapenlösa, trygga, kanske till och med naiva. Kanske var det det Lina Sandell menade med “blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Prova en stund att lägga ned dina vapen och vila. Du kan behöva dina krafter när som helst.

image

Ode till plagiatet

Alla melodifestivalsföljare i Sverige tar nu ställning till låten heroes och till hur mumsig Måns Zelmerlöv egentligen är. Låten är alldeles för lik en annan populär låt. Och gubben på skärmen bakom, har gjorts förut. Det är med en mild känsla av skam och avsmak som vi skickar en härmapa till finalen. 

Av någon anledning är det just dessa känslor vi upplever när någon upptäcks med handen i syltburken, tjuvandes andras alster. Om vi börjar från början, barndomsåren. Visst gör barn inte annat än härmar? Mig veterligen finns det inget annat sätt att lära sig ett språk eller sociala normer. Tonåringar sen. “Var dig själv” är ett populärt uttryck när man ska tipsa ungdomar om lämpligt sätt att bete sig. Förutom att vi säger det till personer som sannolikt inte har en aning om vem de är, så är det sällan det de gör. Det kanske är därför de får den tillrättavisningen. De har idoler och vill vara precis som kompisarna. 

Alla branscher har sina egna stjärnor och förebilder. Vi kan nog knappt göra nåt utan att få inspiration från andra. Vilket är ett fint ord för att få lust att göra nåt likt som nån annan gjort. 

Tricket är att härma lite från många. Att ta det vi gillar mest och blanda det. Då uppfattar vi och andra det som att man gjort det till sitt eget. Och därmed har rätt till det. Att andra härmar en kan vara lika smickrande som provocerande. Det var ju mitt! Är det för likt blir det en ful egenskap att inspireras av andra. 

Men om härmningen är helt nödvändig för utveckling måste vi fortsätta med det hela livet. Och misstag gör vi, och det blir för likt. Den överdrivna rädslan för att bli påkommen som plagierande kan hämma utveckling. Bäst att inte krydda från någon annan även om det blir bättre då. Man kan ju bli stämd. 

Signaler går till framtida kandidater till eurovision, till forskarvärlden och alla andra områden. Signaler om att det värsta är att plagiera, inte skapa något undermåligt. Fantasin måste läggas band på så att vi inte omedvetet slänger in nåt som inte var en egen tanke. Utan nåt jag hört. Men hur kan jag nånsin tänka nåt helt eget? Jag ser hellre kultur, psykologi och resten av de mänskliga intressena som en gemensam uppgift. Om någon kan ta en av mina idéer och mixa det med sina egna kommer vi utvecklas. 

Psykologin som praktik lever på härmning. Vi måste bete oss så likt som möjligt som de gjort som utformat och forskat fram metoderna. Men när forskarlag tar patent på metoder blir patienter lidande. När vi försöker ändra texter och prat för att inte klampa in på andras patent måste hjulet uppfinnas på varenda arbetsplats. 

Så ja, Måns är mums och det finns inget att förlåta. En bra låt är en bra låt. Det kan du copy-pasta vart du vill! 

 

Att hitta rätt i myndighetssverige

Socialrådgivning på nätet i Stockholms stad var rubriken på dagens första seminarium på Socionomdagarna. Det var mycket i innehållet som gjorde mig glad.

Det som gladde mig mest var nog hur föreläsaren så tydligt slog fast att socialrådgivarna ska tillgodose att medborgaren ska få hjälp att slussas vidare. Rådgivaren ger information om vart man kan få hjälp, hur man ska nå rätt instans och uppmanar att man kan höra av sig igen om man inte hittar rätt.

Det är krångligt att hitta rätt som medborgare. Hur ska man veta att Individ- och familjeomsorgen är socialtjänsten? Det låter inte självklart att det är där du kan söka försörjningsstöd (vilket för övrigt är ett namn som fått fäste i myndighetssverige, men inte bland befolkningen).

När jag hållt första hjälpen kurser i psykisk hälsa har jag stött på allt för många exempel på hur medborgare fått svaret “nej, hit kan du inte ringa” utan att få hjälp att hitta vidare. Allt för många ger sedan upp innan de hittar rätt instans.

Därför blev jag glad över ambitionen hos socialrådgivarna på nätet i Stockholms stad. Ta medborgaren i handen och led den rätt när det behövs. Bra där!

Contact Us

https://www.facebook.com/pages/Prodest/721152687925796