Neutralt professionell eller professionell empati

Samtalet med känslomässig intelligens. Så heter en kursbok på min handledningsutbildning. I ärlighetens namn lockar det inte att börja läsa den, troligen en kombination av titeln och allmän prokrastinering. Som den flitiga student jag nu trots allt är slog jag idag upp boken och började läsa. Det var ett bra beslut.

Redan på sida 19 skriver psykologen och psykoterapeuten Hilmar Thór Hilmarsson något som får mig att förstå varför det ibland blir fel i professionella möten. Vi bedömer snabbt om något känns bra eller dåligt. Det finns inget mellanting, inget neutralt tomrum där känslan avvaktar, inget överläggande av oberoende jury. Det känns bra när vi talar med varandra eller så känns det dåligt.

En professionell yrkesutövare som strävar efter att vara neutral försöker uppträda just neutralt. Ett neutralt bemötande uppfattas nästan uteslutande som ett dåligt bemötande slår författaren fast. När yrkesutövaren gör att det känns dåligt får det mig att vilja undvika situationen. Mår jag bra så är jag villig att samarbeta.

Jag tänker att det här förklarar det som ibland händer när vi försöker samarbeta med varandra. Du kanske känner igen det. Du ringer en myndighet och får ett reserverat och neutralt bemötande som gör att hela situationen känns lite olustig. Du fick inte något negativt besked utan tvärtom fick du hjälpen du behövde, men nästa gång du tänker på myndigheten känns det ändå lite jobbigt.

En annan gång möts du av en person som glatt frågar hur hen kan stå till tjänst. Hen tappar pennan under samtalet, skrattar lite och konstaterar att det är en sådan dag idag. Hen lyssnar på dina frågor, nickar instämmande vid något tillfälle och hjälper dig med det du behöver hjälp med. När du ska gå säger hen vänligt “ha en bra fortsättning på dagen”. Nästa gång du behöver hjälp stegar du in på myndigheten med inställningen att här får man hjälp och ett bra bemötande.

Det känns antingen bra eller dåligt. Inget mittemellan.

image