När gnället blir till hat

Historikern Dick Harisson publicerade i Svenska Dagbladet en artikel där han pekade på de positiva konsekvenserna av invandring. Responsen lät sig inte vänta och han beskriver i detta blogginlägg sin reaktion på det hat som fullkomligt vällde in i hans värld.

Den som snackat skit bakom någons rygg vet hur det känns. När man är förbannad, rädd eller trött på någon är det så lockande att få ösa ovett över personen när hen inte är där. Allra bäst känns det när den man pratar med delar ens uppfattning, nickar bekräftande och fyller i med egna exempel. Man löser inga konflikter, lär sig inget nytt, tvingas inte förändra eller rannsaka sin egen del, men man går därifrån lite mer nöjd och belåten med sig själv. En liten stund i alla fall. Ganska snart pockar känslan på uppmärksamhet igen och lockar till mer gnäll.

Skitsnacket har nu flyttat ut från kammaren till det offentliga rummet via nätet. Eller, det gjorde det väl redan innan nätet förresten när man kunde läsa på skoltoalettens väggar vem som var en hora. Anonymt hat, det verkar vara tidlöst. Arenan är bara större och vi får tillgång till fler personer som nickar bekräftande och fyller i med egna exempel. Man lämnar tangentbordet lite mer nöjd, med en känsla av att man i alla fall sagt vad man tycker. Ingen ska anklaga mig för att inte stå upp för min åsikt. Att man tvingas vara anonym beror ju på att man inte får säga vad som helst i det här j-a landet.

Skuldbeläggandet på skoltoalettens vägg brände ett hål i själen på flickan som kallades hora. Ingenting blev löst, den som skrev det lärde sig ingenting om sig själv eller sin omvärld. Det som för stunden var en ventil för någon slags känsla blev i längden något sunkigt, instängt och vedervärdigt.

Våra känslor förbereder oss för handling. Nästa gång du vill gnälla eller till och med hata kan det vara lämpligt att hia dig lite och fundera på om det finns något annat du kan göra som inte blir så trist eftersmak av. Gå en mil i någon annans skor till exempel.

image