NAP

Någon Annans Problem. Jag har drabbats av ett akut fall av NAP. Tillståndet är roten till de flesta olyckor vår värld plågas av. I vården är det allt för bekant. Det är inte vårt uppdrag är ett vanligare svar än jag tror vi kan vara till hjälp.

Allt vi gör har en funktion. Så tillståndet är inte svårt att förstå ur ett överlevnadsperspektiv. Om jag skulle släppa det skulle jag kanske inte få så mycket gjort. Eller i alla fall av de saker jag vill göra, mer kanske göra gott.

Jag hade lite svårt att ta mig över ett stort övergångsställe i Stockholm idag på grund av en skada i foten. Vem hjälpte och tyckte synd om mig? En tiggare. Hjälpte jag henne? Plånboken låg i väskan och var svår att nå. Men hon är väl ändå någon annans problem? Var sover hon inatt?

Kanske skulle det hjälpa om steget till ansvar inte var så stort; det är inte någon annans problem, inte mitt problem heller utan vårt problem.

När allting går på olika budget blir vi snåla. Varför ska vi göra psykiatrins jobb? Eller skolans? Men sanningen är att den psykiska ohälsan är vårt problem.

IMG_0835.JPG