Med risk för att bli tjatig

Jag lovar. Det här ska absolut inte bli en blogg om mindfulness.

Men jag började tänka efter Lisas senaste inlägg. Kanske ett av bekymrena vi verkar ha när det gäller mindfulness handlar om att vi inte riktigt vet vad det är vi pratar om. (Lite jobbigt att erkänna, man vill ju framstå som kunnig.) Vad är egentligen mindfulness när vi pratar om det som en behandling?

Är det en färdighet för känsloreglering som i dialektisk beteendeterapi eller unified protocol? Eller kanske en teknik för visualisering för ökad self-compassion som inom compassionsfokuserad terapi? Eller varför inte en strategi för ökad acceptans som inom acceptance and committment therapy? Eller en stresshanteringsstrategi där man med hjälp av sinnena kan träna på att stanna upp i nuet? Eller ska man anse att mindfulness per definition är en buddistisk meditationsteknik? Det finns en tradition inom kristendomen med djupmeditation, kan det också vara mindfulness?

Allt fler behandlingar säger sig ha inslag av mindfulness. Ibland kallar vi det medveten närvaro istället. Om nu patienten ska få ökat inflytande över de behandlingar som kan erbjudas kanske vi ska börja med att definiera vad i hela friden mindfulness är. Meditari, som är det latinska ordet för meditation, betyder “tänka efter” eller “tänka över”. Dags att ge oss själva i hemläxa att meditera över vad vi lägger i begreppet mindfulness?

image