Lättläst om hopp och förtvivlan

Anna frågade sig igår om vi inte fått slagsida på att rådfråga experter. Och missat den viktigaste livlinan; “ring en vän”.

När man vill lära sig mer om hur det är att ha psykisk ohälsa är det typiskt att man ringer in eller googlar experter. Eller läser biografier från patienter eller närstående.

Rachel Joyce “två sekunder i Byron Hemmings liv” gör något annat. Det är en fiktiv historia om människoöden. Helt befriad från diagnosticerade och analyserande. Om hur händelser i livet kan göra att en sak leder till det andra.

På 70-talet hade man skottsekundår. Det innebär att man lägger till sekunder för att kompensera jordens rörelser som bli lite lite långsammare. Två pojkar tar nyheten olika. Medan för James handlar det om utveckling blir Byron orolig. Hur kan man lägga till något som inte finns, det kan inte vara helt riskfritt.

Att läsa boken är som ren njutning när man fått sin beskärda del av expertis och egna berättelser den veckan. Den låter läsaren bara begrunda mänsklighetens natur och den tysta plåga många människor lever i.

Den tar upp våld, kvinnans frigörelse, alkohol, psykvården, tvångstankar och utanförskap. Men också kraften i att ringa en vän. Och den tysta lycka som infinner sig när stunder av vanligt liv infinner sig mitt i plågan.

Det här är boken för dig som inte vill blunda för den psykiska ohälsans grepp om oss och samtidigt kan se hoppet om lättnad. I år är det skottsekundår. I juni läggs en sekund till som inte fanns där förut. Just saying.

(null)