Landstinget är till för alla

För en tid sedan hade vi en diskussion i media efter att en terapeut i Göteborg vägrat kalla en patient vid hen.

Efter noga avvägande kommer här några funderingar. Först och främst, det var inget okej med terapeutens beteende.
Det låter riktigt bra när man hör röster om att vi måste öka hbtq-kompetensen i vården. Men jag får en konstig känsla i magen. För vi vårdar bara sjukdomar och funktionsnedsättningar, eller? Jag utgår från att man måste behandla människor med respekt oavsett vad de har med sig in i terapirummet. Sexuell läggning kan precis som andra egenskaper leda till fördomar. Men är det inte alltid vårt jobb att arbeta med våra fördomar oavsett det är hudfärg, religion eller Göteborgare?

Min magkänsla är att just resonemanget kring specifik hbtqkompetens kan leda till det som hände i Göteborg. Att det är okej att avvisa och inte behandla en exempelvis transsexuell patient med hänvisning till att man inte har specifik kunskap om transsexualism. Och är inte det diskriminering i sin renaste form? Skulle verkligen terapeuten i Göteborg söka kursen om hbt? Kan jag inte diagnosticera och behandla bulimi ska jag inte jobba med det. Men har jag missat nåt i dsm5? Om en patient söker för något jag inte kan så ska jag inte utföra det. Om man söker andlig vägledning är inte vården lämplig. Om det handlar om juridiska frågor vid könsbyte är jurister bättre. När det är biverkningar av medicin är det doktor och så vidare.

Om en patient söker för en ångestsjukdom behöver vi tillsammans titta på viktiga faktorer. Här kan daglig mobbing i skolan på grund av sexuell läggning som exempel ha betydelse och kommer därför att hanteras i terapin. Men det skulle vara omänskligt att vara utbildad specialist på alla områden som kan påverka människor. Vad gör vi med en patient som är kortvuxen, bisexuell, har bipolär sjukdom, är
jehovas vittne och flykting? Hur många specialfunktioner ska vi ha?

Nu kommer vi tillser riktigt jobbiga. Våra kategorier av människor är så grovt tillyxade att vi skiljer oss mer inom grupper än utanför. Samma person kan sticka ut och bli utsatt på landsbygden som inte syns i storstaden eller till och med blir bemött som alldaglig. Hur många år måste jag studera hbtq för att förstå varje variant? Den slitna sägningen; alla lika, alla olika har en funktion här. Jag måste lyssna på varje person jag möter eftersom jag inte kan på förhand utrusta mig med kunskap om allt som kan dyka upp. Samtidigt kan jag luta mig mot att jag är mänsklig så jag kommer att vara mer lik än olik den jag möter. Vi kommer inte från olika planeter.

Min tanke efter den här långa utläggningen är att den ledsamma konsekvensen av den fina tanken att öka hbtqkompetensen, kanske bara är mer utanförskap. Och vi är ju på samma sida!

20140706-133042-48642748.jpg