En rant om krav och psykisk ohälsa

Tänkte gå på en rant.

Ibland hör man att anledningen till att den psykiska ohälsan ökar är samhällets allt högre krav. Det låter som en rimlig slutledning. Men sen tar liksom samtalet slut. Men jag undrar, vem är egentligen den där Samhället, och kan hen sluta lägga sig i våra liv?!

För att förstå samhället i det här argumentet skulle man kunna ta områden som media, arbete, fritid och relationer. Man kan höra andra och sig själv säga, är det inte förfärligt hur vi nu ska vara snygga, framgångsrika, ha intressanta hobbys och en välfungerande familj med massa härliga vänner?

Men vänta nu- vi sa ju att samhället inom de här områdena ställde krav? Jag vet att media visar en bild av magra men vältränade leende människor. Och jag får varje dag råd från media om hur jag skulle kunna gå ner några kilon. Men krav? Jag har aldrig läst att jag måste vara smal. Och inte några hotelser om vad som skulle hända om jag inte följde råden. Varje dag går människor också runt utan att leva upp till kraven utan att bli bötfällda. Är det då ett krav?

Jag köper att sådana här rekommendationer om en lyckad människa är svåra att stå emot. Och i glappet mellan idealet och verkligheten frodas ångest och nedstämdhet.

Men låt oss kalla saker vid dess rätta namn; ideal. Samhället har ideal, men jag tror aldrig det var meningen att den stora majoriteten av oss alla skulle leva upp till idealet. Jag har nämligen aldrig mött någon som tycker att idealet ska vara krav.

Är det så att kanske livet är lättare idag eftersom vi har mat och husrum på ett annat sätt än förr. Och svårare eftersom vi har fler valmöjligheter och är mer ensamma. För- och nackdelar. Jag tror dock att de flesta arbeten ställer lägre krav idag än vad de gjorde för hundra år sedan. Men oavsett, vi säger att det är värre nu -innebär det att alla krav som vi känner har ökat, finns i verkligheten?

Handen på hjärtat nu. Är kraven på arbetet sådana att jag inte skulle kunna lägga in en extra paus eller göra något mindre prefekt utan att få sparken? På fritiden? Finns det ingenstans jag skulle kunna spara energi? Skulle mina vänner inte vilja komma hem om jag inte hade sopat undan dammråttorna och den trötta minen innan de kom?

I glappet mellan idealet och verkligheten bor utmattning och självhat. Men faktiskt, kraven är en illusion. De finns faktiskt inte. Inget händer om man inte lever upp till dem.

Det är lite som att simma för livet och sen upptäcka att man bottnar. Och vi har bottnat hela tiden. Livet kan vara svårt, visst, men vi gör det också svårare än vad det är. Vi har inga krav på varandra, så det spelar ingen roll att tänka på. Det är kraven på oss själva jag rantar om idag.

IMG_0839.JPG