Diagnos och professionell olydnad

Den amerikanske psykiatern Allen Frances är på besök i Sverige. Han är en av läkarna bakom fjärde upplagan av diagnosmanualen DSM. Efter att ha sett hur manualen lett till ökning av psykiatriska diagnoser har han kommit att bli djupt kritisk till hur sjukvården använder sig av diagnoser. Han anser till exempel att vi diagnostiserar normala beteenden som orsakas av psykosociala faktorer. Överdiagnostisering leder till övermedikalisering och ökad ohälsa istället för det som avsetts. Han förutspår inte heller en ljusare framtid med femte upplagan av DSM.

Jag tycker att det är mycket bra att vi har en stark och levande debatt om diagnoser, behandlingar och sjukvården. Genom att se systemet ur olika vinklar kan vi utveckla och ifrågasätta ogrundade sanningar. I sjukvården arbetar vi med att ställa diagnos för att kunna avgöra vilken behandling som ska ges. Det är huvudsyftet med att sätta diagnos.

I Sverige har vi även valt att koppla en rad andra saker till diagnos. Skolan efterfrågar diagnos för att sätta in extra resurser. För att få rätt till insatser enligt LSS måste du ingå i en viss personkrets, dvs ha en viss diagnos. Sjukförsäkringen har beslutsstöd och riktlinjer för sjukskrivning och sjukersättning som bygger på diagnoser. Arbetsförmedlingen vill ha information om diagnoser för att ge stöd i form av lönebidrag.

Som systemet är uppbyggt krävs att vårdpersonal tar diagnostiserande på allvar. Som jag ser det kan man inte arbeta i sjukvården och sätta sig över detta. Man får arbeta med att förändra systemet på samhällelig nivå om man är kritisk. Ingen person med psykisk ohälsa ska gå miste om förmåner eller chanser i livet på grund av att hen råkar möta en enskild vårdpersonal som inte tror på diagnoser. Är du kritisk mot det nuvarande systemet? Upp med dig på barrikaderna och slåss för en förändring. Professionell olydnad riskerar att drabba just den du försöker hjälpa.

image