Category Archives: Vård vid psykisk ohälsa

Steg ett i en uppåtgående spiral

Är steg ett (grundutbildad KBT) okej för att ge KBT?

Fick en fråga från rehabgarantihåll i veckan. Man ska bestämma sig hur det ska se ut för rehabpengarna 2015 vid depression/ångest/smärta. Och då har det sagts att bara psykoterapeut/psykolog ska ge pengar. Man vill kanske kvalitetssäkra, och trycka på, primärvård antar jag, att anställa högutbildade. Fint! Eller, i alla fall fint i en värld där valet står mellan grundutbildad (steg ett) och vidareutbildad. Synd bara att valet i den här världen står mellan väntelista eller ingen behandling eller grundutbildad.

2013 svarar Beteendeterapeutiska Föreningen Social-departementet just att grundutbildade inte kan möta behoven och att det inte finns tillräckligt med handledare för att stötta dem.  En första fråga behöver man ta ställning till:

 Är det risk att vi skadar patienter med hjälp av KBT om den ges av en grundutbildad jämfört med vidareutbildad? Forskning på biverkningar verkar befinna sig på finns-det-överhuvudtaget-stadiet. Och jag har inte hört specifika skäl, annat än att den är något sämre. Så kan det vara, men vi vet alla att kompetensen inte bara ligger i utbildning, som är en nödvändig men inte tillräcklig faktor för bra behandling. Risken verkar inte vara så överhängande att man måste avstå från att förstärka grundutbildades KBT.

Personal med högre utbildning behövs i både primär- och specialistvård.  Men kanske inte alltid närmast patienten? Kanske kan man tänka sig ett övergripande ansvar för att skapa goda förutsättningar för grundutbildade?

Om varje personal ska utbilda sig i decennier och sedan sitta uppbundna i individuella kontakter med patienter samtidigt som efterfrågan ökar? Då kan jag tänka mig att man försöker hitta en annan lösning eftersom det blir omöjligt att lösa problemen.

Jag förstå tanken att KBT urholkas och får dåligt rykte av dåliga terapeuter. Det är priset för att KBT blir stort. Vi får tåla det.

Anna återtwittrar att vi behöver sluta uppmana människor att söka hjälp och se till att hjälpen finns för när man söker.  Jag kan bara inte se hur det är möjligt utan att vi tänker om på flera plan. Ett av dem är tillgången på grundutbildade KBTare. Jag önskar att vi siktar på bra utbildningar och bättre användning av de med mer utbildning. Samordna arbetet, skapa smidigare processer in i vården och stötta dem som sitter närmast patienterna. Alternativet är att vi återgår till stödjande samtal med fokus på vidmakthållande av psykisk ohälsa i värsta fall. Eller bara ingenting och väntelista.

Vi pratar ofta om stegvis vård som något mycket fint. Användandet av självhjälpslitteratur, internetstödd behandling och så vidare för lättare psykisk ohälsa. På det spåret tror jag inte att en välfungerande patient med begynnande depression behöver en behandlare med leg psykolog, leg psykoterapeut och leg handledare på dörren. Jag tycker att en grundutbildad behandlare klarar detta alldeles utmärkt. Sedan finns välutbildade för komplexa fall, för metodutveckling och för handledning.

Ibland kommer vi hela vägen på ett enda steg.

20140816-150051-54051078.jpg

Thrive – Ode till tillgängligheten

I förrgår hölls en liten föreläsning av David Clark, Lord Layard och Andrew Marr om en kommande bok; Thrive. Clarks fullständigt fantastiska arbete med tillgängligheten av evidensbaserad psykoterapeutisk behandling vid psykisk ohälsa i Storbitannien berörs i samtalet som du kan lyssna här

Man arbetar mycket med lobby och opinion på ett föredömligt sätt. Jag har bara ett litet tyck om detta. Av naturliga skäl handlar mycket om pengar.

På frågan om hur man påverka det tragiska faktum att bara 13 % av personer i England med ångest eller depression får någon typ av vård och köerna är lååånga menar man;

we need an army of therapists

Clark och flera andra har arbetat både för att effektivisera genom att få mer resurser och påverka politiker för att utbilda fler. Jättebra! Det har gett utdelning också, och många fler får nu bättre vård. Vad gäller väntetider vill man arbeta genom att öka resurserna också det här med stegvis vård. Det gör att vi sparar på befintliga resurser genom att man inte får mer vård än vad som är effektivt. Det är hur bra som helst och verkligen något för oss att ta efter.

Publiken frågar om två viktiga punkter; förebyggande och hänsyn till sociala faktorer som vi också måste arbeta vidare med (kan dock tycka det är ledsamt att en person som Clark som gjort så mycket ska till svars för allt som inte görs).

Mitt tyck handlar om den större delen av föreläsningen som handlade om resurser. Här känns det som att vi hamnar i en slags kohandel. Pengarna för att utbilda personal måste tas någonstans ifrån hur mycket man än kan visa på besparingar. Men om de tas från ett visst ställe, vad måste vi ge efter på då, eller från ett annat men då kan vi inte…

De lyfter även fram att behandlingarna är högst specialiserade (en behandling för en diagnos) och att de har vissa svårigheter att få sitt program att fungera på landet.

Jag delar Clarks fanatism över tillgänglighet. Med risk för att vara tjatig, gruppbehandling måste nämnas i detta sammanhang. Varje soldat i hans army kan ju behandla så många fler. Om bara en liten del av alla patienter istället får behandling i grupp (likvärdig behandling med många fördelar som jag inte ska gå in på här) skulle vi ha en helt annan situation. Mitt tyck handlar om det styvmoderliga sätt vi har mot gruppbehandling. Denna del av lösningen finns rakt framför ögonen på oss, jag tror det hade varit en bra sak att ta upp i de här sammanhanget. Sen hade det sannolikt varit lättare för landsbygden både att få duktiga behandlare och få till mer effektiv behandling, till exempel i grupp, om man i projektet tänkte mer transdiagnostiskt.

20140712-180105-64865769.jpg

Jag tänker att ju mer vi jobbar med tillgänglighet inom befintliga resurser ju mindre kohandel. Men nu ser vi fram emot boken Thrive och hur vi kan använda Clark & Layards klokskap om tillgänglighet här hemma.

Sofias val

Sofia Helin sommarpratade idag. Det är hon som spelar i Bron och som Arns vackra käresta. Hon berättar så att man förstår hur det är att leva som terapishoppare.

Hennes farmor och namne led av samma depressivitet som Sofia själv. Men hon var fattig, födde elva barn, och stämplades som sinnessjuk. Hon försökte gå i sjön men blev upphämtad och var på mentalsjukhus.

Sofia junior har haft andra möjligheter, förstås ekonomiska och som kvinna. Men hon lyfter fram skillnaden att haft möjligheten till terapi. Tur! Eller?

12 år var terapidebuten. Hon fick träffa en psykolog för att reda ut varför hon inte blev bättre i sin astma. Hemma fanns en pappa med depression och alkoholism. Men det var astman och bindningen till mamma som var fokus för terapin. Sedan har det varit alla möjliga behandlingar från KBT till Rosenterapi.

Hon låter tacksam i sitt program för det hon lärt sig i terapi och ser den som det som hindrar att depressionen nu blommar ut. Trots hundratusentals kronor i terapeuters fickor för att förstå sig själv. För förutom en verklig hjälp med en ibland handikappande sjukdom, är terapi för henne en hobby.

Jag är som en sån som meckar med samma båt eller bil år ut och år in, bara det att bilen eller båten är jag.

Det är en hobby som är en stor tillgång i jobbet. Hon berättar hemlighetsfullt om hur kollegorna byter nummer till terapeuter med varandra. Det verkar göra skådespeleriet bättre på något vis.

För mig är det jobbigt att terapierna har varit både viktiga verktyg för att minska depressionerna och deras påverkan på livet. Men så var de också en hobby, som hon beskriver som snaskigt självcentrerat. Som att hon bara inte får nog av att prata om sig själv och istället för att bli fri från depression blir det ett bitterljuvt ältande. Det är jobbigt för att det är på två sätt och enligt det ena var det tur att hon gjort terapi och den andre var det i bästa fall dyrt och i sämsta fall vidmakthållande för depressionen. Jag får inte ihop det, men jag förstår Sofia bättre och kan förhoppningvis vara mer ödmjuk nästa gång jag möter fenomenet.

Vad är härnäst för Sofia? Vilken terapi ska hon välja? När hon är färdig med gruppbehandling för medberoende som hon går just nu skulle jag sätta en slant på ACT som känns ljust och fräscht. Men jag hoppas kanske ändå att hon prövar livet efter terapi och lyssnar till kloka Arn; vi ger oss inte av för att vinna kriget utan för att vinna freden.

20140711-220057-79257414.jpg

Vården väntar

Göteborgs-posten skriver idag att i en internationell jämförelse ligger Sverige dåligt till vad gäller vård vid psykisk ohälsa. De flesta länder har eftersatt psykiatri men Sverige i synnerhet.

Överraskad? Speciellt var kritiken riktad mot specialistvårdens oförmåga att behandla lindrig psykisk ohälsa. Oavsett var man tycker vården ska ske, är det synd. Vi kan bättre. Det finns hyfsade behandlingsmetoder som kan hjälpa många. Så om vi jobbar mer transdiagnostiskt och med gruppbehandling är det självklart att vi skulle kunna vara oändligt mer tillgängliga i psykvårdens alla nivåer. Tänk. Tänk en psykiatri man kan vara stolt över. Tänk Sverige som föregångsland där lindrig psykisk ohälsa alltid får vård. Tänk om vi kunde göra det utan att vänta på att psyk ska få mer pengar, vänta på att det ska bli verkligt illa så att någon bryr sig, sluta vänta på Godot. Låt oss lämna väntrummet och använda oss av allt vi har i gruppväg, samarbeta och vända det här!

20140709-144000-52800496.jpg