Category Archives: Uncategorized

Arga fåglar, arga barn?

Barn som spelar angry birds har nu studerats noggrant. I spelet är de självmordsbombare. 

Studien visade minimal påverkan på barnen. De blev inte mer aggressiva, sämre på att koncentrera sig eller sämre i skolan. 

Frågor på det? 

Jag vet inte

När man ska skoja om människor som arbetar med människors beteende på olika sätt, hör man ibland “å ena sidan, å andra…”

Det kan vara frustrerande för personer som sökt hjälp att inte få ett enda tydligt svar. Vad är rätt? Hur ska man uppfostra sina barn? Hur gör man för att må bra? Hur stoppar vi klimatförändringarna? t

Men samtidigt tror jag att sökandet efter ett svar har gjort att vi ramlat i en tankefälla. Som att det går att veta, frågar vi både andra och oss själva. Ibland går det kanske att veta, men sällan utan betänketid. Och då krävs det att vi under betänketiden tillåter oss att inte veta. Så medan vi kräver svar av oss själva, träna på att stå ut med känslan av att inte veta.It’s good for you.

IMG_1243

Vad ska man tro på? Mer om mindfullness

Anna, nu skrev du om mindfullness på riktigt i förra inlägget. Det var fint att tänka på mindfullness som medveten närvaro. Att vara här och nu i början av december och inte dras med i julstress och svarta fredagar. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad min, och andras, mormor hade sagt. Den för henne kristna högtiden ska upplevas med buddistisk meditation.

Vi verkar ha mer eller mindre nolltolerans mot religion i vården. Patienter från olika trosuppfattningar berättar att om man söker hjälp för psykisk ohälsa får man ofta rådet att lämna sitt samfund, som antas vara kärnan av problemen.

Att finna stillhet, tröst och trygghet i bön vet vi är positivt för troende när det handlar om återhämtning från ohälsa, både kroppsligt och mentalt. Vi vet att social samvaro är bra vid depression.

Mindfullness kan ibland uppfattas som en snäll och mysig metod. Det håller jag inte med om. Den kan vara en potent behandling; rätt administrerad. Nyligen kom en ny patientlag som avhandlar patientens medbestämmande till vården. Jag tycker den är användbar gällande mindfullness (stavar jag fel?). Kollar vi med personen om det känns okej? För många upplevs metoden som en form av bön inom buddismen vilket kan kännas både konstigt och onödigt om man har ett annat sätt att be på.

I Stockholm finns en kyrka för ateister. Då menar jag inte att man tillber vetenskapen, utan en plats för stillhet och eftertanke utan specifik trostillhörighet. Det visar att människan har ett behov av platser som den, samvaro och eftertanke när man har det svårt. Men också att det är viktigt att själv få forma stödet efter egna värderingar.

Jag gillar att vården är neutral så att varje patient kan få tro som hen vill, och ändra sig om hen vill. Därför är det olyckligt att vi så utan urskiljning placerar patienter i behandling utan att kolla läget först. Mindfullness är på många vårdcentraler till exempel ett förstahandsval oavsett patientens egna uppfattning. I kroppslig vård låter vi annars människor ha det som de själva vill, när det gäller donationer, födsel, kring döden och så vidare. Även om personalen har en uppfattning om vad som är bäst, måste ändå patienten ha makten att välja. Det är svårt när det har blivit en så spridd metod, med god evidens. När den ges av icke-buddhister kan det vara svårt att hävda att det känns obekvämt.

Som du skriver finns det många sätt att vara här och nu. Att låta december vara en tid för att se varandra, vara givmilda, vi som kan. Att få nåt religiöst i blicken, oavsett vad det är.

IMG_0373.JPG

Ekonomisk överskuldsättning

För några år sedan lyssnade jag på en föreläsning om ett sysselsättningsprojekt för ungdomar där föreläsaren slog fast att det fanns en sak de var tvungna att ordna innan de kunde jobba med något annat. Det handlade om en tryggad försörjning. Det är ju egentligen ganska självklart. Maslow pratade om våra grundläggande behov för länge sedan. Av någon anledning glömmer vi bort det bland våra metoder och tekniker.

Dr Phil brukar säga att man inte löser pengaproblem med mer pengar. Det är ju klatschigt sagt, men det är inte sant. Att reducera försörjningsfrågan till att handla enbart om psykologi eller din egna inställning är en grov förenkling. Ibland kanske lite pengar mer på kontot i slutet av månaden skulle lösa en hel del problem.

Ni har väl hört den där liknelsen om att om man ger någon en fisk får hen mat för dagen, medan om man lär hen att fiska kan hen försörja sig själv. Det bygger naturligtvis på att det finns en sjö eller ett hav där det finns fisk och att hen får behålla fiskeredskapen.

Ekonomisk överskuldsättning kan ge upphov till försämrad hälsa. Hundratusentals personer är överskuldsatta i vårt land. Inom vården och socialtjänsten behöver vi se detta och stödja personer med det de behöver hjälp med. Skuldsanering/budgetrådgivning, godmanskap, hjälp att få sina ekonomiska rättigheter tillgodosedda, någon som lotsar bland Försäkringskassans blanketter, försörjningsstöd vid behov och dylikt. Hjälp att bringa ordning i ett ekonomiskt kaos kan ge förutsättningar för att komma igen när man drabbats av ohälsa.

image

Kvinnor som hjälper varandra

Risken, kunde vi läsa under sommaren i arbetsmiljöstatistiken, att “påbörja ett sjukfall med en psykisk diagnos” är 28 % högre för kvinnor än män. Etter värre är det i människovårdande yrken. Många undrar varför. Tänker att det spelar mindre roll än hur vi ska göra. Jag tror det är dags att pröva nya sätt att jobba för att se om det blir bättre.

När jag möter unga kvinnliga kollegor brukar jag ta chansen att fråga dem vad de behöver för att må bättre på jobbet. Få säger att de inte vill jobba med människor. Snarare säger de saker som att

känna att jag räcker till, kommer till min rätt och chans att göra det jag är bra på.

Tankar om hur vi kan hjälpa till med detta:
– samarbete snarare än snålhet från oss andra, alltså kollegor, kvinnor som hjälper varandra. Vi behöver bli bättre på att dra nytta av erfarna yrkeskvinnor, och heja på när unga hörs och syns.

– göra något själv. Den här punkten kan aldrig stå ensam, utan är beroende av punkten ovan. Jag tror dock att ju fler som agerar mot invanda mönster ju bättre blir det för alla.

Jag känner igen mig. Jag behöver också få känna att jag kommer till min rätt. Ska pröva denna eftermiddag att ta lite plats. Tänk om rapporten 2014 lyder:

stoppa pressarna, unga kvinnor mår bra på jobbet!

IMG_0827.JPG

Jag ska bara…

Så här i semestertider kan det vara på sin plats att tala lite om ett av våra favoritämnen; måsten och lusten.

Mycket grovt förenklat består livet av måsten och lusten. Allra bäst är det naturligtvis när de båda sammanfaller, som när jag är dödshungrig och det vankas sushi. Lusten att njuta av maten matchas med måstet att få föda. Oftare är det inte alls på det sättet i våra liv. Vi ställs inför saker vi måste hantera och lusten ställs åt sidan. Så ska det vara när det handlar om viktiga saker för vår överlevnad eller våra relationer. Men kan det vara så att vi automatiskt väljer måsten före lusten lite för ofta? Och kan det också vara så att det där måstet inte alls är ett måste? Ibland kanske lusten dessutom är ett måste?

Grunna gärna en stund på hur du väljer att spendera din semester. Har du balans mellan dina måsten och dina lusten?

20140418_182556

Landstinget är till för alla

För en tid sedan hade vi en diskussion i media efter att en terapeut i Göteborg vägrat kalla en patient vid hen.

Efter noga avvägande kommer här några funderingar. Först och främst, det var inget okej med terapeutens beteende.
Det låter riktigt bra när man hör röster om att vi måste öka hbtq-kompetensen i vården. Men jag får en konstig känsla i magen. För vi vårdar bara sjukdomar och funktionsnedsättningar, eller? Jag utgår från att man måste behandla människor med respekt oavsett vad de har med sig in i terapirummet. Sexuell läggning kan precis som andra egenskaper leda till fördomar. Men är det inte alltid vårt jobb att arbeta med våra fördomar oavsett det är hudfärg, religion eller Göteborgare?

Min magkänsla är att just resonemanget kring specifik hbtqkompetens kan leda till det som hände i Göteborg. Att det är okej att avvisa och inte behandla en exempelvis transsexuell patient med hänvisning till att man inte har specifik kunskap om transsexualism. Och är inte det diskriminering i sin renaste form? Skulle verkligen terapeuten i Göteborg söka kursen om hbt? Kan jag inte diagnosticera och behandla bulimi ska jag inte jobba med det. Men har jag missat nåt i dsm5? Om en patient söker för något jag inte kan så ska jag inte utföra det. Om man söker andlig vägledning är inte vården lämplig. Om det handlar om juridiska frågor vid könsbyte är jurister bättre. När det är biverkningar av medicin är det doktor och så vidare.

Om en patient söker för en ångestsjukdom behöver vi tillsammans titta på viktiga faktorer. Här kan daglig mobbing i skolan på grund av sexuell läggning som exempel ha betydelse och kommer därför att hanteras i terapin. Men det skulle vara omänskligt att vara utbildad specialist på alla områden som kan påverka människor. Vad gör vi med en patient som är kortvuxen, bisexuell, har bipolär sjukdom, är
jehovas vittne och flykting? Hur många specialfunktioner ska vi ha?

Nu kommer vi tillser riktigt jobbiga. Våra kategorier av människor är så grovt tillyxade att vi skiljer oss mer inom grupper än utanför. Samma person kan sticka ut och bli utsatt på landsbygden som inte syns i storstaden eller till och med blir bemött som alldaglig. Hur många år måste jag studera hbtq för att förstå varje variant? Den slitna sägningen; alla lika, alla olika har en funktion här. Jag måste lyssna på varje person jag möter eftersom jag inte kan på förhand utrusta mig med kunskap om allt som kan dyka upp. Samtidigt kan jag luta mig mot att jag är mänsklig så jag kommer att vara mer lik än olik den jag möter. Vi kommer inte från olika planeter.

Min tanke efter den här långa utläggningen är att den ledsamma konsekvensen av den fina tanken att öka hbtqkompetensen, kanske bara är mer utanförskap. Och vi är ju på samma sida!

20140706-133042-48642748.jpg