Category Archives: Reflektioner

Tio tusen nya budord

 

SONY DSC
Det kommer rätt många bud nu om hur du borde leva, och hur din inställning till ditt liv ska vara. I alla fall så känns det så för mig. Men bara för att det känns så betyder ju inte att det är sant.

För en tid sedan läste jag om en kille som skriver och föreläser inom ämnet hur man njuter av livet. Han är en född livsnjutare, sa han. Han gav några bra tips; var lite vaksam på vilka situationer du gillar att vara i och se om det går att återkomma till dom oftare. Att vara mentalt närvarande när du är där. Jag tyckte det var bra tips, och samtidigt fick jag en känsla av otillräcklighet. Jag är inte alls en sån bra livsnjutare som han är. Kanske måste jag köpa boken…

Så tänkte jag på andra sådana livsinställningar som vi tipsas om. Att släppa oro och andra känslor, skapa avstånd mellan oss och livets lidande är en sådan som man hör ibland. Både inom populärpsykologin och den vetenskapliga psykologin är ju det förstås vanligt. Och i politiken. Religionen. Filosofin. Kulturen. Och så hamnade jag i att det är ju inte alls det nytteller bara nu som det kommer en massa bud. Som ibland säger emot varandra. Och hans livsnjuteri är ju helt klart det som de gamla grekerna kallade för hedonism; av syftet vi har i livet är att maximera stunder vi har det bra. Och sedan det motsatta, stoikerna, som tyckte att syftet var att inte känna, höja sig över det världsliga.

Otillräckligheten infinner sig genast om man inte väljer att helt anamma en viss syn. Då kan man aldrig lyckas så helt och hållet som det verkar som att förespråkarna för de olika synsätten gör. Kanske är det därför jag och andra lockas av synsättet ”good enough”. För där är detta rätta helt enkelt det som är tillräckligt bra, det behöver inte vara perfekt. Så om jag kombinerar good enough med hans livsnjuteri känns det riktigt bra. Jag är glad ibland och det är helt okej!

Som ett brev på posten

Sjukvård och välstånd gör att vi lever längre och friskare. Samtidigt är vi vana vid konstant larmande om folksjukdomen övervikt som gör det motsatta – förkortar livet och ger sjukdomar. Det stämmer inte riktigt. Lever vi längre och friskare eller inte?
Lite bakgrundskunskap kan vara till hjälp. För att ta oss fram här i livet använder vi kroppen. I kroppen sitter hjärnan, oftast ganska distalt (en bit från mitten av kroppen). Man kan lätt göra en koll på att man har en och att den sitter som den ska. Man tar en pinne och stoppar in i örat; kommer den då ut genom andra örat ska man uppsöka sin vårdcentral. Hjärnan fungerar på ett visst sätt, precis som njurarna och tånaglarna. Den ska, precis som övriga organ syfta till överlevnad.
Det är nytt att det finns överskott av mat, och det kan inte hjärnan veta att det gör. Den vet bara att dens jobb är att få oss att leta efter, längta efter och inmundiga mat. Ju mer näringsrikt desto bättre. Vi kan måla tånaglarna men vi kan inte få dom att fungera på något annat sätt än just på det sätt som de redan gör. Så är det med hjärnan också. Marginellt kan vi ta hjälp av oss själva och andra för att tänka på de långsiktiga konsekvenserna och göra bättre val. ”Bättre”, skulle ju dock inte hjärnan hålla med oss om att det är. Ju sämre man har det ju svårare är det, då är hjärna än mer inställd på att överleva framförallt. Så oro över sin försörjning kommer hjärnan naturligtvis tolka som att framtiden och överlevnaden är hotad – och markera tydligt att nu äter du.
Så. Välstånd har en biverkan, övervikt. Den vill vi förstås bli av med, men frågan är om det går utan att också minska på välståndet eller förbjuda det. Sätta in ett chip i hjärnan som tar bort lust, impulsivitet, önskan och längtan. Mänskligheten hos oss, alltså. Då blir vägen till friskt och långt liv lättare. Vad vi nu ska med det till.
Om vi tänker att det är en sjukdom som drabbat befolkningen istället för en biverkan av välstånd blir det naturligt att försöka utrota den. Det kan vi göra, men vi kommer att bli besvikna. Och det är individens skyldighet att inte vara överviktig, man talar oftare om ifall vården ska ställa upp och ge behandlingar för högt blodtryck vid övervikt, eller om man helt enkelt får skylla sig själv.
Jag tror inte att övervikt är ett hot vi behöver ägna livet åt att bekämpa på det sätt som våra förfäder försvarat sig mot grizzlybjörnar, pest och svält. Det är helt enkelt inte lika farligt. Men fetma skördar ju miljontals liv! Tänker du kanske, med senaste löpet färskt i minnet. Biverkningar är farliga jo, men inte lika som pesten.

Fotnot:
Larm har också biverkningar. En studie visade att 80 % av tioåriga flickor tycker att de borde vara smalare. En stor del av dem bantar.

image

Så kan man också tänka

Idag har jag sprungit. Jag tänker inte säga hur fort eller hur långt, men det var det snabbaste och längsta jag sprungit den här veckan. Det var sjukt mycket snabbare och längre än det jag sprang igår. Igår gjorde jag nämligen en Ulf Lundell (en inställd löpning är också en löpning). Det var dessutom extremt mycket snabbare och längre än alla dem som inte sprungit idag. Så på det hela taget är jag riktigt nöjd med mig själv. Så kan man också tänka.

image

Hur du har det eller hur du tar det

Det är inte hur du har det som har betydelse, utan hur du tar det. Det uttalandet retar ihjäl mig. Jag tar det helt enkelt inte särskilt bra när jag hör den meningen.

Det är ju helt uppenbart inte sant. Självklart har det betydelse hur du har det, hur du har haft det och hur du kommer att ha det. Ofattbara fasor, orättvisor, trauma, övergrepp, försummelse, hunger, sorg kan inte botas med positivt tänkande. Det där förbaskade positiva tänkandet har sipprat in i folks medvetande som en utdragen hjärntvätt. På något sätt har vi fått för oss att om vi bara tänker annorlunda ska elände sluta göra ont. I’ve got news for you: det gör det inte.

Lisa brukar säga att den värsta lögnen är den som har ett uns av sanning i sig. Så är det här. Det ligger något i att vi kan påverka vår situation med våra egna tankar. Genom att ifrågasätta och undersöka innehållet i våra tankar kan vi förkasta förhastade slutsatser och fatta beslut som är bättre för oss på lång sikt. Det finns gedigen forskning på att det fungerar. De personer som har förmåga att se mer realistiskt på tillvaron verkar kunna klara motgångar bättre än de som målar fan på väggen eller är blåögda.

Det positiva tänkandet blir däremot inte sällan en flykt från obehagliga känslor. Att fly från obehagliga känslor gör vi väl alla lite nu och då, men när det blir ett mönster ställer det ofta till problem. Att undersöka innehållet i sina tankar är att se verkligheten med allt den innebär, att lysa med ficklampa på spökena under sängen. Om spöket visar sig vara en fantasifigur kan du tryggt somna om. Om spöket visar sig vara en inbrottstjuv med kniv behöver du agera.

Så frågan kanske inte ska vara om glaset är halvfullt eller halvtomt. Var glad om du har något alls i ditt glas. Sök efter närmaste vattenkälla om det visar sig vara tomt. Ödsla inte tid på positivt tänkande om du är törstig. Och träffar du på en terapeut som säger att du bara ska tänka lite mer positivt springer du så fort du kan åt ett annat håll.

image

Imorgon är en annan dag

I helgen hade det blivit dags att väcka kroppen efter en lite för lång motionsdvala. En del av er förstår nog precis. Jag hade verkligen inte lust. Det fanns många saker som helt plötsligt kändes mycket mer lockande. Det kändes bara så himla motigt.

Ett vanligt förekommande råd vid livsstilsförändringar är att göra ett åtagande och dela det med någon. Invig någon i vad du står inför och öka chansen att lyckas. Ett tveeggat svärd det där offentliga åtagandet. Du kan få stöd men du kanske också måste försvara dig om du gör avsteg från det du tänkt. De gamla hederliga kompisarna piskan och moroten.

I min kliniska vardag har jag märkt att samma princip fungerar för mig. Hör och häpna, terapeuter är människor. Den enkla vägen finns där och lockar när det känns svårt eller motigt. Tänk dig två vågskålar där du lägger teori, metod, beprövad erfarenhet och kliniskt omdöme i den ena och känslan som föregår uppskjutandet i den andra. Jag tar upp det där jobbiga nästa gång vi ses istället. Vi pratar lite mer om teorin bakom exponering för inre sensationer så får vi se om vi hinner med att andas i sugrör annars får hen det i hemuppgift istället. Hemuppgiften glömdes bort för femte veckan i rad men hen blir kanske ledsen om jag säger något om det så jag avviker från agendan istället. Uppskjutandets baksida är utebliven förbättring, men det är ju morgondagens problem.

Den här veckan är det skolstart i de flesta skolor. Semestern är slut. Dags att återgå till vardagen efter en sommar där det mesta regnat bort. När du återgår till det kliniska arbetet i höst kan du titta lite runt dig. Där finns kanske en kollega klok som en bok eller en handledare med längre erfarenhet än du. Gör ett åtagande, säg det högt och sluta skjut upp tills imorgon det du kan göra idag.

image

Varning för sjukdom och plötslig död

Idag skriver en professor i palliativ vård, alltså vård vid livets slut, om ensamhet i en morgontidning. Han har visst skrivit en bok om ämnet med. Det är rörande läsning. Han beskriver utvecklingen sedan ålderdomshemmens avvecklande. En änka utan utan familj och vännerna gått bort. Utan förmåga att röra sig utanför hemmet är hemtjänsten enda kontakten med en levande varelse. Och att det leder till demens och tidig död.

Vi känner igen bilden, och den smärtar på ett alldeles speciellt sätt. Ensamhet och utanförskap berör själen. Han har en teori som kanske är att dra det hela till sin spets, om skolskjutningar i USA. Ensamhet, säger han, leder oftast till två sätt att överleva. Antingen nedstämdhet och uppgivenhet eller ilska och aggression. Att den mobbade reagerar med ilska och tillgången till skjutvapen leder de till de tragiska dödsfallen. Det vet jag inte, men jag vet att äldre människor hånas när de ropar åt unga att hålla undan på trottoaren eller skäller om luddet i tumlaren.

Det finns en psykologisk behandling, Interpersonell terapi, som till en del arbetar med just ensamhet. Det kan vara den fysiska ensamheten där man saknar kontakt. Det kan också vara den typ av ensamhet som man har tillsammans med andra; utanförskapet. Jag tycker mig känna igen reaktionerna som han beskriver som högst mänskliga. Depression som följer av separationer eller konflikter leder till att man drar sig undan från just det man behöver; kontakt. Ångest kan leda till att man blir taggig och sur mot de viktigaste man har. Det är inte partikelfysik precis. Film, serier och litteratur bygger oftast på såna förvecklingar. Vi ser paret som borde vara tillsammans men drar sig undan från varandra eller bråkar för att inte bli sårade. Hur de säger “jag hatar dig”, men vi får se hur de i sin ensamhet sen längtar efter den som de sagt det till. Och hoppas att den andre ska fatta att just det där hatar egentligen betydde nåt helt annat. Men hur skulle vi kunna det? Vi brukar utgå från att andra säger som de tycker men att vi själva kan säga en sak och mena en annan.

Ensamhet och ensamhetskänslor kan få konsekvenser i fysisk eller psykisk form. Men det är inte därför som det är viktigt att välja och vårda sina relationer. Och jag kan heller inte säga exakt varför det är viktigt. Vi lever ju i en tid när man alltid egentligen måste redogöra för varför. Varför man ska äta blåbär eller röra på sig. Men jag vet inte, så jag ska inte hitta på något. Att säga det du faktiskt vill, att se folk i ögonen när du hejar, att respektera varandra i trafiken är viktigt. Inte känna sig som öar i busskuren även om vi inte pratar med varandra. För det bara är det.

FullSizeRender(1)

Vad som betyder något på riktigt

Körde bil och lyssnade på radio häromdagen. Inte P1 ska väl erkännas, utan något lite lättsammare. Jag kan därför inte garantera vetenskapligheten i den undersökning programledaren refererade till, men den var intressant.

Frågan var; vad avgör hur mycket dricks en servitris får? Servitrisen som skrev en smiley på kvittot fick utdelning, likaså om hon bjöd på en chokladbit när hon överlämnade notan. Att vara trevlig och serviceinriktad gick självklart också hem. Det visar sig också att servitriser som härmade kundens beteende uppskattades mer. Det tycker jag var intressant för visst är det så att servicepersonal som uppfattar min sinnesstämning och matchar den får mig att känna mig bättre till mods. Om det inte vore fredagskväll hade jag nu kanske orkat göra någon snygg koppling till spegelneuroner. Men nu ju är det ju fredag så jag går istället vidare på listan.

Det som placerade sig på första plats och som allra mest avgjorde dricksens storlek var…. trumvirvel – håll i er nu… om servitrisen hade stora bröst. Någonstans sitter Freud och skrockar nöjt “vad var det jag sa?” och jag undrar om jag slåss mot väderkvarnar.

image

Svartvitt tänkande

Game of thrones, säger du i förra inlägget kära Anna. Du skriver att serien kan påminna oss om att vänta med domen, att veta mer om människor innan vi dömer ut dom som bra eller dåliga. För där är ingen hjälte eller monster, alla har båda sidor i oss. Och det är svårt att tänka två tankar om någon samtidigt. 

Homo sum nihil humanum me stranum est-jag ärmänniska så inget mänskligt är främmande för mig. Det innebär att vi alla gör samma misstag. Hur välutbildad inom kognitiv forskning man än är hamnar vi alla i samma tankefällor. 

Namnet på fällan du hamnat i tillsammans med resten av mänskligheten (och mig) är dikotomt tänkande. Det är när något känns svart eller vitt. Gott eller ont. 

Det jobbiga är nu att vi just lärt oss att tänka två tankar samtidigt och ska nu ta in hela gråskalan också. Vi har justfrigjort oss från uppdelningen mellan kropp och själ och säger att de tu hör ihop. Att vi alla har både godhet och ondska i oss. Att arbete och fritid påverkar varandra. 

Men vi behöver nåt nytt sätt att första gråskalan när inte ens polerna gäller längre. 

Men nerifrån den här fällan kan jag inte se vad det är. När sista boken av game of thrones kommit vet vi kanske mer. 

Är katten ond eller god? 

  

Att rasa eller inte rasa

Låt oss tala lite om Game of Thrones. Var lugn, här kommer inga spoilers. Även du Lisa kan vara lugn, det här ska inte bli en TV-serieblogg (även om det är frestande). Nej, jag ska på något sätt använda Game of Thrones, vintern som just rasat, säkerhetsbeteende och lite andra ingredienser för att säga det som egentligen räcker med tre ord; allt är  relativt.

Game of Thrones är på många sätt en makalös TV-serie. Det jag gillar mest är komplexiteten i karaktärerna. Just när du tror att en person är god gör hen något som tyder motsatsen. När du sedan ägnat en tid åt att avsky den personen visas små sprickor i fasaden där medmänsklighet eller svaghet skymtar igenom. Som tittare måste du hela tiden vara beredd att omvärdera din syn på de människor du betraktar vilket gör det fruktansvärt frustrerande och mycket intressant.

Annars är det ju mest en massa rasande nuförtiden. På löpsedlar står om än den ena och än den andra personen som rasar. Den som begår ett misstag hängs brutalt ut. I den efterföljande debatten bestämmer folk sig snabbt för att den där personen är verkligen inget att ha. Allt som ligger i motsatt vågskål väger lätt i förhållande till det som nu väckt folkets vrede.

Ibland tänker jag att det kanske var lite enklare förr. Förr när överheten bestämde vad som gällde. Brukspatronen eller prästen pekade med hela handen och sa: “det här är ok”. Det är ju lite bökigt det här att vi måste gå till oss själva och tänka efter vad vi tycker eller vem vi tror att vi kan lita på. Som terapeut får jag ibland frågan om vad som är rätt. Rätt att göra, rätt att känna, rätt att tänka. Under utbildningen till psykoterapeut dök frågan ofta upp om ett beteende verkligen var bra eller om det kunde vara ett säkerhetsbeteende. Svaret blir ofta: “det beror på”.

Så nu när vintern rasat ut kanske vi kan vila lite på hanen innan vi avlossar nästa skott. Rasa när det verkligen betyder något och inte okynnesrasa över något som kanske inte spelar så stor roll, bygger på ett missförstånd eller bara var ett hederligt gammalt misstag.

image

Saker jag lärde mig under golfrundan

I golf finns det något så fiffigt som handikapp. I golfens värld tar man hänsyn till spelarens handikapp. Om du är nybörjare eller lite sämre på golf så har du ett högre handikapp (eller handicap eftersom det är tjusigare med engelska termer även inom golfen). Golf går ut på att du ska ha så få slag som möjligt under en runda. Eftersom alla spelar på samma bana är det inte så rättvisa förutsättningar för att spela mot varandra. Då har man bestämt att ju högre handikapp man har desto mer slag får man tillgodo. Är det ett extra svårt hål kan man få extra slag om man behöver det. På så vis försöker man jämna man ut förutsättningarna mellan spelare. Man tar hänsyn till personens handikapp.

Om man spelar som ett lag kan det till och med vara bra att ha med en spelare med lite högre handikapp eftersom laget får tillgodoräkna sig de extra slagen. Det gör att nybörjaren får vara med, träna och bli bättre och laget som helhet kan dessutom bli starkare.

Om vi kunde ta en enda sak från golfens värld in i verkligheten skulle jag välja just det här. Att jämna ut olikheter för att ge så många som möjligt en ärlig chans att prestera utifrån de egna förutsättningarna, det vore något det. Pikétröjorna kan de däremot få behålla på golfbanan.

image