Category Archives: Psykisk ohälsa

Ute och cyklar

Psykisk ohälsa, finns det? Jo, säger väl de flesta. Men om vi rannsakar oss själva; har du aldrig som jag tänkt att det är konstigt att vi har så mycket psykisk ohälsa och sjukskrivningar nu när vi har det så bra? Inte svälter och har rent vatten. Har inte också du slagits av tanken att det går trender med diagnoserna för psykisk ohälsa, och därför är det kanske inte så jätteviktigt vad trenden är just nu?

Utmattningsdepression, om det ordet än kan sägas finnas. Var det inte det vi kallade sveda, värk och bränn. Och innan dess, hysteri hos uttråkade välbärgade damer. ADHD, är det ett sätt att bara stämpla stökiga barn kanske. Eller ha en bra förklaring när man är slarvig eller lat.

Tyvärr måste vi jämföra med fysisk sjukdom för att få perspektiv. Vi är inte där än, där vi kan se samma självklarhet. Där pratas det sällan om trender i diagnoser. Snarare om framsteg. Men diagnosernas förändringar är det samma; vi vet mer och vi vet mer exakt och då ändrar vi både i symptombeskrivning, kriterier för diagnos och diagnosen i sig. Att diagnoser aldrig skulle ändras är inget skäl att inte benämna och behandla utifrån bästa tillgängliga kunskap. Döden är den enda diagnos som aldrig kommer att ändras. Bättre diagnosticering ger också fler diagnoser. Jag är glad att sjukhuset upptäckte att jag hade en fraktur på lisfrancs led i foten. Det kunde man inte upptäckt förr. Tack vare det kunde jag få behandling och själv leva på ett sätt som inte ökar skadan. Jag fick heller aldrig någon kommentar om att ”ska varenda människa ha ett namn på sin skada nu, då finns väl inte en enda frisk kvar sen”. Diagnoser är bra när de hjälper vården att behandla och individen själv leva på ett sätt som minskar åkommans påverkan på livet. Punkt. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Glasögon har sedan de upptäcktes varit en välsignelse och samtidigt en källa till skam för bäraren. Trots att var och varannan idag är beroende av hjälp för synen har skammen minskat med tiden, och synnedsättning ses som en självklarhet att många har. Vi kanske kommer dit en dag, där hjälpmedel är självklara, och skammen borta, även för psykisk ohälsa.

Att vetenskapen tar oss framåt är bara en förklaring till en ökad diagnosticering. Den fysiska motsvarigheten skulle kunna vara SMS-tumme. Det är helt enkelt en belastningsskada i tummen som kan göra rejält ont. Fanns inte förr. Det är inte så konstigt att våra tummar som inte är gjorda för den typen av arbete kan få besvär. Det finns andra saker som finns idag som inte fanns för. Lyxproblem? Rent vatten är ett riktigt problem, det köper jag. Samtidigt är det inget paradis vi lever i. Det är en tuff arbetsmarknad för de allra flesta. Alla ska kunna det mesta. Samma person ska kunna jobba, sköta hem och barn, deklarera, sopsortera och komma i tid. Vi är mer ensamma på det sättet. Både att vi förlorat en del av det stöd tillsammans-grejen gav, och att vi inte hjälper varandra på samma sätt. Dessa saker bara är så just nu. Sedan känner många ett outtalat krav på att också vara smala, sociala och lyckliga. Men de formella kraven räcker långt för att kunna påstå att på samma sätt som våra tummar inte är gjorda för långvarigt mobilflipprande är inte våra energidepåer matchade till kraven. Vi kan, under en period, leva över tillgångarna och gå över gränserna. Men helt naturligt följer en period av ökad trötthet och mindre marginaler. Alla kan inte välja bort kraven. Då blir utmattningen en kännbar effekt av att det är annorlunda nu, och vi är inte gjorda för det. Det fanns platser tidigare där man kunde jobba utan att kunna varje del av arbetet. Man kunde komplettera varandra. Man kunde arbeta utan utbildning. Man kunde arbeta utan att vara utåtriktad. Man kunde gå skolan och få veta vilka uppgifter man skulle lösa och hur. Inte för att det var bättre förr samtidigt lämnas en del personer efter.

Något många inte tänker på är att sjukdomar, fysiska och psykiska har en samhällelig komponent. Förutom symptomen, har man bara diagnosen om den innebär ett hinder i det sammanhang man finns i. Ett tuffare sammanhang ger fler diagnoser. Alternativet, att sluta diagnosticera ADHD, skulle vara nästa svek efter att samhällets utformats där människor bara kan vara på ett sätt.

IMG_0283

Känner du dig generös?

Om nåt funkar vill vi ju inte snåla med det. Psykisk ohälsa är så dåligt för individ och samhälle att hittar vi motmedel är det en självklarhet att sätta in det. Läkemedel är en sån sak, och välkänt är att det är lätt och snabbt att få antidepressiva mediciner. Så har vi KBT, som visat god effekt och som vi blir bättre på att erbjuda många. På så vis täcker vi in två av tre faktorer som förklarar psykisk ohälsa -fysiskt och psykiskt. Det tredje benet är socialt.

Att man drar sig undan när man inte mår bra är naturligt. Men också att man mår dåligt av att dra sig undan. Därför finns det en hel del insatser för att bryta social isolering. Ensamhet, alltså. Som vissa terapier och olika arrangemang från samhälle och kommuner. Verksamheter som mötesplatser där man får komma ut och promenera tillsammans, laga mat eller bara vara. I nio månader gav några forskare 138 människor med psykisk ohälsa sociala insatser. Men de la in en twist. En del av dem fick också femhundra kronor att disponera fritt. Hur gick det?

Gruppen som inte fick några pengar kanske fick bättre effekt. Eftersom pengar inte är det viktiga, utan mänsklig kontakt och en positiv inställning. Och de som fick pengar kanske kände sig “förstärkta” i sin sjukdom och blev ännu mer sjuka och passiva. Nej. Det blev tvärtom. De som inte fick pengarna hade ingen effekt på sina symptom alls av insatserna. Medan de som fick sociala insatser och femhundringen fick en betydlig förbättring.

Det var en välgjord studie, och statistiskt kan vi lita på resultaten. Forskarna menar att relativ fattigdom som många människor befinner sig i som ett resultat av sin sjukdom i sig gör problemet värre. Femhundra kronor är billigare än den vård man skulle behöva kompensera med annars.

Så nu kommer väl femhundringarna vara standard i behandling när man blir psykiskt sjuk? Jag sätter en femhundring på att det inte blir så. För vi gillar inte tanken om allmosor. Och lön utan arbete. Vi kan sätta in nästan allt möjligt utan att höja på ögonbrynen när det handlar om rehabilitering som är betydligt dyrare. Så har vi hem att vila upp sig på, hästridning, trädgårdsskötsel, massage och akupunktur, med varierande forskningsresultat. Men att ge en behövande femhundra spänn utan motprestation, det sitter nog långt inne. Men om vi menar allvar med evidensbaserad vård har vi inget val.

IMG_0563

http://ltblekinge.se/Documents/Forskning%20och%20utveckling/Blekinge%20kompetenscentrum/Projekt/Pengar%20v%C3%A4nner%20psykiska%20problem/FOU_rapport%20pengar%20slutversion%20.pdf

Vad säger experten?

Vi förlitar oss för mycket på experter. Det borde jag kanske gilla, jag är ju en expert. En expert i förtroendebranschen därtill. Paradoxalt nog går stor del av min tid åt att försöka få andra att förstå att de kan själva.

Vi söker experter när vi inte mår bra. Ibland ivrigt påhejade av omgivningen som säger: “du måste få terapi” eller “om du bara fick träffa en psykolog”. Psykoterapi är en utmärkt möjlighet att komma tillrätta med saker, men i grund och botten är det ändå oftast någon form av förändring som måste till. Experten kan vägleda dig, utmana dig och lära dig viktiga färdigheter, men lura inte dig själv att tro att det är terapeuten som ska göra det stora jobbet.

Experterna svämmar över i vår tid. Retorikexperter recenserar politiska debatter. Statsvetare analyserar väljarkårens strömningar. Psykologer tycker till i TV-soffan om dina relationer eller din barnuppfostran. Ekonomiska rådgivare vill få dig att teckna just deras tjänst.

I slutändan är det ändå du som ska ta ställning till vad du tycker. Jag tror nämligen inte att man får ta experten med sig in i himlen, även om hen är snäll och har varit en riktigt vän. Expertisens tidevarv borde innebära den klokaste befolkningen någonsin. Tyvärr är resultatet ibland det motsatta. Där expertisen breder ut sig ökar räddhågsenhet. Ju räddare befolkning, desto större behov av experter.

En av livlinorna i en populär frågesport är att ringa en vän när man kör fast på en fråga. Vi kanske borde börja praktisera det i större utsträckning även när det inte står en miljon kronor på spel.

image

Med risk för att bli tjatig

Jag lovar. Det här ska absolut inte bli en blogg om mindfulness.

Men jag började tänka efter Lisas senaste inlägg. Kanske ett av bekymrena vi verkar ha när det gäller mindfulness handlar om att vi inte riktigt vet vad det är vi pratar om. (Lite jobbigt att erkänna, man vill ju framstå som kunnig.) Vad är egentligen mindfulness när vi pratar om det som en behandling?

Är det en färdighet för känsloreglering som i dialektisk beteendeterapi eller unified protocol? Eller kanske en teknik för visualisering för ökad self-compassion som inom compassionsfokuserad terapi? Eller varför inte en strategi för ökad acceptans som inom acceptance and committment therapy? Eller en stresshanteringsstrategi där man med hjälp av sinnena kan träna på att stanna upp i nuet? Eller ska man anse att mindfulness per definition är en buddistisk meditationsteknik? Det finns en tradition inom kristendomen med djupmeditation, kan det också vara mindfulness?

Allt fler behandlingar säger sig ha inslag av mindfulness. Ibland kallar vi det medveten närvaro istället. Om nu patienten ska få ökat inflytande över de behandlingar som kan erbjudas kanske vi ska börja med att definiera vad i hela friden mindfulness är. Meditari, som är det latinska ordet för meditation, betyder “tänka efter” eller “tänka över”. Dags att ge oss själva i hemläxa att meditera över vad vi lägger i begreppet mindfulness?

image

Om betänketid från sfKBTs årskonferens

Mr Ed pratar om grubblande på konferens om transdiagnostik idag. Bra och dåligt grubblande. För att skilja dem åt kan man fråga sig: är frågan möjlig att svara på? Leder tänkandet till mer tänkande eller till en plan eller ett beslut? Nästa steg är hur man slutar. Att bara bestämma sig fungerar inte, att distrahera sig fungerar bara tillfälligt.

Eftersom grubblande uppstår naturligt när förväntningar och det jag faktiskt har inte möts. Att få sörja förluster och se möjligheterna som ändå finns.

Den stora behållningen kommer från tanken att grubblande är en fullt naturlig och hälsosam funktion hos människan. Vi grubblar för att förstå, för att lösa problem och för att acceptera motgångar. Men ju mer abstrakta och filosoferande tankarna blir, ju mindre fungerar grubblande som det ska.

Det betyder att vi kan inte bara ta bort allt grubblande. Det gör det förstås svårare att behandla när grubblandet leder till psykisk ohälsa. Men det verkar som att man kan träna sig i att börja tankarna med -hur… Istället för -varför… Och det kan bryta vanans makt. Men det är ju aldrig så enkelt. Titta på bilden. En del abstrakta tankar om vacker natur, om livets bräcklighet och havets djup känns ju inte så farligt att grubbla på. Och även negativa tankar om varför vi är så små i världen är väl också lugnt. Om man ska går på herr Eds tankar låter det som att ju större del av tankarna som är filosofiska, ju jobbigare blir det på sikt. Han menar att ju mer man kan vara i nuet ju mer blir grubblandet när det väl uppstår nyttigt. Vid psykisk ohälsa kan träning i att uppleva nuet (uppmärksamma med hjälp av sinnena, som känsel och hörsel) göra att man mår bättre psykiskt. Det gör att man grubblar mindre.

Svaret verkar alltså inte vara att tänka positivt, utan att öva en hel del på att vara där du är; nu och här.

Men nu måste jag fundera löver varför jag spenderar min semester, inte på på nästa däck där det finns ett spa, utan på föreläsning om ruminering som en transdiagnostisk faktor…

IMG_0899-0.JPG

Smutsig

SONY DSC

Jag funderar över det här med smuts. I tidningen modern filosofi resonerar Olli Lagerspetz som är filosof på Åbo Akademi över vad som egentligen gör något till smuts. Man kan se det som materia som inte hör till saken. Han berättar om kulturantropologen Mary Douglas som har ett känt exempel. Hon menar att skor på golvet är rent medan skor på golvet är smutsigt.

Mången psykisk ohälsa relaterar till smuts. Det kan handla om en rädsla för bakterier i tvångssyndrom, rädsla för sjukdomar som cancerceller vid hälsoångest eller känsla av att ha blivit smutsig efter ett sexuellt övergrepp.

Lagerspetz hjälper till med att koppla den filosofisk tolkningen så den blir användbar för att behandla psykisk ohälsa. Ett exempel har berättar om är renlighet inom den romska traditionen. Vattenbrist ledde förr till att romer var noggranna med att inte blanda tvätt för att kunna återanvända vatten. Traditionen lever idag vidare trots att det inte längre är brist på vatten. För att förstå sina handlingar söker människan efter förklaringar. Vips har mannens tvätt, om den tvättas med kvinnans kläder blivit oren.

Douglas gör också kopplingen till krig, där man i alla tider velat utrota grupper som man kallat för smutsiga. Dessutom har vi inom de flesta trosuppfattningar en upplevelse av att det finns orena och rena handlingar. Då vill man att personen ska rena sig genom bikt eller så.

Problemet verkar alltså uppstå när vi bestämmer oss för att något är främmande för oss och behöver städas bort. Ett hemskt minne, baciller eller möjliga sjukdomar. Eftersom personen inte faktiskt är smutsig leder all tvätt bara till mer tankar kring att få bort något hos sig själv.

Sjukdomarna är mer långtgående konsekvenser av att se sig som smutsig. Men är det inte också så vi håller på i vardagen? De där fem kilona, håret under armarna och valkar på fötterna. Är inte kroppen ofta ett enda storstädningsprojekt?

Vi kan säga till människor som drabbats av psykisk ohälsa; sluta tvätta dig, du är inte smutsig. Men då behöver vi kanske också fundera över

-Vad är smuts?

En rant om krav och psykisk ohälsa

Tänkte gå på en rant.

Ibland hör man att anledningen till att den psykiska ohälsan ökar är samhällets allt högre krav. Det låter som en rimlig slutledning. Men sen tar liksom samtalet slut. Men jag undrar, vem är egentligen den där Samhället, och kan hen sluta lägga sig i våra liv?!

För att förstå samhället i det här argumentet skulle man kunna ta områden som media, arbete, fritid och relationer. Man kan höra andra och sig själv säga, är det inte förfärligt hur vi nu ska vara snygga, framgångsrika, ha intressanta hobbys och en välfungerande familj med massa härliga vänner?

Men vänta nu- vi sa ju att samhället inom de här områdena ställde krav? Jag vet att media visar en bild av magra men vältränade leende människor. Och jag får varje dag råd från media om hur jag skulle kunna gå ner några kilon. Men krav? Jag har aldrig läst att jag måste vara smal. Och inte några hotelser om vad som skulle hända om jag inte följde råden. Varje dag går människor också runt utan att leva upp till kraven utan att bli bötfällda. Är det då ett krav?

Jag köper att sådana här rekommendationer om en lyckad människa är svåra att stå emot. Och i glappet mellan idealet och verkligheten frodas ångest och nedstämdhet.

Men låt oss kalla saker vid dess rätta namn; ideal. Samhället har ideal, men jag tror aldrig det var meningen att den stora majoriteten av oss alla skulle leva upp till idealet. Jag har nämligen aldrig mött någon som tycker att idealet ska vara krav.

Är det så att kanske livet är lättare idag eftersom vi har mat och husrum på ett annat sätt än förr. Och svårare eftersom vi har fler valmöjligheter och är mer ensamma. För- och nackdelar. Jag tror dock att de flesta arbeten ställer lägre krav idag än vad de gjorde för hundra år sedan. Men oavsett, vi säger att det är värre nu -innebär det att alla krav som vi känner har ökat, finns i verkligheten?

Handen på hjärtat nu. Är kraven på arbetet sådana att jag inte skulle kunna lägga in en extra paus eller göra något mindre prefekt utan att få sparken? På fritiden? Finns det ingenstans jag skulle kunna spara energi? Skulle mina vänner inte vilja komma hem om jag inte hade sopat undan dammråttorna och den trötta minen innan de kom?

I glappet mellan idealet och verkligheten bor utmattning och självhat. Men faktiskt, kraven är en illusion. De finns faktiskt inte. Inget händer om man inte lever upp till dem.

Det är lite som att simma för livet och sen upptäcka att man bottnar. Och vi har bottnat hela tiden. Livet kan vara svårt, visst, men vi gör det också svårare än vad det är. Vi har inga krav på varandra, så det spelar ingen roll att tänka på. Det är kraven på oss själva jag rantar om idag.

IMG_0839.JPG

NAP

Någon Annans Problem. Jag har drabbats av ett akut fall av NAP. Tillståndet är roten till de flesta olyckor vår värld plågas av. I vården är det allt för bekant. Det är inte vårt uppdrag är ett vanligare svar än jag tror vi kan vara till hjälp.

Allt vi gör har en funktion. Så tillståndet är inte svårt att förstå ur ett överlevnadsperspektiv. Om jag skulle släppa det skulle jag kanske inte få så mycket gjort. Eller i alla fall av de saker jag vill göra, mer kanske göra gott.

Jag hade lite svårt att ta mig över ett stort övergångsställe i Stockholm idag på grund av en skada i foten. Vem hjälpte och tyckte synd om mig? En tiggare. Hjälpte jag henne? Plånboken låg i väskan och var svår att nå. Men hon är väl ändå någon annans problem? Var sover hon inatt?

Kanske skulle det hjälpa om steget till ansvar inte var så stort; det är inte någon annans problem, inte mitt problem heller utan vårt problem.

När allting går på olika budget blir vi snåla. Varför ska vi göra psykiatrins jobb? Eller skolans? Men sanningen är att den psykiska ohälsan är vårt problem.

IMG_0835.JPG

Moment 22 med ADHD och missbruk

Vad vi vet är att de tu går tillsammans som ärtor och morötter. Men när det kommer till utredning och behandling vill man helst sätta sig ner och tänka på något annat eftersom det är så komplicerat. Att ha ADHD innebär att en stillsam promenad i parken uppfattas som en trafikerad gata i New York. Släng in ett missbruk på det så står du dessutom mitt i gatan, och inte på ett övergångsställe.

Berit Bihlar Muld presenterade sin forskning på en konferens i dagarna. Den visade att farmakologisk behandling av ADHD, alltså centralstimulerande, gav mindre återfall och bättre följsamhet i behandling, färre dagar i slutenvård och större chans till anställning. Det låter kanske inte jättekonstigt. Men i psykiatrins värld blir detta i sanning tänkvärt.

När det gäller utredning känner jag mig som psykolog mest besvärad av resultaten. För det är många människor med beroendesjukdom som väntar på utredning. Och utredningen väntar på dem. Pågående missbruk fungerar dåligt och vi måste testa innan så att de vanliga drogerna inte finns i kroppen under testning, vilket kan förstöra resultaten för psykometriska test. Dessutom stannar flera droger månader i kroppen och neurologiska skador under läkning kan ta år. Så risken är att man diagnosticerar någon med ADHD som egentligen uppvisar symptom från missbruket. Men utifrån resultaten känns det ju extra viktigt att vi utreder så att patienterna får tillgång till den vård som ger de fördelar studien berättar om.

Och behandlingen då. När det gäller missbruk finns det risk att även utskrivna läkemedel tas på fel sätt, vilket kan leda till svåra sjukdomar och flera dödsfall har skett så. En rätt fruktansvärd vårdskada. Och det är omöjligt för vården att garantera att inte medicinerna hamnar i fel händer. Vi ska ju främst se till att inte skada patienterna. Men samtidigt visar ju de positiva effekterna att det vore oetiskt att avstå behandlingen när vi ser hur bra det oftast blir. Eller? Jag vet inte.

Ibland sägs det att människor som vet vad det riktiga att göra är, gör det. Och människor som kan uppföra sig, gör det. Vi behöver hitta ett sätt för människor med misstänkt eller bekräftad ADHD och beroendesjukdom får tillgång till säker vård. Vi behöver omdirigera trafiken.

 

IMG_0261.JPG

Välkommen till Kunskapsförmedlingen -den nya vården

I vården vill vi gärna prata om relationen till patienterna och vi kommer antagligen få anledning att återkomma tills det här. Men nu tänkte jag snarare fundera över behandlare som kunskapsförmedlare än empatiska relationsskapare.

Vi lever i informationssamhället. Vi vet alla mycket om många saker. När vi först åt av kunskapens äpple innebar det början på slutet på den trivsamma tillvaron i paradiset. Vi började skämmas för vår nakenhet. Idag innebär kunskap istället ofta första steget för att sluta skämmas.

Även i vårt upplysta samhälle är okunskapen ofta stor vad gäller psykisk ohälsa. Det leder till fördomar och diskriminering. Och det gäller även patienterna själva!! Det är inte lätt att sålla bland all information och rena villfarelser som finns att hitta. Så kan man börja klanka ner på sig själv.

Det är antagligen skönt att få ett empatiskt och respektfullt bemötande när man inte mår bra. Men rollen som kunskapsförmedlare i informationsflödet ska inte underskattas. Med kunskap kan patienten själv behandla sig empatiskt och respektfullt.

Kunskap och information blir ofta styvmoderligt behandlat i terapisammanhang. Vi kallar det psykoedukation och går inte mer in på det. Men här sätts både pedagogiska förmågor och vår egna kunskap på prov. Här är det viktigare att vi förstå diagnoser, smärta, sorg och så vidare än alla våra metoder. Att faktiskt veta vad man pratar om, och fråga om patienten känner igen sig, och framförallt om informationen var betydelsefull kan ha en stor terapeutisk effekt.

Plötsligt vet patienten vad den har framför sig. Jag kan bli lite mörkrädd när man möter patienter som gått i många år med en diagnos utan att ha en aning om vad den innebär eller var forskningen står vad gäller behandling av tillståndet. Men ingen har berättat och man har skämts för att fråga.

Om jag vet vad jag har, och att andra har det på samma sätt blir det svårare att skämmas. Vi är ju nämligen ofta bättre på att inte skuldbelägga andra än oss själva.

Kunskap i terapi gör behandlare och patient likvärdiga – det jag vet berättar jag för dig. De flesta tycker att det är viktigt att man som vårdpersonal hänger med i forskningen. Men det handlar ofta om att veta saker själv. Det blir både mer värdefullt och roligt att hänga med för att kunna dela kunskaperna med dem det faktiskt angår.

Ett skäl tror jag att vi förminskar bilden av behandlare som kunskapsförmedlare är att vi inte vill känna oss utbytbara. Om jag bara förmedlar kunskap kunde väl en dator gjort jobbet? Nej, i informationssamhället blir sållarna viktiga. Vi är utbildade för att kunna sätta ny information i förhållande till gammal, förstå och på ett bra sätt förmedla kunskap. Ett hedersamt uppdrag enligt mig!

Låt alla få smaka på kunskapen och göra sig en egen uppfattning.

IMG_0829.JPG