Category Archives: Känslor

Hoppa högre

Det var tävling. Ponnyn hade hoppat högre än de hinder som idag stod på banan. Därför var det överraskande att ponnyn inte alls ville samarbeta. Jag stod på läktaren och blev förvånad när det blev stopp framför flera hinder för det unga ekipaget. Den unga ryttarinnan och hennes väninna förklarade glatt efter tävlingen vad det hela handlade om; “Hindren var annorlunda här än de vi tränat på. De hade t ex lagt leksaker i en barnpool som en vattengrav. Det har våra ponnyer aldrig sett förut. Nu vet vi det, så nu får vi öva på det till nästa gång.”.

2014-08-31 11.31.47-2

Så självklart. Det vi ibland på ett ganska nedlåtande sätt tolkar som motstånd mot att utföra en uppgift eller att anpassa sig till en förändring kanske inte är svårare än så här. Jag tror inte att de unga ryttarinnorna läst Craskes senaste forskningsöversikt om hur exponeringsbehandling ska läggas upp för att bli så effektiv som möjligt. De bara vet hur det är. Om man vill att ponnyn ska hoppa trots eventuell rädsla måste man träna i varierande miljöer och med olika hinder. Du vet ju aldrig exakt hur verkligheten ser ut den dag du ska testa dina nya färdigheter.

Läs mer om Craskes råd för exponeringsterapi på http://eniveckan.se/strategier-att-maximera-effekten-av-exponeringsterapi/.

Äta bör man…

Mat till bloggen

Under sommaren har jag ägnat en del tid åt något som jag verkligen gillar att göra. Jag har ätit. God mat, mycket mat, gamla favoriterrätter och nya utmaningar för smaklökarna har förtjust inmundigats. I takt med ätandet har jag funderat på vårt märkliga förhållande till mat. Jag lyssnade en gång till Paolo Roberto som konstaterade att när det gäller mat och framför allt dieter är det som om att normalt begåvade och förnuftiga människor blir fullkomliga idioter.

Jag håller emellanåt kurser i Första hjälpen för psykisk ohälsa där jag möter människor som vill lära sig mer om hur vi kan bli bättre på att ta hand om varandra. Ett avsnitt under två dagars kurs är avsnittet om ätstörningar och det är alltid ett mycket intressant avsnitt. Vi talar en del om hur man kan bemöta personer med ätstörningar på bästa sätt. Vid varje kurs slår det mig att frågan kanske är fel ställd. Visst finns det ätstörningar som ska diagnosticeras och behandlas, missförstå mig rätt, men frågan är om inte vi måste börja med att ställa oss själva frågan “Hur ätstörd är jag?” innan vi kommer vidare.

De som aldrig hört en annan människa uttrycka orden “jag borde inte” när det bjuds onyttigheter räck upp handen nu. Nä, jag trodde väl inte det. Fler än jag har sagt eller hört någon annan säga “nu syndar jag” eller “nu får jag ta i extra på gymmet i eftermiddag” efter att ha tagit några tuggor av födelsedagstårtan. Innan semester, under semestern, efter semestern (eller valfri högtid) fylls tidningarna med material om hur vi ska banta på olika sätt. På samma kväll kan du se matlagningsprogram på en kanal och ett bantningsprogram på ett annat.

Låt oss fastslå en sak som vi med säkerhet vet, det är sen gammalt. Äta bör man, annars dör man. Till vår hjälp har vi våra finurliga sinnen. Vi kan känna doften av grill när vi promenerar genom staden en sommarvarm kväll i juli och börja längta efter en god köttbit med bea. Kanske går vi förbi ett café och ser de otroligt vackra bakverken ligga uppradade eller bläddrar genom en kokbok och äter med ögonen. Tidigare idag blev jag uppmärksam på att jag var hungrig när jag hörde min egen mage kurra, det var dags att äta. Den som varit riktig hungrig vet hur det känns. Och så har vi då smaksinnet. Mat kan vara riktigt, riktigt gott.

Äta bör man, annars dör man. Om vi skulle råka glömma det har vi våra sinnen som påminner oss. Om vi inte mixtrar för mycket med sinnena brukar de har rätt. Mat är bränsle. Bränsle som vi behöver för att överleva så att vi kan skaffa mer bränsle. Däremellan kan vi ägna oss åt lite andra grejer som också kan göra livet värt att leva. Smaklig måltid!

Gör mig lycklig nu

“Du förtjänar att vara lycklig”. Lisa inledde förra inlägget med ett påstående som hon sedan snabbt dissekerade sönder. Jag har funderat en del på det här med lycka. Det är ett intressant ämne eftersom så många av oss söker lycka. Vad är det egentligen vi söker efter? Och varför är vår inställning till lycka så problematisk?

Det finns två innebörder av ordet lycka och redan där finner vi en stor anledning till våra ibland fruktlösa strävanden.

Lycka kan definieras både som något inre och något yttre. Lycka kan betyda välgång, framgång och tur. Lyckan finns i ett vackert hem man stolt kan visa upp. Lyckan finns i en framgångsrik karriär, ett CV fyllt av erövringar likt ett vikingabyte. Lyckan finns i en trisslott, plötsligt händer det. Fortes Fortuna Adiuvat – Lyckan står den djärva bi. Du kan bli lycklig om du kämpar tillräckligt hårt. Om du kämpar hårt nog har du förtjänat att bli lycklig. Inget fel i att glädjas över välgång, framgång och tur, men som recept på lycka leder tolkningen av ordet oss fel.

Lycka kan också definieras som en längre stund av glädje, sällhet, ja till och med eufori. Alla som spelar tennis vet att lycka är en riktigt välplacerad backhand eller stoppboll. Det där ögonblicket där allt annat upphör att existera och man bara är helt nöjd. Helt nöjd med att befinna sig i stunden, även om den infaller i en sunkig idrottshall under en annars hysterisk vardag. Du gnolar nöjt i duschen efter matchen. Du upplever helt enkelt lycka. Du upplever en längre stund av glädje. När du kommer ut till bilen och inser att någon parkerat för nära, slagit upp bildörren och gjort ett märke på din bil är stunden över.

20140622_203533

Vi är inte gjorda för att vara lyckliga hela tiden. Känslor kommer och går och vi agerar och reagerar på det vi upplever. Kjell Bergkvists rollfigur i en film jag glömt namnet på säger bistert till barnen “Passa på att ha roligt nu, för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång” och jag tänker att det ligger mycket i det.