Category Archives: Känslor

Hur du har det eller hur du tar det

Det är inte hur du har det som har betydelse, utan hur du tar det. Det uttalandet retar ihjäl mig. Jag tar det helt enkelt inte särskilt bra när jag hör den meningen.

Det är ju helt uppenbart inte sant. Självklart har det betydelse hur du har det, hur du har haft det och hur du kommer att ha det. Ofattbara fasor, orättvisor, trauma, övergrepp, försummelse, hunger, sorg kan inte botas med positivt tänkande. Det där förbaskade positiva tänkandet har sipprat in i folks medvetande som en utdragen hjärntvätt. På något sätt har vi fått för oss att om vi bara tänker annorlunda ska elände sluta göra ont. I’ve got news for you: det gör det inte.

Lisa brukar säga att den värsta lögnen är den som har ett uns av sanning i sig. Så är det här. Det ligger något i att vi kan påverka vår situation med våra egna tankar. Genom att ifrågasätta och undersöka innehållet i våra tankar kan vi förkasta förhastade slutsatser och fatta beslut som är bättre för oss på lång sikt. Det finns gedigen forskning på att det fungerar. De personer som har förmåga att se mer realistiskt på tillvaron verkar kunna klara motgångar bättre än de som målar fan på väggen eller är blåögda.

Det positiva tänkandet blir däremot inte sällan en flykt från obehagliga känslor. Att fly från obehagliga känslor gör vi väl alla lite nu och då, men när det blir ett mönster ställer det ofta till problem. Att undersöka innehållet i sina tankar är att se verkligheten med allt den innebär, att lysa med ficklampa på spökena under sängen. Om spöket visar sig vara en fantasifigur kan du tryggt somna om. Om spöket visar sig vara en inbrottstjuv med kniv behöver du agera.

Så frågan kanske inte ska vara om glaset är halvfullt eller halvtomt. Var glad om du har något alls i ditt glas. Sök efter närmaste vattenkälla om det visar sig vara tomt. Ödsla inte tid på positivt tänkande om du är törstig. Och träffar du på en terapeut som säger att du bara ska tänka lite mer positivt springer du så fort du kan åt ett annat håll.

image

Imorgon är en annan dag

I helgen hade det blivit dags att väcka kroppen efter en lite för lång motionsdvala. En del av er förstår nog precis. Jag hade verkligen inte lust. Det fanns många saker som helt plötsligt kändes mycket mer lockande. Det kändes bara så himla motigt.

Ett vanligt förekommande råd vid livsstilsförändringar är att göra ett åtagande och dela det med någon. Invig någon i vad du står inför och öka chansen att lyckas. Ett tveeggat svärd det där offentliga åtagandet. Du kan få stöd men du kanske också måste försvara dig om du gör avsteg från det du tänkt. De gamla hederliga kompisarna piskan och moroten.

I min kliniska vardag har jag märkt att samma princip fungerar för mig. Hör och häpna, terapeuter är människor. Den enkla vägen finns där och lockar när det känns svårt eller motigt. Tänk dig två vågskålar där du lägger teori, metod, beprövad erfarenhet och kliniskt omdöme i den ena och känslan som föregår uppskjutandet i den andra. Jag tar upp det där jobbiga nästa gång vi ses istället. Vi pratar lite mer om teorin bakom exponering för inre sensationer så får vi se om vi hinner med att andas i sugrör annars får hen det i hemuppgift istället. Hemuppgiften glömdes bort för femte veckan i rad men hen blir kanske ledsen om jag säger något om det så jag avviker från agendan istället. Uppskjutandets baksida är utebliven förbättring, men det är ju morgondagens problem.

Den här veckan är det skolstart i de flesta skolor. Semestern är slut. Dags att återgå till vardagen efter en sommar där det mesta regnat bort. När du återgår till det kliniska arbetet i höst kan du titta lite runt dig. Där finns kanske en kollega klok som en bok eller en handledare med längre erfarenhet än du. Gör ett åtagande, säg det högt och sluta skjut upp tills imorgon det du kan göra idag.

image

Akta dig inte för publiken

Det är inte så speciellt lätt.

Få känslor är så förlamande som att skämmas. Eller risken att göra nåt pinsamt. Man brukade säga inom psykologin att människor i sina tonår är skammens viktigaste villebråd. Eftersom den världsbild man då har är att man på ett obehagligt sätt är i centrum, och allt pinsamt man gör, tänker eller känner på något vis syns. Man aktar sig för “the invisible audience”.

Men nu är vi ju där allihop. Risken att synas på bild och inte komma till sin rätt finns alltid. Rätt sällan syns det vad vi gör, men tänk OM! Bäst att ta det försiktigt och uppföra sig som om man alltid hade publik. Vi vet ju också väl hur de går för dom som gör bort sig och säger fel. Nätet glömmer aldrig. Så vi har lärt att inte luta oss ut. Akta oss för helvetsgapet.

Samtidigt som det är en dålig idé att låta skammen bestämma. Risken är stor att man verkligen ångrar sig sen. För det stämmer att man ångrar mer det man inte gjort än det man gjort. Det är övervägande inblandat i psykisk ohälsa. När man aktat sig så mycket att det bara finns det tråkiga och smärtsamma kvar. Då är vägen lång tillbaka när man behöver utsätta sig för alla de smärtsamma sakerna. Låta skammen komma och låta den vara. Vi vet hur det känns, den brännande känslan, tomheten, vilja försvinna. Vågen som kommer och sköljer bort allt annat utom just -skam. Sen går den ju över, men det tänker man ju inte på just då.

Vi behöver luta oss ut och göra saker fast risken finns att det känns pinsamt och jobbigt. För alternativet, ett riskfritt liv, är inget alternativ.

Men det är inte så speciellt lätt. Det är inte bara att kasta sig ut. Men man kanske kan luta sig lite grann och se vad som händer. Vad som finns där ute. Och så kanske vi kan luta oss tillsammans. För skammens största vän är ensamhet. Tillsammans är vi mindre pinsamma.

IMG_0920

Stay connected

Lena Dunham talade i veckan på ett event och valde då att belysa sina erfarenheter av att berätta om den våldtäkt hon utsatts för tidigare i livet. Den kända skådespelerskan sa bland annat:

Trauma can make us narcissistic and myopic, turning us inward as we struggle with what we have seen, felt, and repressed. Connecting with other survivors reopens our world.

image

Lisa och jag har i all blygsamhet en hypotes. Vi tror att grupp slår individuell terapi. Vi tror att patienterna är nöjdare efter en terapi i grupp. Vi tror att terapeuterna mår bättre efter en session i grupp. Vi tror att det patienterna lär sig under en terapi i grupp vidmakthålls under längre tid än efter en individuell terapi. Som passionerade kliniker hoppas vi att någon forskare plockar upp hypotesen och prövar den i en stor studie. Tills dess fortsätter vi att fundera på vad det är med grupp som förefaller funka så bra.

Lena Dunham sätter fingret rakt på en av anledningarna. I ensamhet blir vi inåtvända och försöker återta kontrollen genom mer isolering. I gemenskap återfår vi tillit. Tillit till andra och oss själva som ofta sätts ur spel efter ett trauma.

Vann rätt låt?

Oj, vad det är lätt att vara efterklok. Klok efter. Det är ingen match att vara det. När korten spelats, när krutröken lagt sig, när allt avslöjats och morgonen efter Melodifestivalen är vi som klokast. Så ska det vara även om det ibland kan irritera oss när andra är efterkloka. Om vi inte hade förmågan att se tillbaka på händelser och dra slutsatser skulle våra liv var mycket mer komplicerade än de redan är.

Jag vill bara be dig om en sak. Nästa gång du är efterklok när du gjort något svårt, säg då inte “det var ju inte så märkvärdigt gjort, det var ju inte ens svårt”. Var det jobbigt? Fick du kämpa? Ville du fly eller undvika? Då var det svårt. Punkt. Låt inte efterklokheten tala om för dig att du inte är märkvärdig. Malla dig lite istället. Det har du förtjänat.

image

paraskavedekatriafobi

Intensiv rädsla för datumet fredag den trettonde. Visste du att färre olyckor händer fredag den trettonde? Säg den rädsla som står i proportion till faran i fråga. Fler är som välkänt är, mer rädda för att flyga än att åka bil. Hur kan detta vara en nedärvd förmåga, som hjälper vår överlevnad? Rädsla verkar ju, även utan att vara en fobi, slå lite hursomhelst. Vi har alla någon åsikt om man bör gå under stegar, utföra ritualer på heliga platser eller ritualer lite i största allmänhet. En morgonritual gör att det går fortare på morgonen, alltid samma ordning på dusch och frukost. Men när vi försover oss och måste hoppa över delar i ritualen känns hela dagen konstig och det blir inte riktigt rätt förrän vi får utföra ritualen nästa dag.

Med förnuftet vet vi att den inte behövs. Det är först när jag hellre kommer försent för att göra ritualen som det hindrar livet och blir som ett tillstånd man behöver göra något åt.

Åsa Nilsonne har kommit ut med en skönlitterär bok, där karaktärerna föreställer olika delar av hjärnan. Amygdala som är hemvistelse för vår förmåga att bli rädda agerar fort. Hippocampus han fixar sambanden, håller ihop de olika karaktärerna. I främre delarna av hjärnbarken sitter delar han behöver, delar som tar in information, och så behöver han veta vad som hänt tidigare och vad som brukar hända. Det behöver han hela hjärnbarken till. Han är förnuftig.

Rädsla har ett viktigt överlevnadsvärde. Men inte ensam. Utan förnuftet, förmågan att sätta in rädslan i sitt samband kan den bli rent ut sagt det motsatta. Hindra oss från att både överleva och leva fullt ut.

Med förnuftet vet jag att den fjortonde februari inte är farlig. Men allt det där om att man ska vara så romantisk och äta nasty gelehjärtan… vad är det latinska ordet för fobi för alla hjärtans dag?

(null)

Låt ingen se att du är turist

“How to avoid looking like a tourist when you visit (valfri stad/land)”.

Många av oss älskar att resa. Inom landet, utom landet, på upptäcktsfärd i vår fantastiska värld. Men gud nåde den som blir påkommen som turist.

Den som beställer cappuccino på eftermiddagen eller kvällen i Italien (det vet väl varenda människa att kaffe med mjölk är en morgondryck?) riskerar att utsättas för servitörens himlande blick och fördömanden. Gillar du inte espresso? Låt bli kaffet helt då, för du får inte vara FEL.

Om du besöker Manhattan ska du definitivt inte visa din fascination över skyskraporna. En riktig newyorker går inte med blicken lyft i skyn och du vill väl inte vara FEL?

image

I Stockholm blir man snabbt tillrättavisad om man står på fel sida i rulltrappan. Den sidan är till för dom som har bråttom, så stå inte där och verka lantlig och FEL.

I grunden finns det något fint med vår önskan att passa in. Det gör det lite smidigare för oss alla samsas på vårt klot. Det är bara så otroligt tråkigt att vi kopplar så mycket av det som är nyfikenhet och äventyrslystnad till skam. Gör du FEL ska du skämmas, gå undan och begrunda ditt FEL. Till slut är det lätt att känna sig FEL helt och hållet som människa. Som om att verka tafatt och bortkommen är bland det värsta som kan hända.

Om du är alltför upptagen av att monitorera och kontrollera dig själv går du troligtvis miste om en och annan upplevelse som kunde berika dig. Och vad det inte därför du bestämde dig för att gå på upptäcktsfärd?

När gnället blir till hat

Historikern Dick Harisson publicerade i Svenska Dagbladet en artikel där han pekade på de positiva konsekvenserna av invandring. Responsen lät sig inte vänta och han beskriver i detta blogginlägg sin reaktion på det hat som fullkomligt vällde in i hans värld.

Den som snackat skit bakom någons rygg vet hur det känns. När man är förbannad, rädd eller trött på någon är det så lockande att få ösa ovett över personen när hen inte är där. Allra bäst känns det när den man pratar med delar ens uppfattning, nickar bekräftande och fyller i med egna exempel. Man löser inga konflikter, lär sig inget nytt, tvingas inte förändra eller rannsaka sin egen del, men man går därifrån lite mer nöjd och belåten med sig själv. En liten stund i alla fall. Ganska snart pockar känslan på uppmärksamhet igen och lockar till mer gnäll.

Skitsnacket har nu flyttat ut från kammaren till det offentliga rummet via nätet. Eller, det gjorde det väl redan innan nätet förresten när man kunde läsa på skoltoalettens väggar vem som var en hora. Anonymt hat, det verkar vara tidlöst. Arenan är bara större och vi får tillgång till fler personer som nickar bekräftande och fyller i med egna exempel. Man lämnar tangentbordet lite mer nöjd, med en känsla av att man i alla fall sagt vad man tycker. Ingen ska anklaga mig för att inte stå upp för min åsikt. Att man tvingas vara anonym beror ju på att man inte får säga vad som helst i det här j-a landet.

Skuldbeläggandet på skoltoalettens vägg brände ett hål i själen på flickan som kallades hora. Ingenting blev löst, den som skrev det lärde sig ingenting om sig själv eller sin omvärld. Det som för stunden var en ventil för någon slags känsla blev i längden något sunkigt, instängt och vedervärdigt.

Våra känslor förbereder oss för handling. Nästa gång du vill gnälla eller till och med hata kan det vara lämpligt att hia dig lite och fundera på om det finns något annat du kan göra som inte blir så trist eftersmak av. Gå en mil i någon annans skor till exempel.

image

Social smärta

Lite duggregn. Skolväskan hoppar runt på ryggen när jag springer. Skyndar innanför dörrarna. Slänger av luvan, får se en en klasskompis . Höjer huvudet och öppnar munnen för att hälsa. Men han tittar bort och går förbi mig. Känslan av overklighet. Det gör ont.

I svenska Dagbladet berättar idag polisen som sett allt och ingenting i tjänsten om hur det värsta han varit med om var att bli utfrusen på jobbet. Vid kaffeautomaten sa inte kollegorna hej till honom. Hjärtlöst.

En psykolog kommenterar i artikeln känslan och beskriver den som social pain. Social smärta. Alla har vi någon gång känt den. Kanske undrat varför det känns så mycket värre än ett slag eller kommentarer. Det där ingenting. Som att inte finnas.

För en tid sedan mötte jag en person som verkade leva som hemlös. Hej! Ropade hon. Hej. Sa jag. Okej, då finns jag! Säger hon då. Ja, svarar jag. Tack, bra, avslutar hon.

Det slår mig att inte bara har vi alla varit med om social smärta, vi har antagligen utsatt andra för den också. I artikel resonerar man utifrån evolutionsteorin. Det är nog vettigt. En skada kan vi återhämta oss från, en konflikt om rang kan lösas. Men uteslutning? Våra förfäder, som vi delar gener med, hade inte överlevt utan gruppen. Så kanske hotas vår själva överlevnad, vår existens, när vi inte bekräftas i en hälsning. Eller i alla fall är det inte så konstigt att det känns så. Att man frågar sig om man finns när någon inte hälsar.

Ha ett hjärta.

Säg hej!

IMG_0884.JPG

Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

Jag kunde göra det förr. Innan jag kom på att jag var rädd.

Så genialt enkelt för att beskriva rädsla. I Unified Protocol finns en liknelse jag tycker väldigt mycket om.

image

I lekparken som barn söker vi just de kroppsliga sensationer som vi i ett annat sammanhang tolkar som outhärdliga och livsfarliga. Hjärtat slår extra fort, handflatorna blir våta av svett och magens fjärilar får fnatt. Tonårens förälskelse eller begynnande panikångest? Ibland säger vi att kroppen förråder oss, men det tror jag sällan. Det är tankarna som lurar iväg oss på omvägar, irrvägar, senvägar. Tro inte på allt som du tänker.