Category Archives: Bokrecensioner

Lättläst om hopp och förtvivlan

Anna frågade sig igår om vi inte fått slagsida på att rådfråga experter. Och missat den viktigaste livlinan; “ring en vän”.

När man vill lära sig mer om hur det är att ha psykisk ohälsa är det typiskt att man ringer in eller googlar experter. Eller läser biografier från patienter eller närstående.

Rachel Joyce “två sekunder i Byron Hemmings liv” gör något annat. Det är en fiktiv historia om människoöden. Helt befriad från diagnosticerade och analyserande. Om hur händelser i livet kan göra att en sak leder till det andra.

På 70-talet hade man skottsekundår. Det innebär att man lägger till sekunder för att kompensera jordens rörelser som bli lite lite långsammare. Två pojkar tar nyheten olika. Medan för James handlar det om utveckling blir Byron orolig. Hur kan man lägga till något som inte finns, det kan inte vara helt riskfritt.

Att läsa boken är som ren njutning när man fått sin beskärda del av expertis och egna berättelser den veckan. Den låter läsaren bara begrunda mänsklighetens natur och den tysta plåga många människor lever i.

Den tar upp våld, kvinnans frigörelse, alkohol, psykvården, tvångstankar och utanförskap. Men också kraften i att ringa en vän. Och den tysta lycka som infinner sig när stunder av vanligt liv infinner sig mitt i plågan.

Det här är boken för dig som inte vill blunda för den psykiska ohälsans grepp om oss och samtidigt kan se hoppet om lättnad. I år är det skottsekundår. I juni läggs en sekund till som inte fanns där förut. Just saying.

(null)

När psykoterapi blir religion

Det finns en bok jag för tillfället rekommenderar till alla som jobbar med psykoterapi. Det är Dan Josefssons bok “Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Qvick”. Boken, som för övrigt är fantastiskt bra skriven, beskriver en psykoterapi som går fullständigt överstyr, en klinik som tappar greppet över den psykiatriska vården och en psykoterapeutisk metod som inte har stöd i någon forskning. Bakom den havererade vården finns en intrikat väv med ett slutet system där samma person agerar handledare, utbildare och psykoterapeut åt flera person som ska ge vård åt en dömd person.

Om vi menar allvar med att psykoterapi har en självklar plats i vården, måste vi också ta flera steg ifrån uppfattningen om att psykoterapi är något man kan välja att tro på eller ej. Jag har under mina år som verksam terapeut fått kommentarer som “jag tror inte på KBT”. Men vad bra, det gör nämligen inte jag heller. KBT är en psykoterapi som bygger på flera gedigna psykologiska teorier om inlärning och kognitioner. Det har gett upphov till ett flertal metoder eller interventioner som prövats i en rad studier och visat sig vara effektiva som behandling för psykisk och fysisk ohälsa för många människor. Det är inte en trosuppfattning, en religion eller frälsning för alla människor som jag som terapeut ska missionera för. Jag ska inte omvända någon. Det är enligt mitt sätt att se på psykoterapi djupt oetiskt att påstå att en patient måste göra på ett visst sätt för att må bättre. Det har jag inte forskningsstöd för att säga. Jag kan tala om vad forskning och beprövad erfarenhet menar är det mest troliga utfallet av en viss intervention och rekommendera det till en patient. Vad är då beprövad erfarenhet kan man undra? Ja, det är inte “jag gör som jag alltid har gjort för det brukar funka”. Det är när det finns en konsensus bland många kliniker om ett bästa sätt att utföra någonting även om det finns begränsad forskning. Vi ska alltså vara hyfsat överens i den kliniska värden om något är verksamt för att kalla det beprövad erfarenhet.

Jag är skolad i KBT och det är den terapimetod jag behärskar. Den dagen forskningen säger att en annan terapimetod är bättre och kan hjälpa fler är det min skyldighet att undersöka möjligheten att utbilda mig i den metoden. En kirurg som opererar med gamla metoder när det finns nya, effektivare metoder pågår tjänstefel om man inte på ett övertygande sätt kan förklara varför den gamla metoden är bättre för just den här patienten. En psykoterapeut som låser sig fast sig i en terapimetod för att man tror mer på den även om all tillgänglig forskning säger något annat ska nog fundera över om man ska arbeta inom vården.

2014-10-07 17.53.54-2

 

 

 

Terapi enligt Rickardsson

Jag har lite dåligt samvete. Jag har tjuvlyssnat. Jenny Rickardsson har skrivit en bok till människor som funderar på att gå i terapi. Jag har läst den, fast jag inte alls tänker gå i terapi.

Som kollega är det fantastiskt att få se hur någon annan förklarar sådana saker som vad gör en coach och vad är egentligen genomsnittlig kostnad för ett samtal. Man får fundera över hur man själv ser på sakerna, hur man själv uttrycker sig men jag fick också veta några saker som jag inte visste innan, som att psykoanalytiker är en egen utbildning.

Jag håller inte med om allt som står. Jag skulle inte kalla IPT en humanistisk metod. Det gör ingenting. En orsak till att den här boken inte redan finns tror jag är att ingen vågat säga det så tydligt; så här funkar terapi. Fastän alla som jobbar med det klart har en åsikt om det och ofta förklarar för patienter, anhöriga, grannar och så vidare.
Författaren gör något mycket modigt i denna enkla text. Hon vågar ge en hjälp, utifrån förmåga, till de som har frågor kring terapi. Med det öppnar hon sig också för en hel del kritik från det egna ledet. Eftersom ingen person kan kunna alla dessa delar kommer experterna på varje område inte gilla hur just mitt område framställs. Det gör hennes bok banbrytande i sin enkelhet.

Hon ger en lätt och tydlig instruktion för hur man kan få hjälp med psykisk ohälsa. Jag skulle gärna stoppa den i händerna på osäkra vänner eller sätta den i väntrummet på vårdcentralen.

Men för mig är den något mer alltså. Jag får tänka till. Boken visar patientens resa genom förändring och markerar tydligt terapi som en av flera faser på den. En del av förändringen påbörjas innan och det mesta sker efteråt. I mitten kan patienten ta hjälp av terapeuten och använda dess kunskap för egen del. Den påminner om att terapeuten är en biroll i patientens liv, nog så viktig, men aldrig i huvudrollen.

Sammantaget så tycker jag om att läsa den här boken. Jag får tjuvlyssna på psykologen men också på vad patienter tänker om sina terapeuter. Sånt där som jag aldrig får höra annars. En viktig påminnelse om hur lite jag vet om hur det jag gör uppfattas av den andre. Som vanligt är den där nyfikenheten som får en att vilja veta saker som inte är riktat till en själv, en tillnyktrande upplevelse. Någonstans landar jag i att de som citeras i boken uppskattar tydlighet och ärlighet. En patient kände sig pjoskad med när psykologen hela tiden la huvudet på sned. Men så blev han tagen på allvar, tyckte han när nästa psykolog säger:

Vad fan, vad är problemet?

För den nyfikna terapeuten; Jenny Rickardsson skriver “Jag tror jag måste prata med nån, en guide till terapi” riktad till den som går i terapitankar.

IMG_0327-0.JPG

Vet du att det kan bli krig?

Som ny på jobbet frågade jag med flackande blick min handledare vad han tyckte att jag skulle läsa, vad som var viktigast. Skulle jag börja med manualen för KBT vid tvångssyndrom, sen den om ADHD och sen läsa utvecklingspsykologi från födseln till dödseln?

“Det har du väl redan gjort? “Säger han på stockholmska, det låter extra nonchalant i mina öron. “Men jag minns inte exakt, det var längesen!”

Efter en tystnad kommer en utläggning som jag inte förstod då, och inte riktigt nu heller. Typ: “Det är bra att läsa. Du kan välja mellan biografier och skönlitteratur, men inte facklitteratur just nu. Antingen lär du dig något om huvudpersonerna om det är verkliga berättelser, eller om författaren. Du kan fokusera på att förstå eftersom du inte behöver hjälpa karaktärerna.”

En duktig student gör som handledaren säger så jag har fortsatt att läsa allt möjligt med mina; kanske-lär-jag-mig-nåt-om-psykologi-glasögon.

Efter att ha läst den färdiga delen av Jan Guillous Det stora århundradet, har jag lärt mig en hel del. Jag vill stanna i början, när 1900-talet bara slått upp ögonen. Den här bokrecensionen har förresten ingen spoileralert, för den är mest några tankar.

20140719-131942-47982235.jpg

Jag tror att många med mig fick ett melankoliskt leende vid läsningen om rektorns examenstal 1901, vid ingenjörsutbildningen i Dresden. Han menade att eftersom så stora tekniska framgångar kommer att göras de närmsta hundra åren blir också krig obsolet. Det kommer varken vara nödvändigt eller möjligt att föra krig. Vapen kommer vara så farliga så att man kommer inte att använda dem.

Plus att vi liksom helt enkelt är så utvecklade, så civiliserade att vi kan andas ut, ingen kommer mer dö i krig.


Efter fortsatt läsning där Guillou som vanligt skriver så att man tror att man är där, börjar det kännas sant. Man skäms för att man tyckte att de var naiva, de är ju lika med som alla andra, som lever nu. Och det är då det slår till med full kraft; hur kan jag vara så säker på att jag aldrig kommer att uppleva krig? För jag är bergsäker. Precis som alla patienter jag nånsin mött som varit i krig trodde att de aldrig skulle uppleva det. Och när man väl vet att det kan hända kan man spendera resten av livet i beredskap. Då säger vi att man behöver komma tillbaka till känslan att det inte kan hända. “Men det kan ju hända”. “Jo, men risken är liten. Du klarar ändå inte av ett kommande krig bättre för att du oroat dig innan och bla bla bla”.  Men till slut får vi enas om att det inte finns några bra argument, vi kan bara inte både leva med riktig insikt i att kriget kan hända mig och samtidigt leva livet. Den naiva tron är det som gör det möjligt att fortsätta med vardagen, att tänka att saker spelar roll, att blogga!

När första världskriget kommer fortsätter karaktärerna att inte förstå vad de ser och hör. Kriget rasar, men de tänker, “nu är det över, det kommer inte bli värre, ingen jag känner kommer dö.” Och när det händer, “nu har jag inget att förlora så det kommer inte komma mer sorg . Kriget tar slut”.  Vissa drabbas av motsatsen, “allt är över, jorden går under. ” Men ingen tänker realistiskt “miljontals kommer dö i plågor, kanske jag och de jag älskar. Sen går livet vidare.” Allt detta kan läsaren tänka, men någonstans i hjärnan finns en liten karbinhake till säkerhetslinan att vi får tänka så, men det är inte på riktigt eftersom det faktiskt inte kommer hända mig.

Samtidigt som jag blir irriterad på mig och karaktärerna som inte fattar det uppenbara, att kriget kommer och all tid är lånad vet jag att det är min hake till hälsa. Utan den skulle jag aldrig slappna av och sänka garden. Så jag förlåter bröderna Lauritzen och tackar Guillou för lärdomen; lev i okunskap om kriget, även när det står i farstun.

 

Snacka går ju

Du förtjänar att vara lycklig! Typiskt psyksnack, eller psychobabble, något vi alla lärt oss att prata flytande.

Läser Stephen Briars Psyksnack. Den är en lisa för själen för alla vi IMG_0019som kräks lite i munnen när någon med drömsk blick berättar att om människor bara hade bättre självkänsla skulle vi må bättre, prestera bättre och paradiset skulle anlända.

Med klokskap och kompetens sätter Briars ord på sådant vi går och småstör oss på i klinisk vardag, och ger oss verktyg att förstå och besvara sägningar som;  “hon måste finna sitt rätta jag”.

Det är speciellt att uppfriskande att Briars kritiserar KBT som svar på allt, även som KBTare själv. Det är inte lätt att se fel hos de egna darlingsarna. Men istället borde vi blir nöjda när vi möter argument som; “Men det passar väl inte alla?”. Bra behandlingar passar vissa, gärna många. Inom KBT har man mer satsat på att visa hur det passar på allt och ingenting. Kanske skapar det mer skepsis än nyfikenhet i samhället. KBT beskrivs i boken också användas i populärpsykologi på ett oförsiktigt sätt, där vi förstärker dagens självcentrering vilket skapar de problem vi sedan säger oss kunna lösa åt folk. Fundera ett varv (!) på den onda cirkeln , och hur vi kan bryta en sådan utveckling.

Briars ger i boken underbara små presenter i form av citat av andra tänkare. Jag är mest tacksam för Arthur Hays Sulzberger:

“Jag tror på ett öppet sinne, men inte så öppet att hjärnan ramlar ut.”