All posts by Lisa Bengtsell

Till smileys försvar

Är Emojis vårt sätt att utarma språket? De gula gubbarna, hotar de variation och djup i kommunikationen mellan människor?

Om en språkpolis påstår det får du lite ammunition nedan. 

Forskning på känslor har visat att det finns nio grundkänslor och resten är blandningar. Som färger. Blått och rött blir lila. Arg och ledsen blir besviken. Man upptäckte grundkänslorna genom att åka runt och visa människor ansiktsuttryck och bad dem berätta vad de såg. De känslor som alla, oavsett språk sa samma sak om, de kallar man grundkänslor. Speciellt intressant var att man fick samma resultat när man visade bilderna för grupper av människor som aldrig kommit i kontakt med det vi kallar civilisationen. 

Emojis visar grundkänslorna. Det är därför det finns fler för negativa känslor än positiva. Det vi kallar negativa känslor är nämligen viktigare för överlevnad. Sorg, ilska, rädsla, äckel, skam, avsmak, överraskad,  nyfikenhet och glädje är grundkänslorna som inte av en slump också är vanligaste emojina. 

Innan vi kommunicerade med ord kommunicerade vi med ansiktsuttryck endast. Kanske har de flesta märkt att vi gör det fast vi inte använder ord. Vi vet vad Joey menar när han anklagar Chandler; it wasn’t what you said, it was the way you said it. När vi skriver går hela det djupet förlorat OM inte vi använder Emojis. Det lämnar mindre utrymme för missförstånd (eftersom alla kan grundkänslorna) och mer åt känslomässigt relaterande. 

Jag ser framför mig hur vi kan använda Emojis, om vi kan sudda ut den vulgära känslan med dem. Böcker, tidningar och poesi kan få ett helt nytt liv. Det var de vetenskapliga argumenten. Annars räcker det med att iaktta konsekvenserna; man blir på gott humör av en glad gubbe. 



Lite från ovan

Allt ser så litet ut när man ser det uppifrån. Dagliga bekymmer blir små när något större drabbar oss. I ljuset av nyheter från Sverige och världen blir nästan allt lyxproblem. Till och med svåra sjukdomar, vi har ju ändå bra vård. 

Men livet är ju inte från ovan. Kolla här: 

 

Det ser fint ut, ger ändå en harmonisk känsla. Men där nere springer någon över gatan bara för att missa bussen ändå. En ung tjej gör slut med sin kille. En tiggare fryser. Hundbajs. Avgaser. 

Nyttigt att ställa sig  utanför och betrakta. Men gör inte misstaget att få dåligt samvete över att vi engagerar oss i de små sakerna. Där nere på gatan där är livet. 

Jag är självständig -ständigt själv.

Filippa Bark myntade uttrycket i Melodifestivalen 2015. Hon har en poäng. Att vara självständig är ett mål som det i vår kultur är allmänt ansett är något av det högsta livet har att erbjuda. Från treåringen som kan själv till självförverkligande idol-sökande. Visst är det härligt att kunna grejer och stolt ska man få vara också. Men det finns ett pris. Ensam är stark och stark är ensam. Drivet att vara självständig kan leda till en ovilja att be om hjälp när en behöver. Så en egentligen klarar mindre. Men det känns ju bra att inte stå i någon inbillad skuld till någon som hjälpt till. Och eftersom inget går att göra på egen hand känner vi oss beroende och fortsätter strävan efter självständighet. Skulle det en dag fungera och vi finner oss självständiga, ja då kommer vi också vara ständigt själv.

(null)

Känner du dig generös?

Om nåt funkar vill vi ju inte snåla med det. Psykisk ohälsa är så dåligt för individ och samhälle att hittar vi motmedel är det en självklarhet att sätta in det. Läkemedel är en sån sak, och välkänt är att det är lätt och snabbt att få antidepressiva mediciner. Så har vi KBT, som visat god effekt och som vi blir bättre på att erbjuda många. På så vis täcker vi in två av tre faktorer som förklarar psykisk ohälsa -fysiskt och psykiskt. Det tredje benet är socialt.

Att man drar sig undan när man inte mår bra är naturligt. Men också att man mår dåligt av att dra sig undan. Därför finns det en hel del insatser för att bryta social isolering. Ensamhet, alltså. Som vissa terapier och olika arrangemang från samhälle och kommuner. Verksamheter som mötesplatser där man får komma ut och promenera tillsammans, laga mat eller bara vara. I nio månader gav några forskare 138 människor med psykisk ohälsa sociala insatser. Men de la in en twist. En del av dem fick också femhundra kronor att disponera fritt. Hur gick det?

Gruppen som inte fick några pengar kanske fick bättre effekt. Eftersom pengar inte är det viktiga, utan mänsklig kontakt och en positiv inställning. Och de som fick pengar kanske kände sig “förstärkta” i sin sjukdom och blev ännu mer sjuka och passiva. Nej. Det blev tvärtom. De som inte fick pengarna hade ingen effekt på sina symptom alls av insatserna. Medan de som fick sociala insatser och femhundringen fick en betydlig förbättring.

Det var en välgjord studie, och statistiskt kan vi lita på resultaten. Forskarna menar att relativ fattigdom som många människor befinner sig i som ett resultat av sin sjukdom i sig gör problemet värre. Femhundra kronor är billigare än den vård man skulle behöva kompensera med annars.

Så nu kommer väl femhundringarna vara standard i behandling när man blir psykiskt sjuk? Jag sätter en femhundring på att det inte blir så. För vi gillar inte tanken om allmosor. Och lön utan arbete. Vi kan sätta in nästan allt möjligt utan att höja på ögonbrynen när det handlar om rehabilitering som är betydligt dyrare. Så har vi hem att vila upp sig på, hästridning, trädgårdsskötsel, massage och akupunktur, med varierande forskningsresultat. Men att ge en behövande femhundra spänn utan motprestation, det sitter nog långt inne. Men om vi menar allvar med evidensbaserad vård har vi inget val.

IMG_0563

http://ltblekinge.se/Documents/Forskning%20och%20utveckling/Blekinge%20kompetenscentrum/Projekt/Pengar%20v%C3%A4nner%20psykiska%20problem/FOU_rapport%20pengar%20slutversion%20.pdf

paraskavedekatriafobi

Intensiv rädsla för datumet fredag den trettonde. Visste du att färre olyckor händer fredag den trettonde? Säg den rädsla som står i proportion till faran i fråga. Fler är som välkänt är, mer rädda för att flyga än att åka bil. Hur kan detta vara en nedärvd förmåga, som hjälper vår överlevnad? Rädsla verkar ju, även utan att vara en fobi, slå lite hursomhelst. Vi har alla någon åsikt om man bör gå under stegar, utföra ritualer på heliga platser eller ritualer lite i största allmänhet. En morgonritual gör att det går fortare på morgonen, alltid samma ordning på dusch och frukost. Men när vi försover oss och måste hoppa över delar i ritualen känns hela dagen konstig och det blir inte riktigt rätt förrän vi får utföra ritualen nästa dag.

Med förnuftet vet vi att den inte behövs. Det är först när jag hellre kommer försent för att göra ritualen som det hindrar livet och blir som ett tillstånd man behöver göra något åt.

Åsa Nilsonne har kommit ut med en skönlitterär bok, där karaktärerna föreställer olika delar av hjärnan. Amygdala som är hemvistelse för vår förmåga att bli rädda agerar fort. Hippocampus han fixar sambanden, håller ihop de olika karaktärerna. I främre delarna av hjärnbarken sitter delar han behöver, delar som tar in information, och så behöver han veta vad som hänt tidigare och vad som brukar hända. Det behöver han hela hjärnbarken till. Han är förnuftig.

Rädsla har ett viktigt överlevnadsvärde. Men inte ensam. Utan förnuftet, förmågan att sätta in rädslan i sitt samband kan den bli rent ut sagt det motsatta. Hindra oss från att både överleva och leva fullt ut.

Med förnuftet vet jag att den fjortonde februari inte är farlig. Men allt det där om att man ska vara så romantisk och äta nasty gelehjärtan… vad är det latinska ordet för fobi för alla hjärtans dag?

(null)

Lättläst om hopp och förtvivlan

Anna frågade sig igår om vi inte fått slagsida på att rådfråga experter. Och missat den viktigaste livlinan; “ring en vän”.

När man vill lära sig mer om hur det är att ha psykisk ohälsa är det typiskt att man ringer in eller googlar experter. Eller läser biografier från patienter eller närstående.

Rachel Joyce “två sekunder i Byron Hemmings liv” gör något annat. Det är en fiktiv historia om människoöden. Helt befriad från diagnosticerade och analyserande. Om hur händelser i livet kan göra att en sak leder till det andra.

På 70-talet hade man skottsekundår. Det innebär att man lägger till sekunder för att kompensera jordens rörelser som bli lite lite långsammare. Två pojkar tar nyheten olika. Medan för James handlar det om utveckling blir Byron orolig. Hur kan man lägga till något som inte finns, det kan inte vara helt riskfritt.

Att läsa boken är som ren njutning när man fått sin beskärda del av expertis och egna berättelser den veckan. Den låter läsaren bara begrunda mänsklighetens natur och den tysta plåga många människor lever i.

Den tar upp våld, kvinnans frigörelse, alkohol, psykvården, tvångstankar och utanförskap. Men också kraften i att ringa en vän. Och den tysta lycka som infinner sig när stunder av vanligt liv infinner sig mitt i plågan.

Det här är boken för dig som inte vill blunda för den psykiska ohälsans grepp om oss och samtidigt kan se hoppet om lättnad. I år är det skottsekundår. I juni läggs en sekund till som inte fanns där förut. Just saying.

(null)

Skam enligt media

SONY DSC

Skammen. Göra fel, vara pinsam. Få känslor har sådan makt över oss den är dramatisk. I stunden är den något av det mest plågsamma vi kan erfara. Men ju längre tiden går, allt från minuter till decennier bleknar den. Tänk på när du ramlar och slår dig när det är halt ute. I stunden låtsas de flesta inte om att det gör ont, speciellt om man är ensam på stan. Om någon erbjuder sig vill man inte ha hjälp. Redan samma dag kan vi skratta åt vårt eget beteende. Men i stunden är det inte roligt. Vi är sårbara när vi skäms.

Det är logiskt att det känns och helt naturligt. En del av att vara människa är att minnas hur det känns när man skäms och vilja undvika att känna skam. Då är det logiskt att samhället, som ju består av människor, gör samma sak.

När media berättar om saker som är skamfyllda gör man det därför alltid efteråt, när skammen inte är aktuell. Tänk på det. Vi hör och ser människor, och de vill prata öppet för att minska skammen. Och det är bra. Men det är alltid när man tagit sig ur något. Och gärna att man börjat hjälpa människor i samma situation. Eller hur, hur många har vi inte hört som berättat om missbruk, ätstörningar, fattigdom, utbrändhet, misshandel, spelberoende och så vidare.. Efteråt. När man är färdig kan få komma till tals och vara en förebild.

Det är inte bara plågsamt att skämmas, det är smärtsamt att se andra skämmas också. Vår rädsla för andras skam gör att vi gömmer undan människor. För det löser sig inte för alla. När man är i det behöver man inte bara se att det säkert kommer gå bra. Man behöver veta att man inte är ensam. Vi glömmer ofta att känslan av att inte vara den ende och medkänsla är det som behövs. Skammen går inte att ta bort genom uppmuntran. När vi inte låter människor prata om det de skäms för just nu skickar vi tydliga signaler om att man borde just skämmas. Att vi inte vill höra om problemen, inte förrän de är lösta. Tystnaden får människor att känna sig fullkomligt ensamma med sina problem. Och skammen har som överlevnadssyfte att göra så vi passar in. Det är bara det att det inte finns nåt att skämmas för. Problemen är jättevanliga. Man är faktiskt inte ensam. Skulle vi vara mer öppna med det skulle skammen bli konstig.

Tänk dig igen att du halkar. Men den här gången är ni två främlingar som trillar på övergångsstället. Samtidigt. Något händer med skammen. Plötsligt kan vi skratta tillsammans. Redan när det händer. Vi kan också få lov att ha ont, oja oss och hjälpa varandra på fötter. Vi skäms tillsammans men det är bara en bråkdel så plågsamt som när man tror att man är den enda som trillar just där. Så vi kan inte heller skylla på att det skulle bli värre om man pratade om en pågående skam, snarare skulle den lätta. Var inte rädd för andras skam, låt den höras.

Vi har två synfält

Januari har fått sitt namn av den romerska guden Janus. Det var han som avbildades med två ansikten. Ett som blickade bakåt, mot det förflutna. Och ett som blickar framåt mot framtiden. Man såg januari som en tid för reflektion.

I modern psykologi är det bra att man lyfter fram att reflektion kan gå till överdrift. Att om och om igen tänka igenom det förflutna kan ge handlingsförlamning. Smärtsamma erfarenheter, svek eller saker vi ångrar kan snurra runt utan hejd och utan att vi kan påverka det. Även glada och trygga minnen kan spelas upp om och om igen. Göra oss nostalgiska. Kanske vemodiga över det som är sämre nu.

På fikonspråk säger man ruminera. När det är framtiden man ruminerar över är det lika svårt att påverka vad som ska hända. Vi oroar oss över saker som kan gå fel. Försöker bli beredda på det värsta. Men till och med det som handlar om positiva saker kan göra oss osäkra och då är det inte konstigt att man börjar älta och grubbla. Något jag vill ha kan jag oroa mig för att inte få, eller tänka att jag ändå inte inte värd nåt bra. Kanske att allt kommer bli lugnt bara jag har tagit mig över ett visst hinder. Sen ska jag njuta, när bara det ena eller det andra är klart. Den där framtida nöjdheten skjuts upp och verkar aldrig inträffa. Då kommer känslor av frustration och energilöshet.

Så det kan vara hjälpsamt att dra ner på sitt ruminerande. Då har man ofta fokuserat på att vara med här och nu. Inte vänta. Kanske ta den där välförtjänta pausen fast att jag inte är färdig.

Idag är 70 000 svenska hushåll utan ström. Rätt så vanligt i januari. Kanske är det ändå vår chans att stanna upp. Kanske inte så lätt att vara här och nu, för det finns ju inget att göra. Men som Janus reflektera över det gångna och det som ännu inte skett.

För även om vi inte mår bra av att tänka samma sak om och om igen så säger även de som forskar om ruminerande att vi inte ska sluta fundera och reflektera. Då blir vi som rön i vinden som inte vet vilket håll vi ska eller varifrån vi kommer. Att inte undvika smärtsamma minnen, utan få sörja ger visdom och ödmjukhet. Att vara medveten om risker och möjligheter i framtiden ger chans att påverka livet.

Janus sågs som den som beskyddade all början. För att kunna starta något nytt var han tvungen att kunna se dåtiden samtidigt.

Det engelska uttrycket two faced har med guden Janus att göra. Men då handlar det om att de två ansiktena döljer sanningen. Att vara så, är att vara en person man inte kan lita på. Som ljuger och har hemliga agendor. Uttrycket har förlorar det verkliga budskapet. Det finns alltid två sidor av nuet; då och sen. Namnet januari påminner oss om att det är vår förmåga till att kunna se på olika sätt på samma sak, att reflektera, som gör oss till människor. En förmåga som är fantastisk och som vi inom psykologin ännu inte helt kan förstå. Den är nästan gudomlig.

Filosofer från förr förbättrar

Abraham Maslow känner vi som tråk-gubben som sa självklarheter om att man behöver tak över huvudet innan man börjar fundera på vad man vill göra när man blir stor. Men han hade lite mer att ge. Lite trivia är att han var först på bollen när det gällde österländsk filosofi i psykologin. Han satsade visserligen på fel häst, taoismen, men tolkade den som man idag tolkar buddhismen. Han var också klar på att han använde en princip, den om att vara här och nu. Och så att inte låta sig styras av sina känslor i alla lägen. Bjuda in förnuftet ibland.

Snacka om att gå över ån efter vatten. Men det kanske är svårt att sälja såna kloka, men enkla idéer om man inte säger att ännu en äldre herre i ett annat land har sagt det förut. Han sa så, han sa andra bra saker, han var man och har varit död si och så länge… Vi känner igen resonemanget.

Nåja. Nu ska jag göra samma sak och påstå att Maslow sa några kloka saker och hoppas att det låter bättre eftersom han sa det. Han sa att det är känslan frustration som driver oss att göra förändringar. Frustrationen är mänsklighetens viktigaste känsla eftersom det är den som driver oss till förbättring. Han menade inte att det var samma sak som att inte vara nöjd.

Tvärtom. Frustration utan nöjdhet leder oss att hela tiden byta ut saker, och det leder inte till förbättring. Att vara nöjd med det som finns, men frustrerad över att det kan bli bättre är det som skapar förbättringen.

Till exempel. Frustration utan nöjdhet över ett arbete, gör att man byter jobb. Men det är inte säkert man blir nöjd där heller. Det viktiga skulle vara att kolla noga på vad man är nöjd med och förbättra det. Då skulle en kunna byta jobb, men inte vart som helst, det skulle behöva vara bättre än det förra. Eller göra förbättringar på det arbete man redan har.

Maslow pratar gärna relationer. Att man redan i hans moderna (!) tid bytte relationer utan att egentligen ha bestämt sig för vad man gillade hos sin tidigare partner. Utan bara prövar planlöst. En annan klok man sa en gång angående det här, att en relation är bara bra om den är dubbelt så bra som att vara ensam. Jag tror det var lite det Maslow var inne på.

Ska man citera Maslow finns det en sak man kan säga. Och inte behovstrappan. Den gör att han skrynklar pannan i efterlivet. Utan;

“Sök inte efter något annat, sök efter mer”

IMG_0011.JPG

Med solen i ögonen

“Before you enter positions of power, dream a little before you think”. De kloka orden kommer från författaren Toni Morrison. Inför det nya året är det passande att stanna upp och drömma lite.

För den som möter det nya året med någon typ av inflytande, som Morrison pratar om kan det ha stor betydelse. I vardagen är vi så uppfyllda av att klara av, fixa, överleva. Under ledigheter finns möjligheten att betrakta alltihop. Att låta nyår bli högtidligt och titta på det nya året; ännu oskrivet.

Så vad skulle vara underbart eller åtminstone riktigt gött om det hände nästa år? Du behöver inte hålla tillbaka. Psykologisk forskning visar att lite drömmande aldrig skadat nån. Det är nämligen så att om det inte skulle bli som vi hoppats kan vi ändå inte förbereda oss genom att oroa oss eller måla upp katastrofscenarion. Men däremot har hjärnan svårt att skilja på fantasi och verklighet. Därför tror vi att det redan hänt lite grann när vi tänker på det. Och då beter vi oss mer som om det redan vore så. Vilket ökar chansen.

Det handlar alltså om att sätta en övre gräns, för vad som kan hända nästa år. Askungens möss sjunger på julafton att en dröm ger tankar vingar. Vi kan, för att vara dramatisk, inte flyga högre än vi önskat. De negativa händelserna i livet har vi ofta ganska lite påverkan på. Tråkiga saker händer. Men de vi vill ska hända, de måste vi hoppas på för att de ska kunna slå in.

Så ta chansen, släpp detaljerna, måstena, deadlines och resursfrågor. Vad hoppas du på?

IMG_0444-0.JPG