All posts by Lisa Bengtsell

Som ett brev på posten

Sjukvård och välstånd gör att vi lever längre och friskare. Samtidigt är vi vana vid konstant larmande om folksjukdomen övervikt som gör det motsatta – förkortar livet och ger sjukdomar. Det stämmer inte riktigt. Lever vi längre och friskare eller inte?
Lite bakgrundskunskap kan vara till hjälp. För att ta oss fram här i livet använder vi kroppen. I kroppen sitter hjärnan, oftast ganska distalt (en bit från mitten av kroppen). Man kan lätt göra en koll på att man har en och att den sitter som den ska. Man tar en pinne och stoppar in i örat; kommer den då ut genom andra örat ska man uppsöka sin vårdcentral. Hjärnan fungerar på ett visst sätt, precis som njurarna och tånaglarna. Den ska, precis som övriga organ syfta till överlevnad.
Det är nytt att det finns överskott av mat, och det kan inte hjärnan veta att det gör. Den vet bara att dens jobb är att få oss att leta efter, längta efter och inmundiga mat. Ju mer näringsrikt desto bättre. Vi kan måla tånaglarna men vi kan inte få dom att fungera på något annat sätt än just på det sätt som de redan gör. Så är det med hjärnan också. Marginellt kan vi ta hjälp av oss själva och andra för att tänka på de långsiktiga konsekvenserna och göra bättre val. ”Bättre”, skulle ju dock inte hjärnan hålla med oss om att det är. Ju sämre man har det ju svårare är det, då är hjärna än mer inställd på att överleva framförallt. Så oro över sin försörjning kommer hjärnan naturligtvis tolka som att framtiden och överlevnaden är hotad – och markera tydligt att nu äter du.
Så. Välstånd har en biverkan, övervikt. Den vill vi förstås bli av med, men frågan är om det går utan att också minska på välståndet eller förbjuda det. Sätta in ett chip i hjärnan som tar bort lust, impulsivitet, önskan och längtan. Mänskligheten hos oss, alltså. Då blir vägen till friskt och långt liv lättare. Vad vi nu ska med det till.
Om vi tänker att det är en sjukdom som drabbat befolkningen istället för en biverkan av välstånd blir det naturligt att försöka utrota den. Det kan vi göra, men vi kommer att bli besvikna. Och det är individens skyldighet att inte vara överviktig, man talar oftare om ifall vården ska ställa upp och ge behandlingar för högt blodtryck vid övervikt, eller om man helt enkelt får skylla sig själv.
Jag tror inte att övervikt är ett hot vi behöver ägna livet åt att bekämpa på det sätt som våra förfäder försvarat sig mot grizzlybjörnar, pest och svält. Det är helt enkelt inte lika farligt. Men fetma skördar ju miljontals liv! Tänker du kanske, med senaste löpet färskt i minnet. Biverkningar är farliga jo, men inte lika som pesten.

Fotnot:
Larm har också biverkningar. En studie visade att 80 % av tioåriga flickor tycker att de borde vara smalare. En stor del av dem bantar.

image

Arga fåglar, arga barn?

Barn som spelar angry birds har nu studerats noggrant. I spelet är de självmordsbombare. 

Studien visade minimal påverkan på barnen. De blev inte mer aggressiva, sämre på att koncentrera sig eller sämre i skolan. 

Frågor på det? 

Jag vet inte

När man ska skoja om människor som arbetar med människors beteende på olika sätt, hör man ibland “å ena sidan, å andra…”

Det kan vara frustrerande för personer som sökt hjälp att inte få ett enda tydligt svar. Vad är rätt? Hur ska man uppfostra sina barn? Hur gör man för att må bra? Hur stoppar vi klimatförändringarna? t

Men samtidigt tror jag att sökandet efter ett svar har gjort att vi ramlat i en tankefälla. Som att det går att veta, frågar vi både andra och oss själva. Ibland går det kanske att veta, men sällan utan betänketid. Och då krävs det att vi under betänketiden tillåter oss att inte veta. Så medan vi kräver svar av oss själva, träna på att stå ut med känslan av att inte veta.It’s good for you.

IMG_1243

Ute och cyklar

Psykisk ohälsa, finns det? Jo, säger väl de flesta. Men om vi rannsakar oss själva; har du aldrig som jag tänkt att det är konstigt att vi har så mycket psykisk ohälsa och sjukskrivningar nu när vi har det så bra? Inte svälter och har rent vatten. Har inte också du slagits av tanken att det går trender med diagnoserna för psykisk ohälsa, och därför är det kanske inte så jätteviktigt vad trenden är just nu?

Utmattningsdepression, om det ordet än kan sägas finnas. Var det inte det vi kallade sveda, värk och bränn. Och innan dess, hysteri hos uttråkade välbärgade damer. ADHD, är det ett sätt att bara stämpla stökiga barn kanske. Eller ha en bra förklaring när man är slarvig eller lat.

Tyvärr måste vi jämföra med fysisk sjukdom för att få perspektiv. Vi är inte där än, där vi kan se samma självklarhet. Där pratas det sällan om trender i diagnoser. Snarare om framsteg. Men diagnosernas förändringar är det samma; vi vet mer och vi vet mer exakt och då ändrar vi både i symptombeskrivning, kriterier för diagnos och diagnosen i sig. Att diagnoser aldrig skulle ändras är inget skäl att inte benämna och behandla utifrån bästa tillgängliga kunskap. Döden är den enda diagnos som aldrig kommer att ändras. Bättre diagnosticering ger också fler diagnoser. Jag är glad att sjukhuset upptäckte att jag hade en fraktur på lisfrancs led i foten. Det kunde man inte upptäckt förr. Tack vare det kunde jag få behandling och själv leva på ett sätt som inte ökar skadan. Jag fick heller aldrig någon kommentar om att ”ska varenda människa ha ett namn på sin skada nu, då finns väl inte en enda frisk kvar sen”. Diagnoser är bra när de hjälper vården att behandla och individen själv leva på ett sätt som minskar åkommans påverkan på livet. Punkt. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Glasögon har sedan de upptäcktes varit en välsignelse och samtidigt en källa till skam för bäraren. Trots att var och varannan idag är beroende av hjälp för synen har skammen minskat med tiden, och synnedsättning ses som en självklarhet att många har. Vi kanske kommer dit en dag, där hjälpmedel är självklara, och skammen borta, även för psykisk ohälsa.

Att vetenskapen tar oss framåt är bara en förklaring till en ökad diagnosticering. Den fysiska motsvarigheten skulle kunna vara SMS-tumme. Det är helt enkelt en belastningsskada i tummen som kan göra rejält ont. Fanns inte förr. Det är inte så konstigt att våra tummar som inte är gjorda för den typen av arbete kan få besvär. Det finns andra saker som finns idag som inte fanns för. Lyxproblem? Rent vatten är ett riktigt problem, det köper jag. Samtidigt är det inget paradis vi lever i. Det är en tuff arbetsmarknad för de allra flesta. Alla ska kunna det mesta. Samma person ska kunna jobba, sköta hem och barn, deklarera, sopsortera och komma i tid. Vi är mer ensamma på det sättet. Både att vi förlorat en del av det stöd tillsammans-grejen gav, och att vi inte hjälper varandra på samma sätt. Dessa saker bara är så just nu. Sedan känner många ett outtalat krav på att också vara smala, sociala och lyckliga. Men de formella kraven räcker långt för att kunna påstå att på samma sätt som våra tummar inte är gjorda för långvarigt mobilflipprande är inte våra energidepåer matchade till kraven. Vi kan, under en period, leva över tillgångarna och gå över gränserna. Men helt naturligt följer en period av ökad trötthet och mindre marginaler. Alla kan inte välja bort kraven. Då blir utmattningen en kännbar effekt av att det är annorlunda nu, och vi är inte gjorda för det. Det fanns platser tidigare där man kunde jobba utan att kunna varje del av arbetet. Man kunde komplettera varandra. Man kunde arbeta utan utbildning. Man kunde arbeta utan att vara utåtriktad. Man kunde gå skolan och få veta vilka uppgifter man skulle lösa och hur. Inte för att det var bättre förr samtidigt lämnas en del personer efter.

Något många inte tänker på är att sjukdomar, fysiska och psykiska har en samhällelig komponent. Förutom symptomen, har man bara diagnosen om den innebär ett hinder i det sammanhang man finns i. Ett tuffare sammanhang ger fler diagnoser. Alternativet, att sluta diagnosticera ADHD, skulle vara nästa svek efter att samhällets utformats där människor bara kan vara på ett sätt.

IMG_0283

Varning för sjukdom och plötslig död

Idag skriver en professor i palliativ vård, alltså vård vid livets slut, om ensamhet i en morgontidning. Han har visst skrivit en bok om ämnet med. Det är rörande läsning. Han beskriver utvecklingen sedan ålderdomshemmens avvecklande. En änka utan utan familj och vännerna gått bort. Utan förmåga att röra sig utanför hemmet är hemtjänsten enda kontakten med en levande varelse. Och att det leder till demens och tidig död.

Vi känner igen bilden, och den smärtar på ett alldeles speciellt sätt. Ensamhet och utanförskap berör själen. Han har en teori som kanske är att dra det hela till sin spets, om skolskjutningar i USA. Ensamhet, säger han, leder oftast till två sätt att överleva. Antingen nedstämdhet och uppgivenhet eller ilska och aggression. Att den mobbade reagerar med ilska och tillgången till skjutvapen leder de till de tragiska dödsfallen. Det vet jag inte, men jag vet att äldre människor hånas när de ropar åt unga att hålla undan på trottoaren eller skäller om luddet i tumlaren.

Det finns en psykologisk behandling, Interpersonell terapi, som till en del arbetar med just ensamhet. Det kan vara den fysiska ensamheten där man saknar kontakt. Det kan också vara den typ av ensamhet som man har tillsammans med andra; utanförskapet. Jag tycker mig känna igen reaktionerna som han beskriver som högst mänskliga. Depression som följer av separationer eller konflikter leder till att man drar sig undan från just det man behöver; kontakt. Ångest kan leda till att man blir taggig och sur mot de viktigaste man har. Det är inte partikelfysik precis. Film, serier och litteratur bygger oftast på såna förvecklingar. Vi ser paret som borde vara tillsammans men drar sig undan från varandra eller bråkar för att inte bli sårade. Hur de säger “jag hatar dig”, men vi får se hur de i sin ensamhet sen längtar efter den som de sagt det till. Och hoppas att den andre ska fatta att just det där hatar egentligen betydde nåt helt annat. Men hur skulle vi kunna det? Vi brukar utgå från att andra säger som de tycker men att vi själva kan säga en sak och mena en annan.

Ensamhet och ensamhetskänslor kan få konsekvenser i fysisk eller psykisk form. Men det är inte därför som det är viktigt att välja och vårda sina relationer. Och jag kan heller inte säga exakt varför det är viktigt. Vi lever ju i en tid när man alltid egentligen måste redogöra för varför. Varför man ska äta blåbär eller röra på sig. Men jag vet inte, så jag ska inte hitta på något. Att säga det du faktiskt vill, att se folk i ögonen när du hejar, att respektera varandra i trafiken är viktigt. Inte känna sig som öar i busskuren även om vi inte pratar med varandra. För det bara är det.

FullSizeRender(1)

Akta dig inte för publiken

Det är inte så speciellt lätt.

Få känslor är så förlamande som att skämmas. Eller risken att göra nåt pinsamt. Man brukade säga inom psykologin att människor i sina tonår är skammens viktigaste villebråd. Eftersom den världsbild man då har är att man på ett obehagligt sätt är i centrum, och allt pinsamt man gör, tänker eller känner på något vis syns. Man aktar sig för “the invisible audience”.

Men nu är vi ju där allihop. Risken att synas på bild och inte komma till sin rätt finns alltid. Rätt sällan syns det vad vi gör, men tänk OM! Bäst att ta det försiktigt och uppföra sig som om man alltid hade publik. Vi vet ju också väl hur de går för dom som gör bort sig och säger fel. Nätet glömmer aldrig. Så vi har lärt att inte luta oss ut. Akta oss för helvetsgapet.

Samtidigt som det är en dålig idé att låta skammen bestämma. Risken är stor att man verkligen ångrar sig sen. För det stämmer att man ångrar mer det man inte gjort än det man gjort. Det är övervägande inblandat i psykisk ohälsa. När man aktat sig så mycket att det bara finns det tråkiga och smärtsamma kvar. Då är vägen lång tillbaka när man behöver utsätta sig för alla de smärtsamma sakerna. Låta skammen komma och låta den vara. Vi vet hur det känns, den brännande känslan, tomheten, vilja försvinna. Vågen som kommer och sköljer bort allt annat utom just -skam. Sen går den ju över, men det tänker man ju inte på just då.

Vi behöver luta oss ut och göra saker fast risken finns att det känns pinsamt och jobbigt. För alternativet, ett riskfritt liv, är inget alternativ.

Men det är inte så speciellt lätt. Det är inte bara att kasta sig ut. Men man kanske kan luta sig lite grann och se vad som händer. Vad som finns där ute. Och så kanske vi kan luta oss tillsammans. För skammens största vän är ensamhet. Tillsammans är vi mindre pinsamma.

IMG_0920

Svartvitt tänkande

Game of thrones, säger du i förra inlägget kära Anna. Du skriver att serien kan påminna oss om att vänta med domen, att veta mer om människor innan vi dömer ut dom som bra eller dåliga. För där är ingen hjälte eller monster, alla har båda sidor i oss. Och det är svårt att tänka två tankar om någon samtidigt. 

Homo sum nihil humanum me stranum est-jag ärmänniska så inget mänskligt är främmande för mig. Det innebär att vi alla gör samma misstag. Hur välutbildad inom kognitiv forskning man än är hamnar vi alla i samma tankefällor. 

Namnet på fällan du hamnat i tillsammans med resten av mänskligheten (och mig) är dikotomt tänkande. Det är när något känns svart eller vitt. Gott eller ont. 

Det jobbiga är nu att vi just lärt oss att tänka två tankar samtidigt och ska nu ta in hela gråskalan också. Vi har justfrigjort oss från uppdelningen mellan kropp och själ och säger att de tu hör ihop. Att vi alla har både godhet och ondska i oss. Att arbete och fritid påverkar varandra. 

Men vi behöver nåt nytt sätt att första gråskalan när inte ens polerna gäller längre. 

Men nerifrån den här fällan kan jag inte se vad det är. När sista boken av game of thrones kommit vet vi kanske mer. 

Är katten ond eller god? 

  

Ode till plagiatet

Alla melodifestivalsföljare i Sverige tar nu ställning till låten heroes och till hur mumsig Måns Zelmerlöv egentligen är. Låten är alldeles för lik en annan populär låt. Och gubben på skärmen bakom, har gjorts förut. Det är med en mild känsla av skam och avsmak som vi skickar en härmapa till finalen. 

Av någon anledning är det just dessa känslor vi upplever när någon upptäcks med handen i syltburken, tjuvandes andras alster. Om vi börjar från början, barndomsåren. Visst gör barn inte annat än härmar? Mig veterligen finns det inget annat sätt att lära sig ett språk eller sociala normer. Tonåringar sen. “Var dig själv” är ett populärt uttryck när man ska tipsa ungdomar om lämpligt sätt att bete sig. Förutom att vi säger det till personer som sannolikt inte har en aning om vem de är, så är det sällan det de gör. Det kanske är därför de får den tillrättavisningen. De har idoler och vill vara precis som kompisarna. 

Alla branscher har sina egna stjärnor och förebilder. Vi kan nog knappt göra nåt utan att få inspiration från andra. Vilket är ett fint ord för att få lust att göra nåt likt som nån annan gjort. 

Tricket är att härma lite från många. Att ta det vi gillar mest och blanda det. Då uppfattar vi och andra det som att man gjort det till sitt eget. Och därmed har rätt till det. Att andra härmar en kan vara lika smickrande som provocerande. Det var ju mitt! Är det för likt blir det en ful egenskap att inspireras av andra. 

Men om härmningen är helt nödvändig för utveckling måste vi fortsätta med det hela livet. Och misstag gör vi, och det blir för likt. Den överdrivna rädslan för att bli påkommen som plagierande kan hämma utveckling. Bäst att inte krydda från någon annan även om det blir bättre då. Man kan ju bli stämd. 

Signaler går till framtida kandidater till eurovision, till forskarvärlden och alla andra områden. Signaler om att det värsta är att plagiera, inte skapa något undermåligt. Fantasin måste läggas band på så att vi inte omedvetet slänger in nåt som inte var en egen tanke. Utan nåt jag hört. Men hur kan jag nånsin tänka nåt helt eget? Jag ser hellre kultur, psykologi och resten av de mänskliga intressena som en gemensam uppgift. Om någon kan ta en av mina idéer och mixa det med sina egna kommer vi utvecklas. 

Psykologin som praktik lever på härmning. Vi måste bete oss så likt som möjligt som de gjort som utformat och forskat fram metoderna. Men när forskarlag tar patent på metoder blir patienter lidande. När vi försöker ändra texter och prat för att inte klampa in på andras patent måste hjulet uppfinnas på varenda arbetsplats. 

Så ja, Måns är mums och det finns inget att förlåta. En bra låt är en bra låt. Det kan du copy-pasta vart du vill! 

 

Det egendomliga med att det finns två olika sorter

 Då har det gått en vecka sen kvinnodagen. Kvinnors utsatta situation runtom i världen uppmärksammades. Den mer lågmälda men alltid närvarande djupa orättvisa även nordiska kvinnor lever med synades i sömmarna. Det är bra. Men när jag försöker komma ihåg något jag läste, hörde och såg den dagen är det bara en artikel som dyker upp i minnet.

Dagens Nyheter valde den dagen att trycka en ledare om jämlikhet mellan könen. Närmare bestämt den oroväckande utvecklingen att pojkar presterar så mycket sämre i skolan än flickor. Det är oroväckande. Det går bara att spekulera i framtida konsekvenser. Men just den här dan hade jag lite svårt att bry mig. För jag vet att flickor i samma klassrum funderar på hur de ser ut och om de inte borde banta mer. Att det dåliga är så svårt att sätta fingret på. Så att vi fortfarande behöver den dagen i mars för att få syn på vad det är så pågår. Varför flickor, tjejer och kvinnor vet att de måste prestera fläckfritt inom livets alla områden. Fast jag vet inte riktigt vilka faktorer som får det att fortgå. Jag vet bara att jag är en del av det och det är så klistrat vid allt så att jag knappt kan urskilja det. Vilken färg på nagellacket utstrålar självsäkerhet och blygsamhet samtidigt? Hur så, förresten? Jag vet inte, därför behöver jag tänkande människor som uppmärksammar och förklara det för mig om så bara en gång om året.

Någon gång läste jag någonstans att komplicerade förhållanden behöver enkla frågor för att förstås. “Stora huvudfotiga” frågor. Vad är det där för egendomliga att det ska vara två sorters människor, män och kvinnor, egentligen? Vad är det där med att en sort är liksom… bättre? Till exempel. Finlands politiker gav ett förslag i dagarna som verkar vara svar på de kantiga frågorna: det ska inte vara förbjudet att ge ett barn med biologiskt mankön något som traditionellt ansetts vara ett namn för endast de med biologiskt kvinnokön. Namn som namn. Enkelt… Man blir glad, liksom.

FullSizeRender

Uttråkade hjärnceller gör dig tvångig

Har du sett en person på diet äta någon gång? Sannolikt. Har du märkt underliga ätbeteenden hos dig själv eller andra efter en tids framgångsrik LCHF, 5:2 eller stenålders? Eller har du försökt resonera med en vän om att en liten bit kaka väl är okej? 

Då kanske du märkt något som forskare idag kan förklara. En hjärncell som vanligtvis hanterar hunger och aptit börjar ändra sig när vi får mindre näring. Istället börjar samma celler ägna sig åt att upprepa saker, och att dubbelkolla allt. Efter ett tag på diet är man därför inte lika hungrig längre. Vissa kallar det att man blivit disciplinerad eller att sockeravtändningen är färdig. Men vad som händer är att hjärnceller inte bryr sig om att signalera hunger längre eftersom du ändå inte äter när du är hungrig. 

Istället märker vi att en kan bli lite irriterad om saker inte är som det ska, om den nyttiga kvargen inte finns hemma. Och att det ska vara fyra blåbär på, helst inte fem. Att det plötsligt är otänkbart att rucka på reglerna och ta en halv kaka. Fast man vet att det inte gör nån skillnad. Man blir halvt omöjlig att prata om mat med, eftersom allt handlar om bombsäkra övertygelser och indelning i rätt eller fel mat. Inget där emellan. 

Om man ska dra saken till sin spets så vet vi också att vid ätstörningar kommer tvångsproblematik som ett brev på posten. Det är lite lättare att förstå med de nya rönen. Forskarna fann också att upprepandet och kontrollerandet inte var ångestlindrande som det är när man har tvångssyndrom. Istället var det målmedvetet och helt orelaterat till ångest. Det verkade bara vara hjärnceller som sysselsatte sig när de inte hade en uppgift. 

Att greja med kroppens signaler har alltid ett pris. Ibland är det värt priset. Men gör ett medvetet val nästa gång du bantar och notera ditt eget ökade behov av kontroll. Och för säkerhets skull, prata inte med någon på diet om mat.