All posts by Anna Thoursie

“På min fritid gillar jag att”

Något som verkligen tråkar ut mig är moraliserande kring vilka aktiviteter människor ska välja att sysselsätta sig med. Ja, vi VET hur otroligt bra det är med promenader. När man får frågan om vad man gillar att göra på sin fritid gäller det att framhäva det där som anses fint. Emellanåt stöter man på det här i vården också. De där lätt överlägsna råden om att 30 minuters promenad skulle göra susen. Eller att det är väldigt dåligt att surfa på mobilen i sovrummet.

Inom KBT pratar vi ibland om beteendeaktivering som ett sätt att komma tillrätta med nedstämdhet. Det är en fantastisk metod i rätt händer. Du får identifiera vilka aktiviteter som skulle kunna ge dig känsla av lust eller nöjdhet. Att klara av att ringa det där jobbiga samtalet kanske skulle få dig att pusta ut av lättnad. Att pyssla i trädgården kanske får dig att förlora dig i ögonblicket och bara njuta. Poängen är att vad som är förstärkande för en person kanske inte alls stämmer överens med det som samhället tycker fint. I fel händer blir beteendeaktivering till allmänna råd byggda på den egna inställningen eller moral.

Lycka är, som alla vet, att hitta vetenskap som stöder ens egen tes. Som hängiven TV-tittare vet jag naturligtvis att TV-serier är en av de bästa aktiviteterna i livet. Nu verkar det dessutom som att det har som bonus att vi blir smartare. Läs gärna mer om det http://tvdags.se/artikel/neurovetenskapliga-fakta-att-kolla-tv-serier-ar-bra-for-hjarnan.

image

Diagnos och professionell olydnad

Den amerikanske psykiatern Allen Frances är på besök i Sverige. Han är en av läkarna bakom fjärde upplagan av diagnosmanualen DSM. Efter att ha sett hur manualen lett till ökning av psykiatriska diagnoser har han kommit att bli djupt kritisk till hur sjukvården använder sig av diagnoser. Han anser till exempel att vi diagnostiserar normala beteenden som orsakas av psykosociala faktorer. Överdiagnostisering leder till övermedikalisering och ökad ohälsa istället för det som avsetts. Han förutspår inte heller en ljusare framtid med femte upplagan av DSM.

Jag tycker att det är mycket bra att vi har en stark och levande debatt om diagnoser, behandlingar och sjukvården. Genom att se systemet ur olika vinklar kan vi utveckla och ifrågasätta ogrundade sanningar. I sjukvården arbetar vi med att ställa diagnos för att kunna avgöra vilken behandling som ska ges. Det är huvudsyftet med att sätta diagnos.

I Sverige har vi även valt att koppla en rad andra saker till diagnos. Skolan efterfrågar diagnos för att sätta in extra resurser. För att få rätt till insatser enligt LSS måste du ingå i en viss personkrets, dvs ha en viss diagnos. Sjukförsäkringen har beslutsstöd och riktlinjer för sjukskrivning och sjukersättning som bygger på diagnoser. Arbetsförmedlingen vill ha information om diagnoser för att ge stöd i form av lönebidrag.

Som systemet är uppbyggt krävs att vårdpersonal tar diagnostiserande på allvar. Som jag ser det kan man inte arbeta i sjukvården och sätta sig över detta. Man får arbeta med att förändra systemet på samhällelig nivå om man är kritisk. Ingen person med psykisk ohälsa ska gå miste om förmåner eller chanser i livet på grund av att hen råkar möta en enskild vårdpersonal som inte tror på diagnoser. Är du kritisk mot det nuvarande systemet? Upp med dig på barrikaderna och slåss för en förändring. Professionell olydnad riskerar att drabba just den du försöker hjälpa.

image

Vann rätt låt?

Oj, vad det är lätt att vara efterklok. Klok efter. Det är ingen match att vara det. När korten spelats, när krutröken lagt sig, när allt avslöjats och morgonen efter Melodifestivalen är vi som klokast. Så ska det vara även om det ibland kan irritera oss när andra är efterkloka. Om vi inte hade förmågan att se tillbaka på händelser och dra slutsatser skulle våra liv var mycket mer komplicerade än de redan är.

Jag vill bara be dig om en sak. Nästa gång du är efterklok när du gjort något svårt, säg då inte “det var ju inte så märkvärdigt gjort, det var ju inte ens svårt”. Var det jobbigt? Fick du kämpa? Ville du fly eller undvika? Då var det svårt. Punkt. Låt inte efterklokheten tala om för dig att du inte är märkvärdig. Malla dig lite istället. Det har du förtjänat.

image

Neutralt professionell eller professionell empati

Samtalet med känslomässig intelligens. Så heter en kursbok på min handledningsutbildning. I ärlighetens namn lockar det inte att börja läsa den, troligen en kombination av titeln och allmän prokrastinering. Som den flitiga student jag nu trots allt är slog jag idag upp boken och började läsa. Det var ett bra beslut.

Redan på sida 19 skriver psykologen och psykoterapeuten Hilmar Thór Hilmarsson något som får mig att förstå varför det ibland blir fel i professionella möten. Vi bedömer snabbt om något känns bra eller dåligt. Det finns inget mellanting, inget neutralt tomrum där känslan avvaktar, inget överläggande av oberoende jury. Det känns bra när vi talar med varandra eller så känns det dåligt.

En professionell yrkesutövare som strävar efter att vara neutral försöker uppträda just neutralt. Ett neutralt bemötande uppfattas nästan uteslutande som ett dåligt bemötande slår författaren fast. När yrkesutövaren gör att det känns dåligt får det mig att vilja undvika situationen. Mår jag bra så är jag villig att samarbeta.

Jag tänker att det här förklarar det som ibland händer när vi försöker samarbeta med varandra. Du kanske känner igen det. Du ringer en myndighet och får ett reserverat och neutralt bemötande som gör att hela situationen känns lite olustig. Du fick inte något negativt besked utan tvärtom fick du hjälpen du behövde, men nästa gång du tänker på myndigheten känns det ändå lite jobbigt.

En annan gång möts du av en person som glatt frågar hur hen kan stå till tjänst. Hen tappar pennan under samtalet, skrattar lite och konstaterar att det är en sådan dag idag. Hen lyssnar på dina frågor, nickar instämmande vid något tillfälle och hjälper dig med det du behöver hjälp med. När du ska gå säger hen vänligt “ha en bra fortsättning på dagen”. Nästa gång du behöver hjälp stegar du in på myndigheten med inställningen att här får man hjälp och ett bra bemötande.

Det känns antingen bra eller dåligt. Inget mittemellan.

image

Vad säger experten?

Vi förlitar oss för mycket på experter. Det borde jag kanske gilla, jag är ju en expert. En expert i förtroendebranschen därtill. Paradoxalt nog går stor del av min tid åt att försöka få andra att förstå att de kan själva.

Vi söker experter när vi inte mår bra. Ibland ivrigt påhejade av omgivningen som säger: “du måste få terapi” eller “om du bara fick träffa en psykolog”. Psykoterapi är en utmärkt möjlighet att komma tillrätta med saker, men i grund och botten är det ändå oftast någon form av förändring som måste till. Experten kan vägleda dig, utmana dig och lära dig viktiga färdigheter, men lura inte dig själv att tro att det är terapeuten som ska göra det stora jobbet.

Experterna svämmar över i vår tid. Retorikexperter recenserar politiska debatter. Statsvetare analyserar väljarkårens strömningar. Psykologer tycker till i TV-soffan om dina relationer eller din barnuppfostran. Ekonomiska rådgivare vill få dig att teckna just deras tjänst.

I slutändan är det ändå du som ska ta ställning till vad du tycker. Jag tror nämligen inte att man får ta experten med sig in i himlen, även om hen är snäll och har varit en riktigt vän. Expertisens tidevarv borde innebära den klokaste befolkningen någonsin. Tyvärr är resultatet ibland det motsatta. Där expertisen breder ut sig ökar räddhågsenhet. Ju räddare befolkning, desto större behov av experter.

En av livlinorna i en populär frågesport är att ringa en vän när man kör fast på en fråga. Vi kanske borde börja praktisera det i större utsträckning även när det inte står en miljon kronor på spel.

image

Låt ingen se att du är turist

“How to avoid looking like a tourist when you visit (valfri stad/land)”.

Många av oss älskar att resa. Inom landet, utom landet, på upptäcktsfärd i vår fantastiska värld. Men gud nåde den som blir påkommen som turist.

Den som beställer cappuccino på eftermiddagen eller kvällen i Italien (det vet väl varenda människa att kaffe med mjölk är en morgondryck?) riskerar att utsättas för servitörens himlande blick och fördömanden. Gillar du inte espresso? Låt bli kaffet helt då, för du får inte vara FEL.

Om du besöker Manhattan ska du definitivt inte visa din fascination över skyskraporna. En riktig newyorker går inte med blicken lyft i skyn och du vill väl inte vara FEL?

image

I Stockholm blir man snabbt tillrättavisad om man står på fel sida i rulltrappan. Den sidan är till för dom som har bråttom, så stå inte där och verka lantlig och FEL.

I grunden finns det något fint med vår önskan att passa in. Det gör det lite smidigare för oss alla samsas på vårt klot. Det är bara så otroligt tråkigt att vi kopplar så mycket av det som är nyfikenhet och äventyrslystnad till skam. Gör du FEL ska du skämmas, gå undan och begrunda ditt FEL. Till slut är det lätt att känna sig FEL helt och hållet som människa. Som om att verka tafatt och bortkommen är bland det värsta som kan hända.

Om du är alltför upptagen av att monitorera och kontrollera dig själv går du troligtvis miste om en och annan upplevelse som kunde berika dig. Och vad det inte därför du bestämde dig för att gå på upptäcktsfärd?

När gnället blir till hat

Historikern Dick Harisson publicerade i Svenska Dagbladet en artikel där han pekade på de positiva konsekvenserna av invandring. Responsen lät sig inte vänta och han beskriver i detta blogginlägg sin reaktion på det hat som fullkomligt vällde in i hans värld.

Den som snackat skit bakom någons rygg vet hur det känns. När man är förbannad, rädd eller trött på någon är det så lockande att få ösa ovett över personen när hen inte är där. Allra bäst känns det när den man pratar med delar ens uppfattning, nickar bekräftande och fyller i med egna exempel. Man löser inga konflikter, lär sig inget nytt, tvingas inte förändra eller rannsaka sin egen del, men man går därifrån lite mer nöjd och belåten med sig själv. En liten stund i alla fall. Ganska snart pockar känslan på uppmärksamhet igen och lockar till mer gnäll.

Skitsnacket har nu flyttat ut från kammaren till det offentliga rummet via nätet. Eller, det gjorde det väl redan innan nätet förresten när man kunde läsa på skoltoalettens väggar vem som var en hora. Anonymt hat, det verkar vara tidlöst. Arenan är bara större och vi får tillgång till fler personer som nickar bekräftande och fyller i med egna exempel. Man lämnar tangentbordet lite mer nöjd, med en känsla av att man i alla fall sagt vad man tycker. Ingen ska anklaga mig för att inte stå upp för min åsikt. Att man tvingas vara anonym beror ju på att man inte får säga vad som helst i det här j-a landet.

Skuldbeläggandet på skoltoalettens vägg brände ett hål i själen på flickan som kallades hora. Ingenting blev löst, den som skrev det lärde sig ingenting om sig själv eller sin omvärld. Det som för stunden var en ventil för någon slags känsla blev i längden något sunkigt, instängt och vedervärdigt.

Våra känslor förbereder oss för handling. Nästa gång du vill gnälla eller till och med hata kan det vara lämpligt att hia dig lite och fundera på om det finns något annat du kan göra som inte blir så trist eftersmak av. Gå en mil i någon annans skor till exempel.

image

Jag lovar och svär

Nu hade jag tänkt blogga om nyår och nyårslöften. Säga något snusförnuftigt om det hela. Något om att det är bra att göra åtaganden, att uttala önskningar högt för sig själv som Lisa skrev i förra inlägget, men också om balans och rimliga krav på sig själv. Jag skulle bara surfa lite på nätet först.

På ungdomsmottagningen på nätet hittade jag det här inlägget och insåg att allt jag tänkt skriva skulle falla platt. Johanna, en ung tjej med skolios, får istället inspirera dig till att ge löften eller låta bli när klockan ringer i övermorgon. Johanna – jag håller tummarna för dig!

image

Med risk för att bli tjatig

Jag lovar. Det här ska absolut inte bli en blogg om mindfulness.

Men jag började tänka efter Lisas senaste inlägg. Kanske ett av bekymrena vi verkar ha när det gäller mindfulness handlar om att vi inte riktigt vet vad det är vi pratar om. (Lite jobbigt att erkänna, man vill ju framstå som kunnig.) Vad är egentligen mindfulness när vi pratar om det som en behandling?

Är det en färdighet för känsloreglering som i dialektisk beteendeterapi eller unified protocol? Eller kanske en teknik för visualisering för ökad self-compassion som inom compassionsfokuserad terapi? Eller varför inte en strategi för ökad acceptans som inom acceptance and committment therapy? Eller en stresshanteringsstrategi där man med hjälp av sinnena kan träna på att stanna upp i nuet? Eller ska man anse att mindfulness per definition är en buddistisk meditationsteknik? Det finns en tradition inom kristendomen med djupmeditation, kan det också vara mindfulness?

Allt fler behandlingar säger sig ha inslag av mindfulness. Ibland kallar vi det medveten närvaro istället. Om nu patienten ska få ökat inflytande över de behandlingar som kan erbjudas kanske vi ska börja med att definiera vad i hela friden mindfulness är. Meditari, som är det latinska ordet för meditation, betyder “tänka efter” eller “tänka över”. Dags att ge oss själva i hemläxa att meditera över vad vi lägger i begreppet mindfulness?

image

Mindfulness. På riktigt.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd.

image

Snart första advent. Det är mycket nu. Mycket på jobbet, mycket möten som ska klaras av innan jul, många samtal att ringa, dokument att färdigställa. Mycket att baka, städa, lägga in, köttbullsrulla, juldagskoordinerande, glöggfest, julfest, luciafest, julkonsert, julklappsshopping. Allt avslutas där i soffan efter Kalle med magen full av sill och med bara en vecka kvar att ladda om till nyårfesten.

Eller så är tiden nu en tid som är mödan värd. En sakta promenad genom ett magiskt vackert gamla stan i huvudstaden. Lyfta blicken på vägen till jobbet och konstatera att grannen prytt fönstret med adventsljus. Julens första glögg, doften av glöggkryddorna som fyller köket. Pepparkaksbaket som inte enbart handlar om att producera till jul, utan bjuder på provsmakning av degen både en, två, tre gånger.

Det är mindfulness. På riktigt.