ADHD och livets lotteri

Har du ADHD, är under 25 och har ett jobb? Du har tur. Under gårdagen skrevs en ledare i DN kring det angelägna ämnet att unga med neuropsykologisk funktionsnedsättning, som ADHD eller Asperger hamnar utanför arbetsmarknaden. Man menar att välmenande sjukskrivningar och akivitetsersättning från Försäkringskassan bjuder ungdomen en kravlös tillvaro som gör dem mindre motiverade till sysselsättning. Att det i praktiken handlar om pension för tjugoåringar.

Skönt att kunna lägga skulden och därmed lösningen där. Vården och försäkringskassan. Läs orden igen: “funktionsnedsättning”. Alltså inte sjukdom. En nedsatt funktion får man när de egna resurserna inte räcker till i förhållande till uppgiften. Vi tar en paus i argumenteringen, så ska du få läsa ett CV. Det är påhittat. Men inget konstigt.

Hej!
Jag söker arbete på ert hotell.

Tidigare arbetslivserfarenhet: Jag har arbetat svart med att städa och diska på en mindre restaurang i tre veckor. Jag har haft en praktikplats på en verkstad i en vecka.

Utbildning: Jag har gått ut högstadiet och har ett samlat betygsdokument från estetisk linje. På fritiden har jag läst kurser i grafisk design, japanska språket och juridik. Har inga examen från kurserna.

Personliga egenskaper: Jag är mycket noggrann. Jag är mån om att det jag gör ska bli rätt, så ibland tar det lite längre tid för mig. Jag har driv och engagemang. Jag kan arbeta hårt och drivet, men då kommer jag kanske inte kunna komma tillbaka dagen efter, men sen är jag på benen igen. Jag kan lösa komplexa problem, men har svårt med sociala regler i personalrummet.

Vill du anställa mig?

De flesta med neuropsykologisk funktionsnedsättning har det inte så här och fungerar väl eller i alla fall bättre. Men alltför många har det också så här. Så tillbaka till diskussionen. Det är inget fel på ungdomen ovan. Men resurserna räcker inte till arbetsuppgifterna. För att i hård konkurrens få ett första jobb måste man ha arbetslivserfarenhet. Man måste ha utbildning. Och man måste ha personliga egenskaper som gör att man funkar att jobba nära andra och deras takt och sen dessutom kunna småsnacka samtidigt. För att behålla jobbet… Det är de här jobben man måste börja med för att i framtiden kunna få ett som passar bättre. Om inte man räcker till åt de jobben man kan få, ja då har man en funktionsnedsättning. Då behöver vi skydda den unga och arbetsgivaren genom ekonomisk trygghet den dagen som det inte funkar. Ingen går på aktivitetsersättning frivilligt. Kunde man få ett riktigt jobb och en lön skulle man det.

Alla ungdomar har svårt att få ett första jobb idag. Har man en funktionsnedsättning är man ändå extra sårbar eftersom det blir allt svårare att komma in. Jag tänkte därför föreslå att vi kanske har ett gemensamt ansvar. Vården och försäkringskassan har ett stort ansvar att ge rehabiliterande insatser under ersättningstiden. Men arbetsgivare har ingen skyldighet. Men kanske en moralisk skyldighet att anställa människor som inte exakt passar mallen. Som kan bidra med något annorlunda. Som kommer vara sämre på vissa bitar men bättre på andra. Som kollegor kanske vi har en uppgift att acceptera varandra som vi är. Att inte ta det som snorkighet om en person har svårt att hålla ögonkontakt. Utan det spelar det ingen roll hur vi använder skattepengarna. Jag tror att vi har mycket att vinna på att riskera att ta in olika personligheter. Och jag tror att det är alla vi som måste skärpa oss faktiskt och släppa våra fördomar. Plötsligt händer det! Ge varandra en chans, kanske blir det inte bara ungdomen utan arbetsplatsen som har tur.

IMG_0909.JPG