Svartvitt tänkande

Game of thrones, säger du i förra inlägget kära Anna. Du skriver att serien kan påminna oss om att vänta med domen, att veta mer om människor innan vi dömer ut dom som bra eller dåliga. För där är ingen hjälte eller monster, alla har båda sidor i oss. Och det är svårt att tänka två tankar om någon samtidigt. 

Homo sum nihil humanum me stranum est-jag ärmänniska så inget mänskligt är främmande för mig. Det innebär att vi alla gör samma misstag. Hur välutbildad inom kognitiv forskning man än är hamnar vi alla i samma tankefällor. 

Namnet på fällan du hamnat i tillsammans med resten av mänskligheten (och mig) är dikotomt tänkande. Det är när något känns svart eller vitt. Gott eller ont. 

Det jobbiga är nu att vi just lärt oss att tänka två tankar samtidigt och ska nu ta in hela gråskalan också. Vi har justfrigjort oss från uppdelningen mellan kropp och själ och säger att de tu hör ihop. Att vi alla har både godhet och ondska i oss. Att arbete och fritid påverkar varandra. 

Men vi behöver nåt nytt sätt att första gråskalan när inte ens polerna gäller längre. 

Men nerifrån den här fällan kan jag inte se vad det är. När sista boken av game of thrones kommit vet vi kanske mer. 

Är katten ond eller god?