Jag vet inte

När man ska skoja om människor som arbetar med människors beteende på olika sätt, hör man ibland “å ena sidan, å andra…”

Det kan vara frustrerande för personer som sökt hjälp att inte få ett enda tydligt svar. Vad är rätt? Hur ska man uppfostra sina barn? Hur gör man för att må bra? Hur stoppar vi klimatförändringarna? t

Men samtidigt tror jag att sökandet efter ett svar har gjort att vi ramlat i en tankefälla. Som att det går att veta, frågar vi både andra och oss själva. Ibland går det kanske att veta, men sällan utan betänketid. Och då krävs det att vi under betänketiden tillåter oss att inte veta. Så medan vi kräver svar av oss själva, träna på att stå ut med känslan av att inte veta.It’s good for you.

IMG_1243

Ute och cyklar

Psykisk ohälsa, finns det? Jo, säger väl de flesta. Men om vi rannsakar oss själva; har du aldrig som jag tänkt att det är konstigt att vi har så mycket psykisk ohälsa och sjukskrivningar nu när vi har det så bra? Inte svälter och har rent vatten. Har inte också du slagits av tanken att det går trender med diagnoserna för psykisk ohälsa, och därför är det kanske inte så jätteviktigt vad trenden är just nu?

Utmattningsdepression, om det ordet än kan sägas finnas. Var det inte det vi kallade sveda, värk och bränn. Och innan dess, hysteri hos uttråkade välbärgade damer. ADHD, är det ett sätt att bara stämpla stökiga barn kanske. Eller ha en bra förklaring när man är slarvig eller lat.

Tyvärr måste vi jämföra med fysisk sjukdom för att få perspektiv. Vi är inte där än, där vi kan se samma självklarhet. Där pratas det sällan om trender i diagnoser. Snarare om framsteg. Men diagnosernas förändringar är det samma; vi vet mer och vi vet mer exakt och då ändrar vi både i symptombeskrivning, kriterier för diagnos och diagnosen i sig. Att diagnoser aldrig skulle ändras är inget skäl att inte benämna och behandla utifrån bästa tillgängliga kunskap. Döden är den enda diagnos som aldrig kommer att ändras. Bättre diagnosticering ger också fler diagnoser. Jag är glad att sjukhuset upptäckte att jag hade en fraktur på lisfrancs led i foten. Det kunde man inte upptäckt förr. Tack vare det kunde jag få behandling och själv leva på ett sätt som inte ökar skadan. Jag fick heller aldrig någon kommentar om att ”ska varenda människa ha ett namn på sin skada nu, då finns väl inte en enda frisk kvar sen”. Diagnoser är bra när de hjälper vården att behandla och individen själv leva på ett sätt som minskar åkommans påverkan på livet. Punkt. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Glasögon har sedan de upptäcktes varit en välsignelse och samtidigt en källa till skam för bäraren. Trots att var och varannan idag är beroende av hjälp för synen har skammen minskat med tiden, och synnedsättning ses som en självklarhet att många har. Vi kanske kommer dit en dag, där hjälpmedel är självklara, och skammen borta, även för psykisk ohälsa.

Att vetenskapen tar oss framåt är bara en förklaring till en ökad diagnosticering. Den fysiska motsvarigheten skulle kunna vara SMS-tumme. Det är helt enkelt en belastningsskada i tummen som kan göra rejält ont. Fanns inte förr. Det är inte så konstigt att våra tummar som inte är gjorda för den typen av arbete kan få besvär. Det finns andra saker som finns idag som inte fanns för. Lyxproblem? Rent vatten är ett riktigt problem, det köper jag. Samtidigt är det inget paradis vi lever i. Det är en tuff arbetsmarknad för de allra flesta. Alla ska kunna det mesta. Samma person ska kunna jobba, sköta hem och barn, deklarera, sopsortera och komma i tid. Vi är mer ensamma på det sättet. Både att vi förlorat en del av det stöd tillsammans-grejen gav, och att vi inte hjälper varandra på samma sätt. Dessa saker bara är så just nu. Sedan känner många ett outtalat krav på att också vara smala, sociala och lyckliga. Men de formella kraven räcker långt för att kunna påstå att på samma sätt som våra tummar inte är gjorda för långvarigt mobilflipprande är inte våra energidepåer matchade till kraven. Vi kan, under en period, leva över tillgångarna och gå över gränserna. Men helt naturligt följer en period av ökad trötthet och mindre marginaler. Alla kan inte välja bort kraven. Då blir utmattningen en kännbar effekt av att det är annorlunda nu, och vi är inte gjorda för det. Det fanns platser tidigare där man kunde jobba utan att kunna varje del av arbetet. Man kunde komplettera varandra. Man kunde arbeta utan utbildning. Man kunde arbeta utan att vara utåtriktad. Man kunde gå skolan och få veta vilka uppgifter man skulle lösa och hur. Inte för att det var bättre förr samtidigt lämnas en del personer efter.

Något många inte tänker på är att sjukdomar, fysiska och psykiska har en samhällelig komponent. Förutom symptomen, har man bara diagnosen om den innebär ett hinder i det sammanhang man finns i. Ett tuffare sammanhang ger fler diagnoser. Alternativet, att sluta diagnosticera ADHD, skulle vara nästa svek efter att samhällets utformats där människor bara kan vara på ett sätt.

IMG_0283