Hur du har det eller hur du tar det

Det är inte hur du har det som har betydelse, utan hur du tar det. Det uttalandet retar ihjäl mig. Jag tar det helt enkelt inte särskilt bra när jag hör den meningen.

Det är ju helt uppenbart inte sant. Självklart har det betydelse hur du har det, hur du har haft det och hur du kommer att ha det. Ofattbara fasor, orättvisor, trauma, övergrepp, försummelse, hunger, sorg kan inte botas med positivt tänkande. Det där förbaskade positiva tänkandet har sipprat in i folks medvetande som en utdragen hjärntvätt. På något sätt har vi fått för oss att om vi bara tänker annorlunda ska elände sluta göra ont. I’ve got news for you: det gör det inte.

Lisa brukar säga att den värsta lögnen är den som har ett uns av sanning i sig. Så är det här. Det ligger något i att vi kan påverka vår situation med våra egna tankar. Genom att ifrågasätta och undersöka innehållet i våra tankar kan vi förkasta förhastade slutsatser och fatta beslut som är bättre för oss på lång sikt. Det finns gedigen forskning på att det fungerar. De personer som har förmåga att se mer realistiskt på tillvaron verkar kunna klara motgångar bättre än de som målar fan på väggen eller är blåögda.

Det positiva tänkandet blir däremot inte sällan en flykt från obehagliga känslor. Att fly från obehagliga känslor gör vi väl alla lite nu och då, men när det blir ett mönster ställer det ofta till problem. Att undersöka innehållet i sina tankar är att se verkligheten med allt den innebär, att lysa med ficklampa på spökena under sängen. Om spöket visar sig vara en fantasifigur kan du tryggt somna om. Om spöket visar sig vara en inbrottstjuv med kniv behöver du agera.

Så frågan kanske inte ska vara om glaset är halvfullt eller halvtomt. Var glad om du har något alls i ditt glas. Sök efter närmaste vattenkälla om det visar sig vara tomt. Ödsla inte tid på positivt tänkande om du är törstig. Och träffar du på en terapeut som säger att du bara ska tänka lite mer positivt springer du så fort du kan åt ett annat håll.

image

Imorgon är en annan dag

I helgen hade det blivit dags att väcka kroppen efter en lite för lång motionsdvala. En del av er förstår nog precis. Jag hade verkligen inte lust. Det fanns många saker som helt plötsligt kändes mycket mer lockande. Det kändes bara så himla motigt.

Ett vanligt förekommande råd vid livsstilsförändringar är att göra ett åtagande och dela det med någon. Invig någon i vad du står inför och öka chansen att lyckas. Ett tveeggat svärd det där offentliga åtagandet. Du kan få stöd men du kanske också måste försvara dig om du gör avsteg från det du tänkt. De gamla hederliga kompisarna piskan och moroten.

I min kliniska vardag har jag märkt att samma princip fungerar för mig. Hör och häpna, terapeuter är människor. Den enkla vägen finns där och lockar när det känns svårt eller motigt. Tänk dig två vågskålar där du lägger teori, metod, beprövad erfarenhet och kliniskt omdöme i den ena och känslan som föregår uppskjutandet i den andra. Jag tar upp det där jobbiga nästa gång vi ses istället. Vi pratar lite mer om teorin bakom exponering för inre sensationer så får vi se om vi hinner med att andas i sugrör annars får hen det i hemuppgift istället. Hemuppgiften glömdes bort för femte veckan i rad men hen blir kanske ledsen om jag säger något om det så jag avviker från agendan istället. Uppskjutandets baksida är utebliven förbättring, men det är ju morgondagens problem.

Den här veckan är det skolstart i de flesta skolor. Semestern är slut. Dags att återgå till vardagen efter en sommar där det mesta regnat bort. När du återgår till det kliniska arbetet i höst kan du titta lite runt dig. Där finns kanske en kollega klok som en bok eller en handledare med längre erfarenhet än du. Gör ett åtagande, säg det högt och sluta skjut upp tills imorgon det du kan göra idag.

image