Varning för sjukdom och plötslig död

Idag skriver en professor i palliativ vård, alltså vård vid livets slut, om ensamhet i en morgontidning. Han har visst skrivit en bok om ämnet med. Det är rörande läsning. Han beskriver utvecklingen sedan ålderdomshemmens avvecklande. En änka utan utan familj och vännerna gått bort. Utan förmåga att röra sig utanför hemmet är hemtjänsten enda kontakten med en levande varelse. Och att det leder till demens och tidig död.

Vi känner igen bilden, och den smärtar på ett alldeles speciellt sätt. Ensamhet och utanförskap berör själen. Han har en teori som kanske är att dra det hela till sin spets, om skolskjutningar i USA. Ensamhet, säger han, leder oftast till två sätt att överleva. Antingen nedstämdhet och uppgivenhet eller ilska och aggression. Att den mobbade reagerar med ilska och tillgången till skjutvapen leder de till de tragiska dödsfallen. Det vet jag inte, men jag vet att äldre människor hånas när de ropar åt unga att hålla undan på trottoaren eller skäller om luddet i tumlaren.

Det finns en psykologisk behandling, Interpersonell terapi, som till en del arbetar med just ensamhet. Det kan vara den fysiska ensamheten där man saknar kontakt. Det kan också vara den typ av ensamhet som man har tillsammans med andra; utanförskapet. Jag tycker mig känna igen reaktionerna som han beskriver som högst mänskliga. Depression som följer av separationer eller konflikter leder till att man drar sig undan från just det man behöver; kontakt. Ångest kan leda till att man blir taggig och sur mot de viktigaste man har. Det är inte partikelfysik precis. Film, serier och litteratur bygger oftast på såna förvecklingar. Vi ser paret som borde vara tillsammans men drar sig undan från varandra eller bråkar för att inte bli sårade. Hur de säger “jag hatar dig”, men vi får se hur de i sin ensamhet sen längtar efter den som de sagt det till. Och hoppas att den andre ska fatta att just det där hatar egentligen betydde nåt helt annat. Men hur skulle vi kunna det? Vi brukar utgå från att andra säger som de tycker men att vi själva kan säga en sak och mena en annan.

Ensamhet och ensamhetskänslor kan få konsekvenser i fysisk eller psykisk form. Men det är inte därför som det är viktigt att välja och vårda sina relationer. Och jag kan heller inte säga exakt varför det är viktigt. Vi lever ju i en tid när man alltid egentligen måste redogöra för varför. Varför man ska äta blåbär eller röra på sig. Men jag vet inte, så jag ska inte hitta på något. Att säga det du faktiskt vill, att se folk i ögonen när du hejar, att respektera varandra i trafiken är viktigt. Inte känna sig som öar i busskuren även om vi inte pratar med varandra. För det bara är det.

FullSizeRender(1)