Akta dig inte för publiken

Det är inte så speciellt lätt.

Få känslor är så förlamande som att skämmas. Eller risken att göra nåt pinsamt. Man brukade säga inom psykologin att människor i sina tonår är skammens viktigaste villebråd. Eftersom den världsbild man då har är att man på ett obehagligt sätt är i centrum, och allt pinsamt man gör, tänker eller känner på något vis syns. Man aktar sig för “the invisible audience”.

Men nu är vi ju där allihop. Risken att synas på bild och inte komma till sin rätt finns alltid. Rätt sällan syns det vad vi gör, men tänk OM! Bäst att ta det försiktigt och uppföra sig som om man alltid hade publik. Vi vet ju också väl hur de går för dom som gör bort sig och säger fel. Nätet glömmer aldrig. Så vi har lärt att inte luta oss ut. Akta oss för helvetsgapet.

Samtidigt som det är en dålig idé att låta skammen bestämma. Risken är stor att man verkligen ångrar sig sen. För det stämmer att man ångrar mer det man inte gjort än det man gjort. Det är övervägande inblandat i psykisk ohälsa. När man aktat sig så mycket att det bara finns det tråkiga och smärtsamma kvar. Då är vägen lång tillbaka när man behöver utsätta sig för alla de smärtsamma sakerna. Låta skammen komma och låta den vara. Vi vet hur det känns, den brännande känslan, tomheten, vilja försvinna. Vågen som kommer och sköljer bort allt annat utom just -skam. Sen går den ju över, men det tänker man ju inte på just då.

Vi behöver luta oss ut och göra saker fast risken finns att det känns pinsamt och jobbigt. För alternativet, ett riskfritt liv, är inget alternativ.

Men det är inte så speciellt lätt. Det är inte bara att kasta sig ut. Men man kanske kan luta sig lite grann och se vad som händer. Vad som finns där ute. Och så kanske vi kan luta oss tillsammans. För skammens största vän är ensamhet. Tillsammans är vi mindre pinsamma.

IMG_0920