Vad som betyder något på riktigt

Körde bil och lyssnade på radio häromdagen. Inte P1 ska väl erkännas, utan något lite lättsammare. Jag kan därför inte garantera vetenskapligheten i den undersökning programledaren refererade till, men den var intressant.

Frågan var; vad avgör hur mycket dricks en servitris får? Servitrisen som skrev en smiley på kvittot fick utdelning, likaså om hon bjöd på en chokladbit när hon överlämnade notan. Att vara trevlig och serviceinriktad gick självklart också hem. Det visar sig också att servitriser som härmade kundens beteende uppskattades mer. Det tycker jag var intressant för visst är det så att servicepersonal som uppfattar min sinnesstämning och matchar den får mig att känna mig bättre till mods. Om det inte vore fredagskväll hade jag nu kanske orkat göra någon snygg koppling till spegelneuroner. Men nu ju är det ju fredag så jag går istället vidare på listan.

Det som placerade sig på första plats och som allra mest avgjorde dricksens storlek var…. trumvirvel – håll i er nu… om servitrisen hade stora bröst. Någonstans sitter Freud och skrockar nöjt “vad var det jag sa?” och jag undrar om jag slåss mot väderkvarnar.

image

Svartvitt tänkande

Game of thrones, säger du i förra inlägget kära Anna. Du skriver att serien kan påminna oss om att vänta med domen, att veta mer om människor innan vi dömer ut dom som bra eller dåliga. För där är ingen hjälte eller monster, alla har båda sidor i oss. Och det är svårt att tänka två tankar om någon samtidigt. 

Homo sum nihil humanum me stranum est-jag ärmänniska så inget mänskligt är främmande för mig. Det innebär att vi alla gör samma misstag. Hur välutbildad inom kognitiv forskning man än är hamnar vi alla i samma tankefällor. 

Namnet på fällan du hamnat i tillsammans med resten av mänskligheten (och mig) är dikotomt tänkande. Det är när något känns svart eller vitt. Gott eller ont. 

Det jobbiga är nu att vi just lärt oss att tänka två tankar samtidigt och ska nu ta in hela gråskalan också. Vi har justfrigjort oss från uppdelningen mellan kropp och själ och säger att de tu hör ihop. Att vi alla har både godhet och ondska i oss. Att arbete och fritid påverkar varandra. 

Men vi behöver nåt nytt sätt att första gråskalan när inte ens polerna gäller längre. 

Men nerifrån den här fällan kan jag inte se vad det är. När sista boken av game of thrones kommit vet vi kanske mer. 

Är katten ond eller god? 

  

Att rasa eller inte rasa

Låt oss tala lite om Game of Thrones. Var lugn, här kommer inga spoilers. Även du Lisa kan vara lugn, det här ska inte bli en TV-serieblogg (även om det är frestande). Nej, jag ska på något sätt använda Game of Thrones, vintern som just rasat, säkerhetsbeteende och lite andra ingredienser för att säga det som egentligen räcker med tre ord; allt är  relativt.

Game of Thrones är på många sätt en makalös TV-serie. Det jag gillar mest är komplexiteten i karaktärerna. Just när du tror att en person är god gör hen något som tyder motsatsen. När du sedan ägnat en tid åt att avsky den personen visas små sprickor i fasaden där medmänsklighet eller svaghet skymtar igenom. Som tittare måste du hela tiden vara beredd att omvärdera din syn på de människor du betraktar vilket gör det fruktansvärt frustrerande och mycket intressant.

Annars är det ju mest en massa rasande nuförtiden. På löpsedlar står om än den ena och än den andra personen som rasar. Den som begår ett misstag hängs brutalt ut. I den efterföljande debatten bestämmer folk sig snabbt för att den där personen är verkligen inget att ha. Allt som ligger i motsatt vågskål väger lätt i förhållande till det som nu väckt folkets vrede.

Ibland tänker jag att det kanske var lite enklare förr. Förr när överheten bestämde vad som gällde. Brukspatronen eller prästen pekade med hela handen och sa: “det här är ok”. Det är ju lite bökigt det här att vi måste gå till oss själva och tänka efter vad vi tycker eller vem vi tror att vi kan lita på. Som terapeut får jag ibland frågan om vad som är rätt. Rätt att göra, rätt att känna, rätt att tänka. Under utbildningen till psykoterapeut dök frågan ofta upp om ett beteende verkligen var bra eller om det kunde vara ett säkerhetsbeteende. Svaret blir ofta: “det beror på”.

Så nu när vintern rasat ut kanske vi kan vila lite på hanen innan vi avlossar nästa skott. Rasa när det verkligen betyder något och inte okynnesrasa över något som kanske inte spelar så stor roll, bygger på ett missförstånd eller bara var ett hederligt gammalt misstag.

image

Stay connected

Lena Dunham talade i veckan på ett event och valde då att belysa sina erfarenheter av att berätta om den våldtäkt hon utsatts för tidigare i livet. Den kända skådespelerskan sa bland annat:

Trauma can make us narcissistic and myopic, turning us inward as we struggle with what we have seen, felt, and repressed. Connecting with other survivors reopens our world.

image

Lisa och jag har i all blygsamhet en hypotes. Vi tror att grupp slår individuell terapi. Vi tror att patienterna är nöjdare efter en terapi i grupp. Vi tror att terapeuterna mår bättre efter en session i grupp. Vi tror att det patienterna lär sig under en terapi i grupp vidmakthålls under längre tid än efter en individuell terapi. Som passionerade kliniker hoppas vi att någon forskare plockar upp hypotesen och prövar den i en stor studie. Tills dess fortsätter vi att fundera på vad det är med grupp som förefaller funka så bra.

Lena Dunham sätter fingret rakt på en av anledningarna. I ensamhet blir vi inåtvända och försöker återta kontrollen genom mer isolering. I gemenskap återfår vi tillit. Tillit till andra och oss själva som ofta sätts ur spel efter ett trauma.