Lite från ovan

Allt ser så litet ut när man ser det uppifrån. Dagliga bekymmer blir små när något större drabbar oss. I ljuset av nyheter från Sverige och världen blir nästan allt lyxproblem. Till och med svåra sjukdomar, vi har ju ändå bra vård. 

Men livet är ju inte från ovan. Kolla här: 

 

Det ser fint ut, ger ändå en harmonisk känsla. Men där nere springer någon över gatan bara för att missa bussen ändå. En ung tjej gör slut med sin kille. En tiggare fryser. Hundbajs. Avgaser. 

Nyttigt att ställa sig  utanför och betrakta. Men gör inte misstaget att få dåligt samvete över att vi engagerar oss i de små sakerna. Där nere på gatan där är livet. 

Jag är självständig -ständigt själv.

Filippa Bark myntade uttrycket i Melodifestivalen 2015. Hon har en poäng. Att vara självständig är ett mål som det i vår kultur är allmänt ansett är något av det högsta livet har att erbjuda. Från treåringen som kan själv till självförverkligande idol-sökande. Visst är det härligt att kunna grejer och stolt ska man få vara också. Men det finns ett pris. Ensam är stark och stark är ensam. Drivet att vara självständig kan leda till en ovilja att be om hjälp när en behöver. Så en egentligen klarar mindre. Men det känns ju bra att inte stå i någon inbillad skuld till någon som hjälpt till. Och eftersom inget går att göra på egen hand känner vi oss beroende och fortsätter strävan efter självständighet. Skulle det en dag fungera och vi finner oss självständiga, ja då kommer vi också vara ständigt själv.

(null)

Känner du dig generös?

Om nåt funkar vill vi ju inte snåla med det. Psykisk ohälsa är så dåligt för individ och samhälle att hittar vi motmedel är det en självklarhet att sätta in det. Läkemedel är en sån sak, och välkänt är att det är lätt och snabbt att få antidepressiva mediciner. Så har vi KBT, som visat god effekt och som vi blir bättre på att erbjuda många. På så vis täcker vi in två av tre faktorer som förklarar psykisk ohälsa -fysiskt och psykiskt. Det tredje benet är socialt.

Att man drar sig undan när man inte mår bra är naturligt. Men också att man mår dåligt av att dra sig undan. Därför finns det en hel del insatser för att bryta social isolering. Ensamhet, alltså. Som vissa terapier och olika arrangemang från samhälle och kommuner. Verksamheter som mötesplatser där man får komma ut och promenera tillsammans, laga mat eller bara vara. I nio månader gav några forskare 138 människor med psykisk ohälsa sociala insatser. Men de la in en twist. En del av dem fick också femhundra kronor att disponera fritt. Hur gick det?

Gruppen som inte fick några pengar kanske fick bättre effekt. Eftersom pengar inte är det viktiga, utan mänsklig kontakt och en positiv inställning. Och de som fick pengar kanske kände sig “förstärkta” i sin sjukdom och blev ännu mer sjuka och passiva. Nej. Det blev tvärtom. De som inte fick pengarna hade ingen effekt på sina symptom alls av insatserna. Medan de som fick sociala insatser och femhundringen fick en betydlig förbättring.

Det var en välgjord studie, och statistiskt kan vi lita på resultaten. Forskarna menar att relativ fattigdom som många människor befinner sig i som ett resultat av sin sjukdom i sig gör problemet värre. Femhundra kronor är billigare än den vård man skulle behöva kompensera med annars.

Så nu kommer väl femhundringarna vara standard i behandling när man blir psykiskt sjuk? Jag sätter en femhundring på att det inte blir så. För vi gillar inte tanken om allmosor. Och lön utan arbete. Vi kan sätta in nästan allt möjligt utan att höja på ögonbrynen när det handlar om rehabilitering som är betydligt dyrare. Så har vi hem att vila upp sig på, hästridning, trädgårdsskötsel, massage och akupunktur, med varierande forskningsresultat. Men att ge en behövande femhundra spänn utan motprestation, det sitter nog långt inne. Men om vi menar allvar med evidensbaserad vård har vi inget val.

IMG_0563

http://ltblekinge.se/Documents/Forskning%20och%20utveckling/Blekinge%20kompetenscentrum/Projekt/Pengar%20v%C3%A4nner%20psykiska%20problem/FOU_rapport%20pengar%20slutversion%20.pdf

paraskavedekatriafobi

Intensiv rädsla för datumet fredag den trettonde. Visste du att färre olyckor händer fredag den trettonde? Säg den rädsla som står i proportion till faran i fråga. Fler är som välkänt är, mer rädda för att flyga än att åka bil. Hur kan detta vara en nedärvd förmåga, som hjälper vår överlevnad? Rädsla verkar ju, även utan att vara en fobi, slå lite hursomhelst. Vi har alla någon åsikt om man bör gå under stegar, utföra ritualer på heliga platser eller ritualer lite i största allmänhet. En morgonritual gör att det går fortare på morgonen, alltid samma ordning på dusch och frukost. Men när vi försover oss och måste hoppa över delar i ritualen känns hela dagen konstig och det blir inte riktigt rätt förrän vi får utföra ritualen nästa dag.

Med förnuftet vet vi att den inte behövs. Det är först när jag hellre kommer försent för att göra ritualen som det hindrar livet och blir som ett tillstånd man behöver göra något åt.

Åsa Nilsonne har kommit ut med en skönlitterär bok, där karaktärerna föreställer olika delar av hjärnan. Amygdala som är hemvistelse för vår förmåga att bli rädda agerar fort. Hippocampus han fixar sambanden, håller ihop de olika karaktärerna. I främre delarna av hjärnbarken sitter delar han behöver, delar som tar in information, och så behöver han veta vad som hänt tidigare och vad som brukar hända. Det behöver han hela hjärnbarken till. Han är förnuftig.

Rädsla har ett viktigt överlevnadsvärde. Men inte ensam. Utan förnuftet, förmågan att sätta in rädslan i sitt samband kan den bli rent ut sagt det motsatta. Hindra oss från att både överleva och leva fullt ut.

Med förnuftet vet jag att den fjortonde februari inte är farlig. Men allt det där om att man ska vara så romantisk och äta nasty gelehjärtan… vad är det latinska ordet för fobi för alla hjärtans dag?

(null)

Neutralt professionell eller professionell empati

Samtalet med känslomässig intelligens. Så heter en kursbok på min handledningsutbildning. I ärlighetens namn lockar det inte att börja läsa den, troligen en kombination av titeln och allmän prokrastinering. Som den flitiga student jag nu trots allt är slog jag idag upp boken och började läsa. Det var ett bra beslut.

Redan på sida 19 skriver psykologen och psykoterapeuten Hilmar Thór Hilmarsson något som får mig att förstå varför det ibland blir fel i professionella möten. Vi bedömer snabbt om något känns bra eller dåligt. Det finns inget mellanting, inget neutralt tomrum där känslan avvaktar, inget överläggande av oberoende jury. Det känns bra när vi talar med varandra eller så känns det dåligt.

En professionell yrkesutövare som strävar efter att vara neutral försöker uppträda just neutralt. Ett neutralt bemötande uppfattas nästan uteslutande som ett dåligt bemötande slår författaren fast. När yrkesutövaren gör att det känns dåligt får det mig att vilja undvika situationen. Mår jag bra så är jag villig att samarbeta.

Jag tänker att det här förklarar det som ibland händer när vi försöker samarbeta med varandra. Du kanske känner igen det. Du ringer en myndighet och får ett reserverat och neutralt bemötande som gör att hela situationen känns lite olustig. Du fick inte något negativt besked utan tvärtom fick du hjälpen du behövde, men nästa gång du tänker på myndigheten känns det ändå lite jobbigt.

En annan gång möts du av en person som glatt frågar hur hen kan stå till tjänst. Hen tappar pennan under samtalet, skrattar lite och konstaterar att det är en sådan dag idag. Hen lyssnar på dina frågor, nickar instämmande vid något tillfälle och hjälper dig med det du behöver hjälp med. När du ska gå säger hen vänligt “ha en bra fortsättning på dagen”. Nästa gång du behöver hjälp stegar du in på myndigheten med inställningen att här får man hjälp och ett bra bemötande.

Det känns antingen bra eller dåligt. Inget mittemellan.

image

Lättläst om hopp och förtvivlan

Anna frågade sig igår om vi inte fått slagsida på att rådfråga experter. Och missat den viktigaste livlinan; “ring en vän”.

När man vill lära sig mer om hur det är att ha psykisk ohälsa är det typiskt att man ringer in eller googlar experter. Eller läser biografier från patienter eller närstående.

Rachel Joyce “två sekunder i Byron Hemmings liv” gör något annat. Det är en fiktiv historia om människoöden. Helt befriad från diagnosticerade och analyserande. Om hur händelser i livet kan göra att en sak leder till det andra.

På 70-talet hade man skottsekundår. Det innebär att man lägger till sekunder för att kompensera jordens rörelser som bli lite lite långsammare. Två pojkar tar nyheten olika. Medan för James handlar det om utveckling blir Byron orolig. Hur kan man lägga till något som inte finns, det kan inte vara helt riskfritt.

Att läsa boken är som ren njutning när man fått sin beskärda del av expertis och egna berättelser den veckan. Den låter läsaren bara begrunda mänsklighetens natur och den tysta plåga många människor lever i.

Den tar upp våld, kvinnans frigörelse, alkohol, psykvården, tvångstankar och utanförskap. Men också kraften i att ringa en vän. Och den tysta lycka som infinner sig när stunder av vanligt liv infinner sig mitt i plågan.

Det här är boken för dig som inte vill blunda för den psykiska ohälsans grepp om oss och samtidigt kan se hoppet om lättnad. I år är det skottsekundår. I juni läggs en sekund till som inte fanns där förut. Just saying.

(null)