Jag lovar och svär

Nu hade jag tänkt blogga om nyår och nyårslöften. Säga något snusförnuftigt om det hela. Något om att det är bra att göra åtaganden, att uttala önskningar högt för sig själv som Lisa skrev i förra inlägget, men också om balans och rimliga krav på sig själv. Jag skulle bara surfa lite på nätet först.

På ungdomsmottagningen på nätet hittade jag det här inlägget och insåg att allt jag tänkt skriva skulle falla platt. Johanna, en ung tjej med skolios, får istället inspirera dig till att ge löften eller låta bli när klockan ringer i övermorgon. Johanna – jag håller tummarna för dig!

image

Med solen i ögonen

“Before you enter positions of power, dream a little before you think”. De kloka orden kommer från författaren Toni Morrison. Inför det nya året är det passande att stanna upp och drömma lite.

För den som möter det nya året med någon typ av inflytande, som Morrison pratar om kan det ha stor betydelse. I vardagen är vi så uppfyllda av att klara av, fixa, överleva. Under ledigheter finns möjligheten att betrakta alltihop. Att låta nyår bli högtidligt och titta på det nya året; ännu oskrivet.

Så vad skulle vara underbart eller åtminstone riktigt gött om det hände nästa år? Du behöver inte hålla tillbaka. Psykologisk forskning visar att lite drömmande aldrig skadat nån. Det är nämligen så att om det inte skulle bli som vi hoppats kan vi ändå inte förbereda oss genom att oroa oss eller måla upp katastrofscenarion. Men däremot har hjärnan svårt att skilja på fantasi och verklighet. Därför tror vi att det redan hänt lite grann när vi tänker på det. Och då beter vi oss mer som om det redan vore så. Vilket ökar chansen.

Det handlar alltså om att sätta en övre gräns, för vad som kan hända nästa år. Askungens möss sjunger på julafton att en dröm ger tankar vingar. Vi kan, för att vara dramatisk, inte flyga högre än vi önskat. De negativa händelserna i livet har vi ofta ganska lite påverkan på. Tråkiga saker händer. Men de vi vill ska hända, de måste vi hoppas på för att de ska kunna slå in.

Så ta chansen, släpp detaljerna, måstena, deadlines och resursfrågor. Vad hoppas du på?

IMG_0444-0.JPG

Säg den tupp som inte galer

“KBT är som onani och gör människor till autistiska nickedockor.”

Uttalandet kommer i P4 morgon från psykologen som arbetar med dem. Under gårdagen ringde en bekymrad lyssnare in. Han säger att han tror att uttalandet kan skada många människor som mår dåligt och behöver hjälp. Han säger också att han inte är säker eftersom han inte har utbildning i terapi men undrar om det kan vara så att psykologen ifråga inte hängt med i forskningen. Han avslutar med att psykologen har visat prov på okänslighet och bör lyftas ur tablån.

Inringaren låter klok i mina öron och har en högst resonerande ton. På detta skrattar programledarna och psykologen tillsammans en stund. Sedan övergår det i mer prat om hur dumma alla är. Jag antar att de menar till exempel Socialstyrelsen. Eftersom psykologen säger att de som arbetar med KBT är “besatta” och patienter som blir hjälpta har blivit det av placeboeffekten som uppstår eftersom alla tror på metoderna så mycket. Som en tupp är han helt okänslig för argumenten och säker på sin egen storhet.

Kanske har jag extra låg tolerans för sånt här just nu. Det politiska läget gör oss alla osäkra. Nyval är på gång. Vi är vana vid personangrepp och uttalanden om att meningsmotståndare är(…) fyll själv i valfritt nedsättande och kränkande uttalande i parentesen. I politiken får det negativa konsekvenser för styrningen av samhället. Inom psykologin får det just som den kloke mannen sa; konsekvenser för människor som mår dåligt.

När man mår psykiskt dåligt är man mer än vanligt bra på att uppmärksamma hot. Vi är liksom inställda på överlevnad och extra vaksamma. Att måla ut en behandlingsmetod som farlig får därför extra stort genomslag. Om man inte vet vad man ska tro på tar man det säkra före det osäkra och undviker det som kan vara farligt. Hade psykologen haft några som helst belägg hade det kanske varit okej. Men det har han inte. Vetenskapligt vet vi att KBT kan hjälpa många som plågas av psykisk ohälsa.

Som patient skulle jag bli skeptisk mot KBT om jag hörde programmet. Och kanske inte söka hjälp. Som behandlare blir jag i grunden skakad av att en kollega sitter och skrattar och raljerar över den metod jag mest använder mig av. I radio. Men samtidigt blir jag tacksam över den man som ringde in och satte ord på mina tankar. Det betyder att det inte bara var jag som reagerade och att det finns andra röster som hörs. Om än något mer lågmälda.

IMG_0395.JPG

Vila dig produktiv

Vi vill vara duktiga på det vi gör. Det spelar ingen roll om det är jobb eller fritid. När vi ska anstränga oss försöker vi -för att vara duktiga, köra på. Inte ta pauser, arbeta hårt och länge.

Men idag intervjuas forskare i DN om vilan som den viktigaste ingrediensen för kreativitet. Vilket vi visste sedan tidigare om produktivitet. Så att vara kreativ och produktiv förutsätter vila.

Man ser i forskningen att när människor får variera blir det bra. Intensivt arbete med en uppgift samt vara riktigt social varierat med undandragenhet och passivitet ger bästa resultaten. Det roliga att läsa var att under det intensiva arbetet gick visserligen pulsen upp, men andningen blev djupare och tyngre. När man är stressad blir andningen snabb och ytlig.

Vi pratar i Prodest ofta om att det är viktigare med återhämtning än stresshantering. Kanske kan variationen mellan att försjunka i arbete och riktig vila ändå ett sätt att inte försätta kroppen i stressreaktion alls.

Jag kanske bara letar efter en bra anledning för att få rekommendera vila. Chilla lite.

IMG_0381.JPG

Med risk för att bli tjatig

Jag lovar. Det här ska absolut inte bli en blogg om mindfulness.

Men jag började tänka efter Lisas senaste inlägg. Kanske ett av bekymrena vi verkar ha när det gäller mindfulness handlar om att vi inte riktigt vet vad det är vi pratar om. (Lite jobbigt att erkänna, man vill ju framstå som kunnig.) Vad är egentligen mindfulness när vi pratar om det som en behandling?

Är det en färdighet för känsloreglering som i dialektisk beteendeterapi eller unified protocol? Eller kanske en teknik för visualisering för ökad self-compassion som inom compassionsfokuserad terapi? Eller varför inte en strategi för ökad acceptans som inom acceptance and committment therapy? Eller en stresshanteringsstrategi där man med hjälp av sinnena kan träna på att stanna upp i nuet? Eller ska man anse att mindfulness per definition är en buddistisk meditationsteknik? Det finns en tradition inom kristendomen med djupmeditation, kan det också vara mindfulness?

Allt fler behandlingar säger sig ha inslag av mindfulness. Ibland kallar vi det medveten närvaro istället. Om nu patienten ska få ökat inflytande över de behandlingar som kan erbjudas kanske vi ska börja med att definiera vad i hela friden mindfulness är. Meditari, som är det latinska ordet för meditation, betyder “tänka efter” eller “tänka över”. Dags att ge oss själva i hemläxa att meditera över vad vi lägger i begreppet mindfulness?

image

Vad ska man tro på? Mer om mindfullness

Anna, nu skrev du om mindfullness på riktigt i förra inlägget. Det var fint att tänka på mindfullness som medveten närvaro. Att vara här och nu i början av december och inte dras med i julstress och svarta fredagar. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad min, och andras, mormor hade sagt. Den för henne kristna högtiden ska upplevas med buddistisk meditation.

Vi verkar ha mer eller mindre nolltolerans mot religion i vården. Patienter från olika trosuppfattningar berättar att om man söker hjälp för psykisk ohälsa får man ofta rådet att lämna sitt samfund, som antas vara kärnan av problemen.

Att finna stillhet, tröst och trygghet i bön vet vi är positivt för troende när det handlar om återhämtning från ohälsa, både kroppsligt och mentalt. Vi vet att social samvaro är bra vid depression.

Mindfullness kan ibland uppfattas som en snäll och mysig metod. Det håller jag inte med om. Den kan vara en potent behandling; rätt administrerad. Nyligen kom en ny patientlag som avhandlar patientens medbestämmande till vården. Jag tycker den är användbar gällande mindfullness (stavar jag fel?). Kollar vi med personen om det känns okej? För många upplevs metoden som en form av bön inom buddismen vilket kan kännas både konstigt och onödigt om man har ett annat sätt att be på.

I Stockholm finns en kyrka för ateister. Då menar jag inte att man tillber vetenskapen, utan en plats för stillhet och eftertanke utan specifik trostillhörighet. Det visar att människan har ett behov av platser som den, samvaro och eftertanke när man har det svårt. Men också att det är viktigt att själv få forma stödet efter egna värderingar.

Jag gillar att vården är neutral så att varje patient kan få tro som hen vill, och ändra sig om hen vill. Därför är det olyckligt att vi så utan urskiljning placerar patienter i behandling utan att kolla läget först. Mindfullness är på många vårdcentraler till exempel ett förstahandsval oavsett patientens egna uppfattning. I kroppslig vård låter vi annars människor ha det som de själva vill, när det gäller donationer, födsel, kring döden och så vidare. Även om personalen har en uppfattning om vad som är bäst, måste ändå patienten ha makten att välja. Det är svårt när det har blivit en så spridd metod, med god evidens. När den ges av icke-buddhister kan det vara svårt att hävda att det känns obekvämt.

Som du skriver finns det många sätt att vara här och nu. Att låta december vara en tid för att se varandra, vara givmilda, vi som kan. Att få nåt religiöst i blicken, oavsett vad det är.

IMG_0373.JPG