Mindfulness. På riktigt.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd.

image

Snart första advent. Det är mycket nu. Mycket på jobbet, mycket möten som ska klaras av innan jul, många samtal att ringa, dokument att färdigställa. Mycket att baka, städa, lägga in, köttbullsrulla, juldagskoordinerande, glöggfest, julfest, luciafest, julkonsert, julklappsshopping. Allt avslutas där i soffan efter Kalle med magen full av sill och med bara en vecka kvar att ladda om till nyårfesten.

Eller så är tiden nu en tid som är mödan värd. En sakta promenad genom ett magiskt vackert gamla stan i huvudstaden. Lyfta blicken på vägen till jobbet och konstatera att grannen prytt fönstret med adventsljus. Julens första glögg, doften av glöggkryddorna som fyller köket. Pepparkaksbaket som inte enbart handlar om att producera till jul, utan bjuder på provsmakning av degen både en, två, tre gånger.

Det är mindfulness. På riktigt.

Social smärta

Lite duggregn. Skolväskan hoppar runt på ryggen när jag springer. Skyndar innanför dörrarna. Slänger av luvan, får se en en klasskompis . Höjer huvudet och öppnar munnen för att hälsa. Men han tittar bort och går förbi mig. Känslan av overklighet. Det gör ont.

I svenska Dagbladet berättar idag polisen som sett allt och ingenting i tjänsten om hur det värsta han varit med om var att bli utfrusen på jobbet. Vid kaffeautomaten sa inte kollegorna hej till honom. Hjärtlöst.

En psykolog kommenterar i artikeln känslan och beskriver den som social pain. Social smärta. Alla har vi någon gång känt den. Kanske undrat varför det känns så mycket värre än ett slag eller kommentarer. Det där ingenting. Som att inte finnas.

För en tid sedan mötte jag en person som verkade leva som hemlös. Hej! Ropade hon. Hej. Sa jag. Okej, då finns jag! Säger hon då. Ja, svarar jag. Tack, bra, avslutar hon.

Det slår mig att inte bara har vi alla varit med om social smärta, vi har antagligen utsatt andra för den också. I artikel resonerar man utifrån evolutionsteorin. Det är nog vettigt. En skada kan vi återhämta oss från, en konflikt om rang kan lösas. Men uteslutning? Våra förfäder, som vi delar gener med, hade inte överlevt utan gruppen. Så kanske hotas vår själva överlevnad, vår existens, när vi inte bekräftas i en hälsning. Eller i alla fall är det inte så konstigt att det känns så. Att man frågar sig om man finns när någon inte hälsar.

Ha ett hjärta.

Säg hej!

IMG_0884.JPG

Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

Jag kunde göra det förr. Innan jag kom på att jag var rädd.

Så genialt enkelt för att beskriva rädsla. I Unified Protocol finns en liknelse jag tycker väldigt mycket om.

image

I lekparken som barn söker vi just de kroppsliga sensationer som vi i ett annat sammanhang tolkar som outhärdliga och livsfarliga. Hjärtat slår extra fort, handflatorna blir våta av svett och magens fjärilar får fnatt. Tonårens förälskelse eller begynnande panikångest? Ibland säger vi att kroppen förråder oss, men det tror jag sällan. Det är tankarna som lurar iväg oss på omvägar, irrvägar, senvägar. Tro inte på allt som du tänker. 

ADHD och livets lotteri

Har du ADHD, är under 25 och har ett jobb? Du har tur. Under gårdagen skrevs en ledare i DN kring det angelägna ämnet att unga med neuropsykologisk funktionsnedsättning, som ADHD eller Asperger hamnar utanför arbetsmarknaden. Man menar att välmenande sjukskrivningar och akivitetsersättning från Försäkringskassan bjuder ungdomen en kravlös tillvaro som gör dem mindre motiverade till sysselsättning. Att det i praktiken handlar om pension för tjugoåringar.

Skönt att kunna lägga skulden och därmed lösningen där. Vården och försäkringskassan. Läs orden igen: “funktionsnedsättning”. Alltså inte sjukdom. En nedsatt funktion får man när de egna resurserna inte räcker till i förhållande till uppgiften. Vi tar en paus i argumenteringen, så ska du få läsa ett CV. Det är påhittat. Men inget konstigt.

Hej!
Jag söker arbete på ert hotell.

Tidigare arbetslivserfarenhet: Jag har arbetat svart med att städa och diska på en mindre restaurang i tre veckor. Jag har haft en praktikplats på en verkstad i en vecka.

Utbildning: Jag har gått ut högstadiet och har ett samlat betygsdokument från estetisk linje. På fritiden har jag läst kurser i grafisk design, japanska språket och juridik. Har inga examen från kurserna.

Personliga egenskaper: Jag är mycket noggrann. Jag är mån om att det jag gör ska bli rätt, så ibland tar det lite längre tid för mig. Jag har driv och engagemang. Jag kan arbeta hårt och drivet, men då kommer jag kanske inte kunna komma tillbaka dagen efter, men sen är jag på benen igen. Jag kan lösa komplexa problem, men har svårt med sociala regler i personalrummet.

Vill du anställa mig?

De flesta med neuropsykologisk funktionsnedsättning har det inte så här och fungerar väl eller i alla fall bättre. Men alltför många har det också så här. Så tillbaka till diskussionen. Det är inget fel på ungdomen ovan. Men resurserna räcker inte till arbetsuppgifterna. För att i hård konkurrens få ett första jobb måste man ha arbetslivserfarenhet. Man måste ha utbildning. Och man måste ha personliga egenskaper som gör att man funkar att jobba nära andra och deras takt och sen dessutom kunna småsnacka samtidigt. För att behålla jobbet… Det är de här jobben man måste börja med för att i framtiden kunna få ett som passar bättre. Om inte man räcker till åt de jobben man kan få, ja då har man en funktionsnedsättning. Då behöver vi skydda den unga och arbetsgivaren genom ekonomisk trygghet den dagen som det inte funkar. Ingen går på aktivitetsersättning frivilligt. Kunde man få ett riktigt jobb och en lön skulle man det.

Alla ungdomar har svårt att få ett första jobb idag. Har man en funktionsnedsättning är man ändå extra sårbar eftersom det blir allt svårare att komma in. Jag tänkte därför föreslå att vi kanske har ett gemensamt ansvar. Vården och försäkringskassan har ett stort ansvar att ge rehabiliterande insatser under ersättningstiden. Men arbetsgivare har ingen skyldighet. Men kanske en moralisk skyldighet att anställa människor som inte exakt passar mallen. Som kan bidra med något annorlunda. Som kommer vara sämre på vissa bitar men bättre på andra. Som kollegor kanske vi har en uppgift att acceptera varandra som vi är. Att inte ta det som snorkighet om en person har svårt att hålla ögonkontakt. Utan det spelar det ingen roll hur vi använder skattepengarna. Jag tror att vi har mycket att vinna på att riskera att ta in olika personligheter. Och jag tror att det är alla vi som måste skärpa oss faktiskt och släppa våra fördomar. Plötsligt händer det! Ge varandra en chans, kanske blir det inte bara ungdomen utan arbetsplatsen som har tur.

IMG_0909.JPG

Rikta ljuset mot psykiatrin

SONY DSC

Nu så diskuteras det om samvetsklausulen i vården. Om din valda religiösa tillhörighet påbjuder att abort är ett brott mot Gud skulle du kunna välja att avstå. Det låter så konstigt att det skulle kunna genomföras, för skulle det gälla all möjlig etik och moral, skulle man kunna avstå allt man inte gillar. Ännu löjligare skulle diskussionen bli om det dessutom skulle ge handlingsfrihet, så att man också får i vården utföra sånt man själv tycker. Doktorn skulle kunna, förutom att avstå abort få ge handpåläggning istället.

Löjeväckande!

Här kommer en illa dold hemlighet… samvetsklausulen finns redan i vården. I psykiatrin. Psykisk sjukdom är allt väldigt mystiskt. Psykiskt sjuka är allt svåra att begripa sig på. Varför tar man sig bara inte i kragen? Så vi tiger mest om det. Det är kanske därför man tiger om vården i psykiatrin också. I psykiatrin är det nämligen fullt tillåtet att avstå en behandling som din arbetsbeskrivning menar att du ska ge. Socialstyrelsen säger nämligen att KBT ska användas vid vissa typer av psykisk sjukdom. Men om du har en uppfattning om att det där med vetenskap är överskattat och att det är bättre att göra som tidigare apostlar en gång tyckte att man skulle göra, så går det bra.

Du kan då göra på två sätt. Du kan säga att du bedriver KBT och sedan göra det du känner för och få extra skattepengar för det. Eller så kan du gå din egen väg och säga som det är, att du inte ger KBT och det är okej ändå. Och den aktiva delen, den som kändes så absurd om en läkare skulle ge handpåläggning, ja det är inte lika otänkbart om du arbetar i den psykiatriska delen av vården. Då kan du lyssna på ett öra när Inspektionen för vård och omsorg säger att man inte får arbeta med bortträngda minnen eftersom det inte finns någon vetenskaplig grund, kan skada och handlar om charlatanism. Och göra det ändå. Patienter, närstående, kolleger, chefer och politiker kommer att lämna det där konstiga upp till varje arbetare att bestämma själv.

De där extra pengarna som nämndes innan, det är något man försöker med för att lite försiktigt förbättra tryggheten för psykiskt sjuka i vården. Den är alltså en belöning man får om man åtminstone säger att man försöker göra lite det som arbetsbeskrivningen säger att man ska. Som att varje gång en sjuksköterska på KK assisterar en abort som hon ska, ska kliniken få en liten extra peng eftersom de varit duktiga.

Resultatet:

  • Psykiskt sjuka får inte de behandlingar som vården ska ge.
  • Psykiskt sjuka får behandlingar som vården säger att man inte ska ge.
  • Psykiskt sjuka ska vänta, tiga och vara tacksamma.

Om vi inte gillar tanken om en samvetsklausul i vården kanske vi ska börja med att utrota den där den redan finns.

 

 

Ekonomisk överskuldsättning

För några år sedan lyssnade jag på en föreläsning om ett sysselsättningsprojekt för ungdomar där föreläsaren slog fast att det fanns en sak de var tvungna att ordna innan de kunde jobba med något annat. Det handlade om en tryggad försörjning. Det är ju egentligen ganska självklart. Maslow pratade om våra grundläggande behov för länge sedan. Av någon anledning glömmer vi bort det bland våra metoder och tekniker.

Dr Phil brukar säga att man inte löser pengaproblem med mer pengar. Det är ju klatschigt sagt, men det är inte sant. Att reducera försörjningsfrågan till att handla enbart om psykologi eller din egna inställning är en grov förenkling. Ibland kanske lite pengar mer på kontot i slutet av månaden skulle lösa en hel del problem.

Ni har väl hört den där liknelsen om att om man ger någon en fisk får hen mat för dagen, medan om man lär hen att fiska kan hen försörja sig själv. Det bygger naturligtvis på att det finns en sjö eller ett hav där det finns fisk och att hen får behålla fiskeredskapen.

Ekonomisk överskuldsättning kan ge upphov till försämrad hälsa. Hundratusentals personer är överskuldsatta i vårt land. Inom vården och socialtjänsten behöver vi se detta och stödja personer med det de behöver hjälp med. Skuldsanering/budgetrådgivning, godmanskap, hjälp att få sina ekonomiska rättigheter tillgodosedda, någon som lotsar bland Försäkringskassans blanketter, försörjningsstöd vid behov och dylikt. Hjälp att bringa ordning i ett ekonomiskt kaos kan ge förutsättningar för att komma igen när man drabbats av ohälsa.

image

Den kreativa ensamheten

Om det har hänt att du gått ifrån ett möte där kreativiteten borde flödat och känt att det inte blev så bra som det var tänkt kanske det varken var fel på dig eller de andra personerna i mötet. Ledaren presenterade en frågeställning och släppte sedan ordet fritt för brainstorming.

Chefen följde förmodligen följande modell:

– Identifiera problemet
– Brainstorma lösningar utan att värdera dem
– Kartlägg för- och nackdelar med de olika alternativen
– Välj det som verkar vettigast
– Genomför och utvärdera

Det är ett mycket väl utforskat tillvägagångssätt inom en rad olika områden. Nu för tiden vet vi att den allra bästa brainstormingen sker individuellt och inte i grupp. Då kommer fler kreativa lösningar att presenteras som kan hjälpa en grupp eller individ att tänka nytt. Vid brainstorming i grupp hämmas den kreativa processen, kanske på grund av självcensur. Så nästa gång chefen föreslår att ni ska brainstorma tillsammans kan du frimodigt avbryta så att du kan vara kreativ i din ensamhet istället.

20140502_140604

Kulturkrock på Halloween

SONY DSC

Dagen efter Halloween. Allhelgona.  Dagen efter är ju alltid en dag för eftertanke, och oftast med en sur smak i munnen och olustig magkänsla.

I Sverige hedrar vi de som gått bort med att tända ljus och göra fint vid gravarna. Och nu så har vi fått en tradition till med pumpor och whatnot. Det är ett glatt firande. Kostymer och godis, fest och mat. Det har tagit ett tag, och det skaver fortfarande. När vi tänker på de förlorat vill vi gärna ha stillhet, högtidlighet, vemod och eftertanke. Kanske en kopp kaffe med de nära. Men halloween är skräck, våld, sex och godis. Det är inte alls konstigt att människan vill klä ut sig till zombie eller Ebolasmittad egentligen. Det är ett sätt att närma sig och hantera fruktansvärda saker. I mellanamerika menar man att just glädjen och festen, skratten och de råa skämten är det som håller de döda levande i våra minnen och visar respekt för liv och död.

Kanske glömde vi att importera bakgrunden och det är när vi försöker behålla stillheten och friden i kombination med skräck och fest som det känns konstigt i magen. Som att man befläckar de man hedrat under kvällen. Jag tänker också på att för det stora antalet människor här som inte anammat den nya kulturen blir det extra olyckligt. Eftersom dödskallarna fyller varje butik samma dag som man köper sina gravljus och söker sig till tystnad och närhet, minns svåra tider av sjukdom och den stora tomheten som finns kvar.  Det är inget fel med nya traditioner, och mänskliga sätt att tänka på döden. Men att simultant pynta hela världen samtidigt som vi har den där andra saken också… Jag har svårt för Halloween, kanske för att det är svårt att tänka på två sätt samtidigt.

Eller kanske är det bara som en klok kollega sa;

En svensk kommer aldrig att acceptera en högtid där man inte äter sill.