Ode till landsbygden

Miljöpsykologi handlar om hur människan samspelar med sin miljö. Man vill genom den här grenen av vetenskap förstå och påverka miljön så att det blir bättre för människor.

Psykologen Jonas Mosskin pratar i Camino om hur lantisar tar revanch genom att vara bättre på miljötänk än stadsbor.

Där man cyklar, promenerar och ägnar sig åt friluftsaktiviteter i närmiljön. Plockar blommor, går ut i skogen, letar svamp, äter medhavd matsäck och njuter av en dag ute, trots att vädret gör att bilderna inte är instagramvänliga. Om färre och färre människor växer upp där naturen är en del av livet och inte en exotisk plats man tar sig till på skollovet, finns det risk att vi helt tappar kontakten med naturen.

Ibland får man som lantis förklara sig för stadsbor varför man bor på landet. Alla som har valt att göra något visserligen vanligt, men inte huvudnormen känner igen det här. Det är självklart att en vegetarian ska förklara sin syn på köttindustrin vid en middag, medan en köttätare sällan behöver besvara samma fråga. Det är lite suspekt att välja landet, vad kan det bero på? Man kan lätt också tro att man helt enkelt har snäppet lägre begåvning på landet. Oklart varför. Har man blivit kvar, eller flyttat tillbaka för att man inte slog stort i stan? Eller kan det vara att man valt det?

Sedan internet har landsbygden förändrats. Det är inte säkert att det är mest fördomar, trångsyntast och långsammast på landet. Det är inte avgörande för att delta i samhällsdebatten eller utveckla samhället att man är på plats i stan. En stor fördel med staden är att människor som på något sätt är eller ser annorlunda ut lättare kan smälta in. En stor fördel med landet är den andra sidan av anonymiteten -ensam är mindre ensam när busschauffören känner igen dig. Någon undrar varför du inte kommer. För- och nackdelar förstås, men det är svårt att se hur det ena skulle vara så mycket bättre. Ett skäl till varför man kan prata om lantisarnas revanch är kanske helt enkelt att det är lättare att samspela med miljön. När den inte är stressande i sig vet vi att vi som människor presterar bättre, blir mer uppfinningsrika, nyfikna och vill engagera oss. Kanske blir det lättare att göra bra saker då, inte bara må bättre. Så stadsbor, var beredda att förklara ert val, för jag har gjort mitt. Jag har längre till operan, men närmare till det som de sjunger så vackert om -naturen.

IMG_0903.JPG

Smärta: ett problem.

IMG_0902-0.JPG

Frågan från förra inlägget var alltså om smärta är ett psykologiskt problem. Det borde man ju som psykolog veta. Men jag blev överväldigad av denna till synes korta och tydliga fråga. Jag ska försöka bena ut det.

Det beror på vad ett psykologiskt problem är. Att långvarig smärta är ett problem är sant. Att det får negativa konsekvenser för det psykiska måendet är också sant. Det får också negativa konsekvenser för det fysiska måendet (smärtspridning och känslighet för infektioner) och det sociala (arbetsförmåga och relationer påverkas).

Men frågan innebär ju också att orsaken skulle vara psykologisk. Forskningen visar att vissa saker gör att skador hos vissa personer kan leda till långvarig smärta och hos vissa till ingenting. En tendens till att ofta tänka katastroftankar är en statistisk risk för att också få långvarig smärta. Men det känns som att vi får vara lite försiktiga med den statistiken. Det är inte säkerställt att det är en orsak, bara att har man det ena så får man oftare det andra.

Vad vet vi om social utsatthet? Att leva med stort ansvar för hem och arbete på existensminimum kanske kan få vem som helst att bli oroad för framtiden. Och det är underbetalda medelålders kvinnor som oftast drabbas av långvarig smärta. Så katastroftankar kanske orsakas av svår tillvaro. Och smärta kanske lättare uppstår i fysiskt krävande yrken som oftast är de med lägst lön. Män med dessa yrken har också mer smärta än andra män. Men deras arbete kanske i högre grad slutar när de kommer hem från jobbet.

Det var lite tankar om psykologiska faktorer från forskningen. Från erfarenheten kan man resonera om några andra psykologiska faktorer. En tendens att i en miljö som är krävande kämpa på långt bortom kroppens förmåga verkar för mig vara vanlig hos personer med långvarig smärta. Trots att kroppen skriker efter en sovmorgon har man gått upp klockan fem, kört till dagis och sedan vårdat våra äldre en hel dag för att sedan handla, laga mat, diska städa läsa sagor… För att nästa dag göra det igen.

En dag säger kroppen stopp. Eftersom kroppen bara måste hålla blir smärtan också väldigt skrämmande. Det finns ingen som kan träda in och ta över om kroppen inte funkar. Kroppens signaler om återhämtning är sedan länge satta ur funktion. Så när det är bättre en dag passar man på att sträcka den till max för att sedan bli satt ur spel nästa dag.

Erfarenheten säger mig att tendensen att köra över kroppens signaler och kämpa är en psykologisk faktor som kan bidra till att smärtan blir långvarig. Eller? Om man inte har något val är det då ett socialt problem? Och kroppens signaler, de är ju fysiska. Det är i kroppen det gör ont. Om det inte gjorde det skulle det inte vara smärta utan depression eller nåt sånt.

Mitt svar blir alltså inget mer nyskapande än den gamla hederliga biopsykosociala modellen för smärta. Det går inte att skilja varken orsak eller verkan från varandra. Fysiska, psykiska och sociala faktorer bidrar och förstärker varandra.

I den här diskussionen är kanske inte det viktigaste varför man får långvarig smärta. Vi vet att team som jobbar på alla faktorerna samtidigt kan hjälpa och till och med rädda människor med svårt och dolt lidande. Smärta är ett problem.

Det andra vi inte får glömma är att “diagnosen” sveda- värk- och brännkärring inte är bortglömd hos allmänheten och i vården. Om vi börjar prata i termer av att smärta är ett psykologiskt problem kan vi, trots goda grunder och goda intentioner börja skuldbelägga den sjuka. Att antyda att om hon bara bet ihop och skärpte sig skulle smärtan gå över. De här associationerna skulle öka utsattheten och lägga över både vårdens och samhällets ansvar på individer. Förutom att det dessutom är helt fel. Trots att patienter och folk i allmänhet inbillar sig det är det inte personens eget fel att den fått långvarig smärta. Ingen skulle frivilligt gå med detta!

Snarare handlar det psykologiska arbetet om att hjälpa människor att sluta bita ihop och skapa möjligheter för att bättre ta hand om sig själv.

Var börjar och slutar en människa? Finns det en enskild kropp och enskild själ med olika sjukdomar? En deprimerad har förhöjda kortisolnivåer i blodet. En diabetiker känner sig utanför när den inte får äta av bröllopstårtan. Att säga att ett tillstånd som smärta bara kan förklaras på ett sätt är för mig att göra det enkelt för sig. Det handlar om hela liv, med förutsättningar, förmågor och drivkrafter mer komplexa än vi kan föreställa oss. Liv. Med problem.

Smärta – psykologi eller vad?

En bra konferens är en konferens där du tvingas fundera lite till. Det är klart att det är roligt när det som sägs är välbekant och lätt att smälta, men jag tycker det är ännu roligare när jag tvingas tänka till. Sofia Bergbom från Örebro Universitet höll sista föreläsningen på sfKBT:s årskonferens på ett föredömligt sätt. Om ni får chansen att lyssna på henne tycker jag att ni ska ta den. Titeln på föreläsningen var “Är långvarig smärta i muskler och leder ett fysiskt eller psykologiskt problem?” och under 90 min fick vi åhörare flera indikationer på att svaret på frågan var: ett psykologiskt problem. 

Det är otroligt intressant att vi människor så gärna vill förstå det vi möter genom att kategorisera och systematisera. Det verkar ligga i människans natur att vilja bringa ordning i kaos.

Det har betydelse för behandling av långvarig smärta om man ser det som enbart ett fysiskt eller ett psykologiskt problem. Vården kommer att tilldela resurser utifrån svaret på föreläsningens titel. Samtidigt tänker jag att aspekter riskerar att gå förlorade i en sådan uppdelning. Att leva med långvarig smärta har självklart fysiska och psykologiska komponenter. Samtidigt vet vi att kvinnor oftare söker sjukvård för långdragna smärtproblem. Hur var det nu med kvinnor och smärttolerans? Vi vet ju hur det är med män och förkylning, eller? Kanske finns det i synen på långvarig smärtproblematik aspekter som vi måste lyfta blicken från individperspektivet för att se. Är långvarig smärta ett jämställdhetsproblem? Är långvarig smärta ett arbetsmiljöproblem? Är långvarig smärta ett socioekonomiskt problem?

Multimodal smärtrehabilitering (MMR) verkar funka hyfsat bra vid långvarig smärta. Det som utmärker multimodal smärtrehabilitering är att behandlingen ges av ett team med flera yrkeskategorier. Det ser olika ut på olika ställen, men oftast ingår kuratorer, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och kanske läkare.  Behandlingen är svårutvärderad då innehållet varierar. Kanske är MMR:s styrka när det fungerar som bäst att det består av ett team som orkar, vågar och vill hålla många tankar i huvudet samtidigt.

Jag tycker vi bollar över till min kollega Lisa. Lisa, du är ju psykolog, vad säger du? Är långvarig smärta ett psykologiskt problem?

IMG_1933

 

Om betänketid från sfKBTs årskonferens

Mr Ed pratar om grubblande på konferens om transdiagnostik idag. Bra och dåligt grubblande. För att skilja dem åt kan man fråga sig: är frågan möjlig att svara på? Leder tänkandet till mer tänkande eller till en plan eller ett beslut? Nästa steg är hur man slutar. Att bara bestämma sig fungerar inte, att distrahera sig fungerar bara tillfälligt.

Eftersom grubblande uppstår naturligt när förväntningar och det jag faktiskt har inte möts. Att få sörja förluster och se möjligheterna som ändå finns.

Den stora behållningen kommer från tanken att grubblande är en fullt naturlig och hälsosam funktion hos människan. Vi grubblar för att förstå, för att lösa problem och för att acceptera motgångar. Men ju mer abstrakta och filosoferande tankarna blir, ju mindre fungerar grubblande som det ska.

Det betyder att vi kan inte bara ta bort allt grubblande. Det gör det förstås svårare att behandla när grubblandet leder till psykisk ohälsa. Men det verkar som att man kan träna sig i att börja tankarna med -hur… Istället för -varför… Och det kan bryta vanans makt. Men det är ju aldrig så enkelt. Titta på bilden. En del abstrakta tankar om vacker natur, om livets bräcklighet och havets djup känns ju inte så farligt att grubbla på. Och även negativa tankar om varför vi är så små i världen är väl också lugnt. Om man ska går på herr Eds tankar låter det som att ju större del av tankarna som är filosofiska, ju jobbigare blir det på sikt. Han menar att ju mer man kan vara i nuet ju mer blir grubblandet när det väl uppstår nyttigt. Vid psykisk ohälsa kan träning i att uppleva nuet (uppmärksamma med hjälp av sinnena, som känsel och hörsel) göra att man mår bättre psykiskt. Det gör att man grubblar mindre.

Svaret verkar alltså inte vara att tänka positivt, utan att öva en hel del på att vara där du är; nu och här.

Men nu måste jag fundera löver varför jag spenderar min semester, inte på på nästa däck där det finns ett spa, utan på föreläsning om ruminering som en transdiagnostisk faktor…

IMG_0899-0.JPG

Smutsig

SONY DSC

Jag funderar över det här med smuts. I tidningen modern filosofi resonerar Olli Lagerspetz som är filosof på Åbo Akademi över vad som egentligen gör något till smuts. Man kan se det som materia som inte hör till saken. Han berättar om kulturantropologen Mary Douglas som har ett känt exempel. Hon menar att skor på golvet är rent medan skor på golvet är smutsigt.

Mången psykisk ohälsa relaterar till smuts. Det kan handla om en rädsla för bakterier i tvångssyndrom, rädsla för sjukdomar som cancerceller vid hälsoångest eller känsla av att ha blivit smutsig efter ett sexuellt övergrepp.

Lagerspetz hjälper till med att koppla den filosofisk tolkningen så den blir användbar för att behandla psykisk ohälsa. Ett exempel har berättar om är renlighet inom den romska traditionen. Vattenbrist ledde förr till att romer var noggranna med att inte blanda tvätt för att kunna återanvända vatten. Traditionen lever idag vidare trots att det inte längre är brist på vatten. För att förstå sina handlingar söker människan efter förklaringar. Vips har mannens tvätt, om den tvättas med kvinnans kläder blivit oren.

Douglas gör också kopplingen till krig, där man i alla tider velat utrota grupper som man kallat för smutsiga. Dessutom har vi inom de flesta trosuppfattningar en upplevelse av att det finns orena och rena handlingar. Då vill man att personen ska rena sig genom bikt eller så.

Problemet verkar alltså uppstå när vi bestämmer oss för att något är främmande för oss och behöver städas bort. Ett hemskt minne, baciller eller möjliga sjukdomar. Eftersom personen inte faktiskt är smutsig leder all tvätt bara till mer tankar kring att få bort något hos sig själv.

Sjukdomarna är mer långtgående konsekvenser av att se sig som smutsig. Men är det inte också så vi håller på i vardagen? De där fem kilona, håret under armarna och valkar på fötterna. Är inte kroppen ofta ett enda storstädningsprojekt?

Vi kan säga till människor som drabbats av psykisk ohälsa; sluta tvätta dig, du är inte smutsig. Men då behöver vi kanske också fundera över

-Vad är smuts?

När psykoterapi blir religion

Det finns en bok jag för tillfället rekommenderar till alla som jobbar med psykoterapi. Det är Dan Josefssons bok “Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Qvick”. Boken, som för övrigt är fantastiskt bra skriven, beskriver en psykoterapi som går fullständigt överstyr, en klinik som tappar greppet över den psykiatriska vården och en psykoterapeutisk metod som inte har stöd i någon forskning. Bakom den havererade vården finns en intrikat väv med ett slutet system där samma person agerar handledare, utbildare och psykoterapeut åt flera person som ska ge vård åt en dömd person.

Om vi menar allvar med att psykoterapi har en självklar plats i vården, måste vi också ta flera steg ifrån uppfattningen om att psykoterapi är något man kan välja att tro på eller ej. Jag har under mina år som verksam terapeut fått kommentarer som “jag tror inte på KBT”. Men vad bra, det gör nämligen inte jag heller. KBT är en psykoterapi som bygger på flera gedigna psykologiska teorier om inlärning och kognitioner. Det har gett upphov till ett flertal metoder eller interventioner som prövats i en rad studier och visat sig vara effektiva som behandling för psykisk och fysisk ohälsa för många människor. Det är inte en trosuppfattning, en religion eller frälsning för alla människor som jag som terapeut ska missionera för. Jag ska inte omvända någon. Det är enligt mitt sätt att se på psykoterapi djupt oetiskt att påstå att en patient måste göra på ett visst sätt för att må bättre. Det har jag inte forskningsstöd för att säga. Jag kan tala om vad forskning och beprövad erfarenhet menar är det mest troliga utfallet av en viss intervention och rekommendera det till en patient. Vad är då beprövad erfarenhet kan man undra? Ja, det är inte “jag gör som jag alltid har gjort för det brukar funka”. Det är när det finns en konsensus bland många kliniker om ett bästa sätt att utföra någonting även om det finns begränsad forskning. Vi ska alltså vara hyfsat överens i den kliniska värden om något är verksamt för att kalla det beprövad erfarenhet.

Jag är skolad i KBT och det är den terapimetod jag behärskar. Den dagen forskningen säger att en annan terapimetod är bättre och kan hjälpa fler är det min skyldighet att undersöka möjligheten att utbilda mig i den metoden. En kirurg som opererar med gamla metoder när det finns nya, effektivare metoder pågår tjänstefel om man inte på ett övertygande sätt kan förklara varför den gamla metoden är bättre för just den här patienten. En psykoterapeut som låser sig fast sig i en terapimetod för att man tror mer på den även om all tillgänglig forskning säger något annat ska nog fundera över om man ska arbeta inom vården.

2014-10-07 17.53.54-2

 

 

 

Terapi enligt Rickardsson

Jag har lite dåligt samvete. Jag har tjuvlyssnat. Jenny Rickardsson har skrivit en bok till människor som funderar på att gå i terapi. Jag har läst den, fast jag inte alls tänker gå i terapi.

Som kollega är det fantastiskt att få se hur någon annan förklarar sådana saker som vad gör en coach och vad är egentligen genomsnittlig kostnad för ett samtal. Man får fundera över hur man själv ser på sakerna, hur man själv uttrycker sig men jag fick också veta några saker som jag inte visste innan, som att psykoanalytiker är en egen utbildning.

Jag håller inte med om allt som står. Jag skulle inte kalla IPT en humanistisk metod. Det gör ingenting. En orsak till att den här boken inte redan finns tror jag är att ingen vågat säga det så tydligt; så här funkar terapi. Fastän alla som jobbar med det klart har en åsikt om det och ofta förklarar för patienter, anhöriga, grannar och så vidare.
Författaren gör något mycket modigt i denna enkla text. Hon vågar ge en hjälp, utifrån förmåga, till de som har frågor kring terapi. Med det öppnar hon sig också för en hel del kritik från det egna ledet. Eftersom ingen person kan kunna alla dessa delar kommer experterna på varje område inte gilla hur just mitt område framställs. Det gör hennes bok banbrytande i sin enkelhet.

Hon ger en lätt och tydlig instruktion för hur man kan få hjälp med psykisk ohälsa. Jag skulle gärna stoppa den i händerna på osäkra vänner eller sätta den i väntrummet på vårdcentralen.

Men för mig är den något mer alltså. Jag får tänka till. Boken visar patientens resa genom förändring och markerar tydligt terapi som en av flera faser på den. En del av förändringen påbörjas innan och det mesta sker efteråt. I mitten kan patienten ta hjälp av terapeuten och använda dess kunskap för egen del. Den påminner om att terapeuten är en biroll i patientens liv, nog så viktig, men aldrig i huvudrollen.

Sammantaget så tycker jag om att läsa den här boken. Jag får tjuvlyssna på psykologen men också på vad patienter tänker om sina terapeuter. Sånt där som jag aldrig får höra annars. En viktig påminnelse om hur lite jag vet om hur det jag gör uppfattas av den andre. Som vanligt är den där nyfikenheten som får en att vilja veta saker som inte är riktat till en själv, en tillnyktrande upplevelse. Någonstans landar jag i att de som citeras i boken uppskattar tydlighet och ärlighet. En patient kände sig pjoskad med när psykologen hela tiden la huvudet på sned. Men så blev han tagen på allvar, tyckte han när nästa psykolog säger:

Vad fan, vad är problemet?

För den nyfikna terapeuten; Jenny Rickardsson skriver “Jag tror jag måste prata med nån, en guide till terapi” riktad till den som går i terapitankar.

IMG_0327-0.JPG