En rant om krav och psykisk ohälsa

Tänkte gå på en rant.

Ibland hör man att anledningen till att den psykiska ohälsan ökar är samhällets allt högre krav. Det låter som en rimlig slutledning. Men sen tar liksom samtalet slut. Men jag undrar, vem är egentligen den där Samhället, och kan hen sluta lägga sig i våra liv?!

För att förstå samhället i det här argumentet skulle man kunna ta områden som media, arbete, fritid och relationer. Man kan höra andra och sig själv säga, är det inte förfärligt hur vi nu ska vara snygga, framgångsrika, ha intressanta hobbys och en välfungerande familj med massa härliga vänner?

Men vänta nu- vi sa ju att samhället inom de här områdena ställde krav? Jag vet att media visar en bild av magra men vältränade leende människor. Och jag får varje dag råd från media om hur jag skulle kunna gå ner några kilon. Men krav? Jag har aldrig läst att jag måste vara smal. Och inte några hotelser om vad som skulle hända om jag inte följde råden. Varje dag går människor också runt utan att leva upp till kraven utan att bli bötfällda. Är det då ett krav?

Jag köper att sådana här rekommendationer om en lyckad människa är svåra att stå emot. Och i glappet mellan idealet och verkligheten frodas ångest och nedstämdhet.

Men låt oss kalla saker vid dess rätta namn; ideal. Samhället har ideal, men jag tror aldrig det var meningen att den stora majoriteten av oss alla skulle leva upp till idealet. Jag har nämligen aldrig mött någon som tycker att idealet ska vara krav.

Är det så att kanske livet är lättare idag eftersom vi har mat och husrum på ett annat sätt än förr. Och svårare eftersom vi har fler valmöjligheter och är mer ensamma. För- och nackdelar. Jag tror dock att de flesta arbeten ställer lägre krav idag än vad de gjorde för hundra år sedan. Men oavsett, vi säger att det är värre nu -innebär det att alla krav som vi känner har ökat, finns i verkligheten?

Handen på hjärtat nu. Är kraven på arbetet sådana att jag inte skulle kunna lägga in en extra paus eller göra något mindre prefekt utan att få sparken? På fritiden? Finns det ingenstans jag skulle kunna spara energi? Skulle mina vänner inte vilja komma hem om jag inte hade sopat undan dammråttorna och den trötta minen innan de kom?

I glappet mellan idealet och verkligheten bor utmattning och självhat. Men faktiskt, kraven är en illusion. De finns faktiskt inte. Inget händer om man inte lever upp till dem.

Det är lite som att simma för livet och sen upptäcka att man bottnar. Och vi har bottnat hela tiden. Livet kan vara svårt, visst, men vi gör det också svårare än vad det är. Vi har inga krav på varandra, så det spelar ingen roll att tänka på. Det är kraven på oss själva jag rantar om idag.

IMG_0839.JPG

NAP

Någon Annans Problem. Jag har drabbats av ett akut fall av NAP. Tillståndet är roten till de flesta olyckor vår värld plågas av. I vården är det allt för bekant. Det är inte vårt uppdrag är ett vanligare svar än jag tror vi kan vara till hjälp.

Allt vi gör har en funktion. Så tillståndet är inte svårt att förstå ur ett överlevnadsperspektiv. Om jag skulle släppa det skulle jag kanske inte få så mycket gjort. Eller i alla fall av de saker jag vill göra, mer kanske göra gott.

Jag hade lite svårt att ta mig över ett stort övergångsställe i Stockholm idag på grund av en skada i foten. Vem hjälpte och tyckte synd om mig? En tiggare. Hjälpte jag henne? Plånboken låg i väskan och var svår att nå. Men hon är väl ändå någon annans problem? Var sover hon inatt?

Kanske skulle det hjälpa om steget till ansvar inte var så stort; det är inte någon annans problem, inte mitt problem heller utan vårt problem.

När allting går på olika budget blir vi snåla. Varför ska vi göra psykiatrins jobb? Eller skolans? Men sanningen är att den psykiska ohälsan är vårt problem.

IMG_0835.JPG

Daily bits of imperfection

1407749713207

För en vecka sedan tog min månadslånga kurs i perfektionism via www.dailybitsof.com  slut. Överlag tycker jag att det var en rolig upplevelse och att det här sättet att lära sig saker både har fördelar och nackdelar.
Å ena sidan Å andra sidan

Kursen är smidig att anmäla sig till. Det går snabbt att läsa informationen och sen är det bara att läsa de dagliga mejlen som droppar in varje morgon.

Eftersom informationen är knapphändig är det svårt att på förhand veta vilka förväntningar man kan ha på innehållet.
Innehållet är välstrukturerat och pedagogiskt. Kursledaren har valt ut relevant material och sammanfattar den på ett mycket trevligt sätt. Under hela kursen finns källhänvisningar och länkar för den som vill fördjupa sig. För mig innehöll inte kursen någon ny faktakunskap, men det tycker jag inte heller man kan kräva. Kanske skulle ett bredare urval av material från fler källor ge en större träffyta? Jag vet faktiskt inte.
Kursen är gratis. Åh, vad jag gillar det! Här finns några som gillar att sprida kunskap i olika ämnen, som inte sitter med sina kort nära kroppen och tjyvhåller på information andra kan ha nytta av.

There is no such thing as a free lunch. När ett av de dagliga mejlen enbart handlar om hur jag kan göra reklam för kursen och jag även får förslag på hur jag ska skriva på Twitter reagerar jag som ett barn som blir tillsagd att borsta sina tänder.

De korta mejlen som kommer varje dag blir en påminnelse att ägna en stund att fundera kring ämnet. Det är en riktigt bra idé att ha en kurs där man blir påmind varje dag. Formatet bör gå att använda för att förstärka all form av inlärning. Mejlen var verkligen korta. Visserligen kärnfulla, men korta. Kurs? Nja, mer som tankar för dagen.
Förutom kursen i perfektionism finns massor av andra kurser i en rad olika ämnen, allt från rödviner till barn och sömnproblem. Jag sneglar redan på nästa kurs i ämnet Lean In. Jag hade gillat att få lite mer info om kursledaren. Vem är du som valt ut materialet och hur vet jag att du gjort ett bra urval?
Hemsidan är görsnygg. Den är verkligen snygg. Inga invändningar här. Upphovsmännen bakom Daily Bits Of kan sina grejer.

 

Moment 22 med ADHD och missbruk

Vad vi vet är att de tu går tillsammans som ärtor och morötter. Men när det kommer till utredning och behandling vill man helst sätta sig ner och tänka på något annat eftersom det är så komplicerat. Att ha ADHD innebär att en stillsam promenad i parken uppfattas som en trafikerad gata i New York. Släng in ett missbruk på det så står du dessutom mitt i gatan, och inte på ett övergångsställe.

Berit Bihlar Muld presenterade sin forskning på en konferens i dagarna. Den visade att farmakologisk behandling av ADHD, alltså centralstimulerande, gav mindre återfall och bättre följsamhet i behandling, färre dagar i slutenvård och större chans till anställning. Det låter kanske inte jättekonstigt. Men i psykiatrins värld blir detta i sanning tänkvärt.

När det gäller utredning känner jag mig som psykolog mest besvärad av resultaten. För det är många människor med beroendesjukdom som väntar på utredning. Och utredningen väntar på dem. Pågående missbruk fungerar dåligt och vi måste testa innan så att de vanliga drogerna inte finns i kroppen under testning, vilket kan förstöra resultaten för psykometriska test. Dessutom stannar flera droger månader i kroppen och neurologiska skador under läkning kan ta år. Så risken är att man diagnosticerar någon med ADHD som egentligen uppvisar symptom från missbruket. Men utifrån resultaten känns det ju extra viktigt att vi utreder så att patienterna får tillgång till den vård som ger de fördelar studien berättar om.

Och behandlingen då. När det gäller missbruk finns det risk att även utskrivna läkemedel tas på fel sätt, vilket kan leda till svåra sjukdomar och flera dödsfall har skett så. En rätt fruktansvärd vårdskada. Och det är omöjligt för vården att garantera att inte medicinerna hamnar i fel händer. Vi ska ju främst se till att inte skada patienterna. Men samtidigt visar ju de positiva effekterna att det vore oetiskt att avstå behandlingen när vi ser hur bra det oftast blir. Eller? Jag vet inte.

Ibland sägs det att människor som vet vad det riktiga att göra är, gör det. Och människor som kan uppföra sig, gör det. Vi behöver hitta ett sätt för människor med misstänkt eller bekräftad ADHD och beroendesjukdom får tillgång till säker vård. Vi behöver omdirigera trafiken.

 

IMG_0261.JPG

Hoppa högre

Det var tävling. Ponnyn hade hoppat högre än de hinder som idag stod på banan. Därför var det överraskande att ponnyn inte alls ville samarbeta. Jag stod på läktaren och blev förvånad när det blev stopp framför flera hinder för det unga ekipaget. Den unga ryttarinnan och hennes väninna förklarade glatt efter tävlingen vad det hela handlade om; “Hindren var annorlunda här än de vi tränat på. De hade t ex lagt leksaker i en barnpool som en vattengrav. Det har våra ponnyer aldrig sett förut. Nu vet vi det, så nu får vi öva på det till nästa gång.”.

2014-08-31 11.31.47-2

Så självklart. Det vi ibland på ett ganska nedlåtande sätt tolkar som motstånd mot att utföra en uppgift eller att anpassa sig till en förändring kanske inte är svårare än så här. Jag tror inte att de unga ryttarinnorna läst Craskes senaste forskningsöversikt om hur exponeringsbehandling ska läggas upp för att bli så effektiv som möjligt. De bara vet hur det är. Om man vill att ponnyn ska hoppa trots eventuell rädsla måste man träna i varierande miljöer och med olika hinder. Du vet ju aldrig exakt hur verkligheten ser ut den dag du ska testa dina nya färdigheter.

Läs mer om Craskes råd för exponeringsterapi på http://eniveckan.se/strategier-att-maximera-effekten-av-exponeringsterapi/.

Välkommen till Kunskapsförmedlingen -den nya vården

I vården vill vi gärna prata om relationen till patienterna och vi kommer antagligen få anledning att återkomma tills det här. Men nu tänkte jag snarare fundera över behandlare som kunskapsförmedlare än empatiska relationsskapare.

Vi lever i informationssamhället. Vi vet alla mycket om många saker. När vi först åt av kunskapens äpple innebar det början på slutet på den trivsamma tillvaron i paradiset. Vi började skämmas för vår nakenhet. Idag innebär kunskap istället ofta första steget för att sluta skämmas.

Även i vårt upplysta samhälle är okunskapen ofta stor vad gäller psykisk ohälsa. Det leder till fördomar och diskriminering. Och det gäller även patienterna själva!! Det är inte lätt att sålla bland all information och rena villfarelser som finns att hitta. Så kan man börja klanka ner på sig själv.

Det är antagligen skönt att få ett empatiskt och respektfullt bemötande när man inte mår bra. Men rollen som kunskapsförmedlare i informationsflödet ska inte underskattas. Med kunskap kan patienten själv behandla sig empatiskt och respektfullt.

Kunskap och information blir ofta styvmoderligt behandlat i terapisammanhang. Vi kallar det psykoedukation och går inte mer in på det. Men här sätts både pedagogiska förmågor och vår egna kunskap på prov. Här är det viktigare att vi förstå diagnoser, smärta, sorg och så vidare än alla våra metoder. Att faktiskt veta vad man pratar om, och fråga om patienten känner igen sig, och framförallt om informationen var betydelsefull kan ha en stor terapeutisk effekt.

Plötsligt vet patienten vad den har framför sig. Jag kan bli lite mörkrädd när man möter patienter som gått i många år med en diagnos utan att ha en aning om vad den innebär eller var forskningen står vad gäller behandling av tillståndet. Men ingen har berättat och man har skämts för att fråga.

Om jag vet vad jag har, och att andra har det på samma sätt blir det svårare att skämmas. Vi är ju nämligen ofta bättre på att inte skuldbelägga andra än oss själva.

Kunskap i terapi gör behandlare och patient likvärdiga – det jag vet berättar jag för dig. De flesta tycker att det är viktigt att man som vårdpersonal hänger med i forskningen. Men det handlar ofta om att veta saker själv. Det blir både mer värdefullt och roligt att hänga med för att kunna dela kunskaperna med dem det faktiskt angår.

Ett skäl tror jag att vi förminskar bilden av behandlare som kunskapsförmedlare är att vi inte vill känna oss utbytbara. Om jag bara förmedlar kunskap kunde väl en dator gjort jobbet? Nej, i informationssamhället blir sållarna viktiga. Vi är utbildade för att kunna sätta ny information i förhållande till gammal, förstå och på ett bra sätt förmedla kunskap. Ett hedersamt uppdrag enligt mig!

Låt alla få smaka på kunskapen och göra sig en egen uppfattning.

IMG_0829.JPG