Arbete och återhämtning

Ulrica Schwartz har forskat på sex timmars arbetsdag. Jag är en av alla som drömmer om att arbeta mindre tid för att ägna mig mer åt återhämtning. Samtidigt ägnar jag ofta semestrar, helger och raster åt att på något sätt jobba. Hur går detta ihop?

Ulrica konstaterar att (förresten jag har ingen bra källa, så vi får kalla det hörsägen) korta arbetsdagar inte ledde till nåt av det som folk hade hoPpats. Hon tittade på kommunal verksamhet någonstans, under ett år. Man var inte mindre sjukskriven, motionerade inte mer och inte var man mindre sur hemma efter en stressig dag.

Det här är ju också en politisk fråga under supervalåret, men jag vill inte lägga mig i det. Men däremot skulle jag vilja göra ett informerat val om hur länge jag ska jobba. Det här var ju bara en studie, men det satte verkligen myror i huvudet på mig att jag inte automatiskt skulle bli lyckligare av att gå hem två timmar tidigare. Kommunal verksamhet, det kan ju vara lite vad som helst. Man vill ju gärna tro att det har betydelse vad man jobbar med och hur stämningen är. Ja, det kanske har större betydelse.

Kanske är ett bra jobb återhämtning… Min kära kollega Anna påminde mig häromdagen om Karl-Bertil Jonssons uttryck;

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund varpå samhället vilar.

Varje julafton uppfylls vi av Karl-Bertils arbete. Så Ulrikas egen kommentar om sin forskning att ett dåligt jobb är dåligt oavsett om vi gör det i sex eller åtta timmar påverkade mig. Det är ju inget vi kan ta våra samhällsbeslut på, men för egen del kanske jag mer ska fokusera på delar av jobbet jag gillar och mindre på hur länge jag gör dem. Tack Ulrica, här får du dagens ros för tankeväckande idéer:

IMG_0245.JPG

Själv är bäste dräng

Prodest diggar självhjälp. Självhjälpslitteratur bör vara en självklar del av en KBT-terapeuts bokhylla. Läs och tipsa dina patienter, kollegor och andra omkring dig.

20140827_193951

Eftersom jag diggar självhjälp så höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste en varnande artikel i Scientific American på nätet häromdagen. Det var Maia Szalavitz, neurovetenskapsjournalist (grymt cool titel, jag vet), som i juni i år skriver om hur man skyddar sig mot dålig självhjälp.

Do your homework, check out scientific claims and maintain a healthy dose of skepticism.

Självhjälpsindustrin omsätter ca 12 miljarder i USA. Det var summan på omsättningen som fick mig att sätta kaffet i halsen. En lukrativ business. Sånt lockar alltid till sig skojare. Maia Szalavitz tipsar om att självhjälpsgurus som lovar alltför otroliga framsteg på misstänkt snabb tid bör få våra varningsklockor att ringa.

Att lära sig nya strategier att hantera ångest och depression till exempel är ett arbete som ofta tar månader eller mer. Framgångsrik självhjälp hjälper till att vara uthållig under en längre tid och vilar inte på häftiga engångsupplevelser. Maia Szalavitz påpekar också att god självhjälp kan visa oberoende data på sin effektivitet och vilar inte på anekdotisk bevisföring.

Själv kanske inte är bäste dräng trots allt, men ibland kan man göra mycket själv för att förändra sitt mående. Så kära behandlare där ute – tipsa gärna om självhjälpslitteratur, så länge du har koll på vad det är du tipsar om.

Kvinnor som hjälper varandra

Risken, kunde vi läsa under sommaren i arbetsmiljöstatistiken, att “påbörja ett sjukfall med en psykisk diagnos” är 28 % högre för kvinnor än män. Etter värre är det i människovårdande yrken. Många undrar varför. Tänker att det spelar mindre roll än hur vi ska göra. Jag tror det är dags att pröva nya sätt att jobba för att se om det blir bättre.

När jag möter unga kvinnliga kollegor brukar jag ta chansen att fråga dem vad de behöver för att må bättre på jobbet. Få säger att de inte vill jobba med människor. Snarare säger de saker som att

känna att jag räcker till, kommer till min rätt och chans att göra det jag är bra på.

Tankar om hur vi kan hjälpa till med detta:
– samarbete snarare än snålhet från oss andra, alltså kollegor, kvinnor som hjälper varandra. Vi behöver bli bättre på att dra nytta av erfarna yrkeskvinnor, och heja på när unga hörs och syns.

– göra något själv. Den här punkten kan aldrig stå ensam, utan är beroende av punkten ovan. Jag tror dock att ju fler som agerar mot invanda mönster ju bättre blir det för alla.

Jag känner igen mig. Jag behöver också få känna att jag kommer till min rätt. Ska pröva denna eftermiddag att ta lite plats. Tänk om rapporten 2014 lyder:

stoppa pressarna, unga kvinnor mår bra på jobbet!

IMG_0827.JPG

I det här landet registrerar vi kvalitetsregister -alla ska med

Runtom i landet är vi i nu i full gång med kvalitetsregistren. Om någon kände att det var tråkigt med för lite dokumentationsarbete i vården är den frågan nu löst. Vi registrerar i förhoppning att mer information om vilken vård som pågår kommer att göra att vi kan ge mer effektiv vård i framtiden.

Det är en balansgång mellan att dokumentera lite för att bördan inte ska bli för stor, men mycket för att informationen ska ge något. Jag är rädd att det inte finns något bra läge.

Sådana här register visar med vissa parametrar hur det är nu, som hur gammal någon var när hen fick sin första psykos, eller hur många kilon någon gått upp under senaste årets ätstörningsbehandling. Ett bekymmer är att inga faktorer är kontrollerade, det vill säga vad som helst kan ha påverkat utfallet som inte finns registrerat. En ny kärlek kan ligga bakom ett tillfrisknande eller en annan sjukdom bakom en försämring.

Ofta blir jag försäkrad att det inte gör något eftersom man kommer att använda siffrorna med försiktighet. De ska bara användas med goda intentioner och inte ges större värde än de har. Hoppas det. För när vi väl har dem har vi inte längre kontroll över hur de används. Vi får hoppas att de inte kan komma att användas integritetskränkande eftersom det finns en hel massa personbunden information.

Jag tänker på det här varje höst, eftersom det är då lärarkåren påminns om den stora studie som visat att vad de än upplever så har faktiskt inte klasstorlek någon som helst påverkan på barn. När vi har siffror kan de tolkas lite hursom. Jag har lite dubbelt förhållande till dessa siffror eftersom stora studier är det bästa vi har, samtidigt som jag upplever att de används mest som tillhyggen för att skada varandra, som barn i en otrevlig skilsmässa.

Jag hoppas att vi reder ut det här med kvalitetsregistren, och att vi har koll på läget. Nalle Puh tipsar:

Innan du klättrar upp i ett träd på en Tigers rygg, se till att reda på ifall Tigern vet hur man klättrar ner.

Kris i kassan

Alla tänker hela tiden på pengar…
Det är rätt så fult att tänka på pengar när det handlar om människor och psykisk ohälsa.
Om något är bra för plånboken blir vi automatiskt skeptiska. Och om något får evidens som är kostnadseffektivt finns alltid risken att det används för att minska anslagen till vården. Anna återtwittrade priosamordnarens påstående för ett tag sedan att trots ökade anslag har inte psykiatrin fått mer pengar. Det är dåligt! Vi borde få mer.

Men nu har vi de pengarna vi har. Hur hushåller vi med dem? Vad betyder det att tänka på pengar i människoyrken? Jo, det kan jag tala om. Det betyder några procent mer arbetsterapeut. En och annan mer terapi, lite kortare kö till utredning för ADHD. Det betyder bättre värde av varje krona var och en av oss betalar. Det betyder att någon här och där får lite mer vård när hen är sjuk.

Alla tänker på pengar, produktion och människor är bara pinnar i psykiatrin.

Ekonomin kan inte särskiljas från vården. Om personer som bryr sig om mänskligt lidande kan samarbeta och möta de med ansvar för pengarna kanske vi kan bli bättre på att sköta det vi har på bästa sätt. Det är inte fult att tänka på pengar. Varje krona räknas!

IMG_0825.JPG

Drömmen

Den är ett mysterium. Denna ljuva, svårfångade, skrämmande och alldeles, alldeles underbara… sömnen.
När vi närmar oss medvetslösheten är vi alltid ensamma, och bara vi själva förstår vår egen relation till vår sömn.

Sömnen sover vi i långa sjok, i tupplurar och visst sover vi i vaket tillstånd ibland. Enligt stressforskningsinstitutet somnar vi när hjärnan bestämt sig för att den använt för mycket bränsle. Eller hjärnan försöker övertala oss ett tag innan den helt kopplar bort oss. Den lockar oss med allt den kan. Någon gång suttit på ett tåg och känt dig tung, varm och yr?

Bekymrena kommer när vi inte är överens med huvudet om när det är dags. När vi gång på gång ignorerar sömningnalerna. Kommunikationen blir infekterad och både man själv och hjärnan säger saker man inte menar. Efter en sån här konflikt är det svårt att komma rätt. Men som i alla konflikter handlar lösningen om att bjuda till. Lyssna idag, verkligen lyssna. Kanske vill din hjärna gärna att du ska vara lite avkopplad efter lunchen idag? Kanske kan du roa medresenärer med snarkningar på tåget hem idag? Vår tid behöver inte bli känd som tiden för kriget mot vår bästa vän och allierade; sömnen.

De flesta människor tillbringar sitt liv med att gå och lägga sig när de inte är sömniga och gå upp när de är det

– Cindy Adams

IMG_0821.JPG

Att bli gillad

Det händer emellanåt att Lisa och jag stöter på behandlare som känner sig obekväma att arbeta med grupper. Så kan det vara, alla kan naturligtvis inte gilla eller passa för alla typer av behandlingar. Jag skulle bara önska att man funderar ett varv till kring varför man inte känner sig bekväm. I KBT är en av grundpelarna att vi lär patienten att möta sina känslor istället för att undvika dem. Vi ber ofta patienten gå långt utanför sin bekvämlighetszon. När var senaste gången du som behandlare gjorde detsamma?

En anledning att känna sig obekväm att bedriva gruppterapi kan vara att man känner sig osäker på att stå inför en grupp. Det kan finnas en rädsla för att bli granskad eller ifrågasatt. Då kan det vara bra att granska den känslan och se vilka tankar man har kring sig själv som behandlare. Är det viktigt för mig att bli omtyckt?

2014-08-20 09.27.18

Sheryl Sandberg fick rådet av Mark Zuckerberg när hon börjat arbeta på Facebook att om hon ville förändra saker måste hon sluta tänka på att göra alla nöjda. Om alla är helt nöjda betyder det att vi inte gör tillräckliga framsteg. I en intervju i senaste numret av Ica-kuriren säger Colin Nutley att han slutade läsa recensioner för många år sedan. Hans mål är inte att bli omtyckt av intellektuella filmkritiker, utan att göra film som grabben som växte upp på samma gata kan relatera till.

När vi fastnar i att alla ska vara nöjda med allt vi gör finns risken att vi aldrig vågar prova något nytt. Vi har allvarliga problem med tillgänglighet till behandling för psykisk ohälsa i landet. Det kräver att vi vågar gå utanför vår bekvämlighetszon, släppa taget om våra samtalsrum med röda lampan där vi känner oss trygga och vågar göra andra saker. Vi kan inte bara tänka på vad vi själva vill göra. Vi har ett gemensamt ansvar att använda resurserna på ett vettigt sätt så att så många som möjligt får tillgång till evidensbaserad vård.

 

Steg ett i en uppåtgående spiral

Är steg ett (grundutbildad KBT) okej för att ge KBT?

Fick en fråga från rehabgarantihåll i veckan. Man ska bestämma sig hur det ska se ut för rehabpengarna 2015 vid depression/ångest/smärta. Och då har det sagts att bara psykoterapeut/psykolog ska ge pengar. Man vill kanske kvalitetssäkra, och trycka på, primärvård antar jag, att anställa högutbildade. Fint! Eller, i alla fall fint i en värld där valet står mellan grundutbildad (steg ett) och vidareutbildad. Synd bara att valet i den här världen står mellan väntelista eller ingen behandling eller grundutbildad.

2013 svarar Beteendeterapeutiska Föreningen Social-departementet just att grundutbildade inte kan möta behoven och att det inte finns tillräckligt med handledare för att stötta dem.  En första fråga behöver man ta ställning till:

 Är det risk att vi skadar patienter med hjälp av KBT om den ges av en grundutbildad jämfört med vidareutbildad? Forskning på biverkningar verkar befinna sig på finns-det-överhuvudtaget-stadiet. Och jag har inte hört specifika skäl, annat än att den är något sämre. Så kan det vara, men vi vet alla att kompetensen inte bara ligger i utbildning, som är en nödvändig men inte tillräcklig faktor för bra behandling. Risken verkar inte vara så överhängande att man måste avstå från att förstärka grundutbildades KBT.

Personal med högre utbildning behövs i både primär- och specialistvård.  Men kanske inte alltid närmast patienten? Kanske kan man tänka sig ett övergripande ansvar för att skapa goda förutsättningar för grundutbildade?

Om varje personal ska utbilda sig i decennier och sedan sitta uppbundna i individuella kontakter med patienter samtidigt som efterfrågan ökar? Då kan jag tänka mig att man försöker hitta en annan lösning eftersom det blir omöjligt att lösa problemen.

Jag förstå tanken att KBT urholkas och får dåligt rykte av dåliga terapeuter. Det är priset för att KBT blir stort. Vi får tåla det.

Anna återtwittrar att vi behöver sluta uppmana människor att söka hjälp och se till att hjälpen finns för när man söker.  Jag kan bara inte se hur det är möjligt utan att vi tänker om på flera plan. Ett av dem är tillgången på grundutbildade KBTare. Jag önskar att vi siktar på bra utbildningar och bättre användning av de med mer utbildning. Samordna arbetet, skapa smidigare processer in i vården och stötta dem som sitter närmast patienterna. Alternativet är att vi återgår till stödjande samtal med fokus på vidmakthållande av psykisk ohälsa i värsta fall. Eller bara ingenting och väntelista.

Vi pratar ofta om stegvis vård som något mycket fint. Användandet av självhjälpslitteratur, internetstödd behandling och så vidare för lättare psykisk ohälsa. På det spåret tror jag inte att en välfungerande patient med begynnande depression behöver en behandlare med leg psykolog, leg psykoterapeut och leg handledare på dörren. Jag tycker att en grundutbildad behandlare klarar detta alldeles utmärkt. Sedan finns välutbildade för komplexa fall, för metodutveckling och för handledning.

Ibland kommer vi hela vägen på ett enda steg.

20140816-150051-54051078.jpg

Första hjälpen till psykisk hälsa

Det är trevligt när någonting man gillar att göra också visar sig vara till nytta. Det är ju inte alltid det är så, jag gillar till exempel att äta godis och det är som bekant lätt att överdosera den varan. Nu verkar det dock vara så att något som jag verkligen har gillat att göra också är riktigt nyttigt.

2014-08-14 15.18.39

Det senaste åren har jag varit instruktör i Första hjälpen till psykisk hälsa. Jag har hållit ett antal kurser där vi djupdykt i hur man ska våga vara en medmänniska när livet är svårt för någon i ens omgivning. De som gått kursen har blivit Första Hjälpare till psykisk hälsa. Kurserna har gett upphov till en rad intressanta diskussioner och vi har tillsammans lärt oss saker och brottats med fördomar kring psykisk ohälsa.

Nu kommer en studie gjord av Bengt Svensson och Lars Hansson vid Lunds universitet som visar att metoden är effektiv.

I den randomiserade kontrollerade studien har man utbildat ett stort antal personer från till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten, skolan, polisen, räddningstjänsten till Första Hjälpare. Studien visar att kursen gav ökade kunskaper om psykisk ohälsa hos deltagarna och att deltagarna fick en större villighet att ge hjälp i en psykisk kris jämfört med kontrollgruppen. De positiva resultaten höll i sig även två år efter kursen.

Den aktuella studien är den första randomiserade kontrollerade studien utanför upphovslandet Australien och den första som har långtidsuppföljning längre än sex månader efter kurstillfället. Forskarna drar slutsatsen att Första hjälpen till psykisk hälsa kan hjälpa till att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och bidra till att fler människor får behandling.

Det är lätt att misströsta ibland, känna att det är svårt att få en förändring av tingens ordning och att man slåss mot väderkvarnar i kampen för minskade fördomar och bättre hälsa. Jag har lämnat varje kurstillfälle med ett återställt hopp efter att ha mött så många som delar min önskan och som är villiga att lägga tid och kraft på att hjälpa sina medmänniskor.

Om du vill veta mer om metoden kan du gå in på www.mhfa.se och läsa mer.

Perfektionism och förstärkning

Varje morgon trillar det in ett kort mejl från Daily Bits Of och påminner mig om att jag ska ägna några minuter åt kursen i perfektionism. Eller nja, kursen handlar snarare om motsatsen till perfektionism. Jag gillar det. Ägna inte så mycket tid åt hur du inte vill vara, utan fundera på hur du vill vara istället.

Just nu handlar kursen om på vilket sätt perfektionism förstärks och vidmakthålls. Jag grunnar en del på hur jag förstärker andras perfektionism genom att ge beröm/uppmärksamma när någon gjort mer än vad som krävts. Visst är det roligt när en kollega eller patient överträffar ens förväntningar, men är det alltid hälsosamt? Vad har det kostat personen att göra ett perfekt arbete?

1407749713207